Acceptera att förhållandet är över

//Acceptera att förhållandet är över

Acceptera att förhållandet är över

självförtroende

Jag vet hur lätt det är att ge råd till andra som sitter där med brustet hjärta: ”gå vidare! Du är värd så mycket mer.” Men att i verkligheten komma till punkten: ”jag accepterar att det är över. Vi kommer inte att leva tillsammans mer”, är någonting helt annat.

Vem är inte beredd att kämpa till sista blodsdroppen för någon vi älskar? Kruxet är bara att två måste vilja det.

Minns hur det först knöt sig i magen när jag skulle uttala det högt: ”det är över! Jag väljer att sluta anstränga mig för det här.” Samtidigt hände det någonting bra på insidan. Det var skönt att sluta kämpa, inte behöva fråga andra vad de tyckte jag skulle göra, eller försöka vara taktisk för att hon skulle ändra sig och komma tillbaka.

Ansiktet kändes mjukare, temperaturen på stressen sjönk dramatiskt. Det var en känsla av att landa i sig själv. Jakten på bekräftelse hade kommit mot sitt slut. Tänk att jag nådde hit!

Det jag beskriver är inte något som händer på en dag, vecka, månad, utan i mitt fall, ca ett år. När det kommer till emotionell smärta vill vi så gärna att det skall gå över snabbt. Vi vill inte befinna oss i träsket av ensamhet, kaos och smärta, utan få vara lyckliga, hela och fria. Vem vill inte leva lätt?

De flesta är nog överens om att ett par besök på gymmet och några dagars sund diet inte skapar någon styrka och idealhälsa. Som i så många andra sammanhang måste jag använda det tråkiga ordet: process. Det handlar om repetition, dag efter dag, men inte med vikter som i gymmet eller oändliga fotnedsättningar i löpsåret, utan upprepningar av uppbyggande tankar, acceptans och vinnande av nya insikter. Säger bara: tiden som vän!

tillit

Det finns det inga smarta och enkla lösningar. Det är en resa – inåt:

ACCEPTANSEN BEHÖVER ERÖVRAS DAG EFTER DAG, TILLS DEN PLÖTSLIGT BLIR AVSLAPPNAT SJÄLVKLAR OCH SITTER BEHAGLIGT I BRÖSTKORGEN.

Acceptans är inte detsamma som att ge upp och leva på knä, utan att bl.a. ha förmågan till att rikta energin dit det finns en mottagare och möjligheter, som kan få komma ut på scenen och presentera sig.

Finns det något du behöver börja acceptera? Vad i så fall min bloggvän?

Michael Larsen – livscoach

By |2016-12-12T15:14:02+00:00januari 25, 2014|Blogg|14 Comments

14 Comments

  1. Linda 25 januari, 2014 at 18:19 - Reply

    Behövde läsa allt det där viktiga du skrivit idag…jag närmar mig dagen D.
    Dagen då han flyttar ut och den fysiska konkreta separationen blir ett faktum.
    Som spiken i kistan.
    Det är över. Han är färdig. Jag står fortfarande och svajjar bredvid. Försöker fatta att detta händer mig..oss.
    Vi som var mitt liv. Vad har jag nu?
    Famlar omkring i detta möker bland tårar och avundsjuka.
    Nu ska jag läsa det du skrivit igen..och igen..och igen.

    • Ann 30 januari, 2014 at 14:19 - Reply

      Är i samma situation, har varit gift i 7 månader. Vi trodde allt skulle bli bättre när vi gifte oss efter 3 stormiga år. Idag vill min man skiljas! Jag ville inte vi skulle komma dit! Ville inte höra de orden. Vi måste väl klara det här?? Nej, säger han inte igen och igen och igen. Det är över nu…
      Nej det är inte sant! Vilket nederlag! Han är mannen i mitt liv! ”Att älska tills döden skiljer oss åt” betyder det ingenting? Varför, varför, varför?

      • Michael Larsen 30 januari, 2014 at 19:49 - Reply

        Det du beskriver gör fruktansvärt ont. När vi fortfarnade har kärleken kvar inom oss är det självklart en annan situation än om känslorna är borta. Helt olika tillstånd. ”Varför…?” frågan är en av de vanligaste – upplevelsen av overklighet: ”detta händer inte mig.”

  2. Jenny 18 september, 2014 at 14:49 - Reply

    Min tur…
    Vi delar på oss. Hans beslut. Förmodligen det enda rätta, men när han yttrar orden får jag panik och kan för mitt liv inte se honom gå.
    Varför blir han så elak då?
    Mkt storm har drivit oss till denna separation, ff finns mkt känslor. Men varför uttalar han sig om mig på ett sätt som att jag är ett stort misstag?
    Varför såra mer?
    Tankarna maler i huvudet alla dygnets vakna timmar, är så ledsen, gör så ont! Vilka verktyg kan jag använda för självhjälp?
    Mvh

    • Michael Larsen 19 september, 2014 at 05:09 - Reply

      Hej Jenny! Det är inte ovanligt att den som lämnar gör det på ett kallt sätt för att orka ta steget bort. Elakhet kan vara ett skydd för att kunna fullfölja sitt beslut om att avsluta relationen. Verktyg för självhjälp? Prata med någon i denna sorgeperiod, skriv ned känslor, gråt, acceptera att du känner som du gör, var arg, träna fysiskt (jätteviktigt!), påminn dig om att rätt partner stannar vid din sida. Gör inte ditt värde beroende av en annans beslut. Se smärtan som ett sätt att växa. Förstår hur hur ont det gör. Värme till dig.

  3. Wilma 10 december, 2014 at 23:03 - Reply

    Jag och han träffades av en slump, vi klickade direkt och allt var som i en film, det var perfekt. Vi hade det verkligen underbart, jag älskade honom så otroligt mycket och det gör jag fortfarande. Men något fick fel och han lämnade mig utan någon vettig anledning, sa bara att hans känslor stannade av en kort period men att han inte hade tappat dem. Hade vi fortsatt vara tillsammans så hade det löst sig igen, det höll han med om. Men ändå gav han upp bara sådär, trots att vi aldrig bråkade och trots att allt var bra. Han bara stack och tog allt positivt i mitt liv med sig. Jag trodde verkligen att det skulle hålla riktigt länge, han behandlade mig bättre än någon annan gjort. Och han har allt jag vill ha, jag kommer inte hitta någon bättre någonsin hur mycket alla än säger det. Det känns verkligen som om det var meningen att vi skulle vara tillsammans, jag förstår inte varför det blev såhär. Nu mår jag sämre än någonsin. Känner mig värdelös, otillräcklig och oälskad. Min lycka, min styrka och mitt självförtroende har sjunkit till botten igen. Jag vill inte leva utan honom. Förtjänar jag aldrig att vara lycklig? Har gått igenom mycket svårt och trodde att nu skulle allt bli bra. Istället blev jag sårad och mer vilse än någonsin. Känner inte ens att jag vill komma över honom, för jag kommer ändå aldrig hitta någon som honom. Vad ska jag göra?!

    • Hansen 24 september, 2015 at 04:41 - Reply

      Hej Wilma, känner igen mig så i det du skriver… Hur har det gått för dig? Har du kunnat acceptera?
      Jag känner mig i ungefär samma situation så vore jättetacksam för svar.
      Ältar skuldkänslor i skallen… Dom äter upp mig…
      Kram

  4. Carina 5 januari, 2017 at 15:41 - Reply

    Har det jättejobbigt efter 5,5 år.
    Kan inte acceptera …..ångest o olycka. Hur gör man…

  5. Roger 8 juni, 2017 at 20:59 - Reply

    Hur har ni upplevt stressen vid skilsmässa när man inte vill skiljas. Jag har enorma stresspåslag i fötter ben lår armar händer.

  6. Nina 9 september, 2017 at 12:54 - Reply

    Jag har tvingats försöka nå acceptans kring väldigt många händelser senaste sju åren

    Och har kommit en bra bit med en del av det

    Vet ej
    Men kanske tar vissa saker längre tid (inte för att det finns en viss tid som är okej) för mig just för att det gäller så många händelser

    Kraften är slut
    Min ork är borta

    Det är ett under att jag fortfarande kämpar
    Både läkare och psykologer är förvånade

    Jag är en fighter
    Tänker ej ge upp mig själv
    Jag vill leva
    Finna total acceptans i alla delar
    Kunna andas igen
    Och ej längre reagera i sorg, rädsla, oro, uppgivenhet och andra känslor som plötsligt kan dyka upp

  7. Karina Larsson 3 november, 2017 at 21:12 - Reply

    Efter 36 år är mitt äktenskap över! Känner mig ensam, olycklig, ratad värdelös.
    Har varit på psykakuten 4 ggr försökt ta livet av mig med sömntabletter o nu är jag inlagd på psyket.
    Vill bara sluta känna smärtan längre. Har så .ånga underbara vänner o mina två flickor o bror som står vid min sida o peppar mig men jag orkar inte mer. När ska jag se ljuset igen.Detta har pågått i två månader nu.
    Vill ha till baka mitt liv min livsglädje o kunna jobba igen.Saknar ni man,min bästa vän!

  8. Lisen 26 december, 2017 at 23:15 - Reply

    Hej

    Nu är detta ett gammalt inlägg men jag testar och skriver ändå. Jag kämpar med att komma till acceptans och hantera svartsjuka. Vi skildes oss i våras och han träffade snabbt en ny partner. Jag mår så fruktansvärt dåligt när jag vet att de är ihop. Att jag så snabbt blev utbytt. Känner mig obetydlig, utbytt, misslyckad, skamsen. Att jag uppenbarligen inte är bra o nu är han lycklig med hennes det gör så ont och jag blir så provocerad av hans lycka. Han säger att han bearbetat färdigt mig och att han redan föreställt sig mig med någon annan så han tror inte han kommer bry dig så mycket. Han tycker jag ska fatta att det är slut och gå vidare i livet typ. Vet inte vad jag ska göra.

    • Stark kommer längst? 13 januari, 2018 at 23:08 - Reply

      Hej Lisen!
      Hur går det? Hyr hanterar du situationen? Jag och min son blev lämnade i julveckan. Jag hade under hösten trott att min sambo var i en depression och att det var därför känslorna var avTängda. Vi har kämpat för att få vara tillsammans, förlorat ett barn i magen och sedan fått en skatt. Vi har tillsammans byggt vårt drömhus och nu säger han att han inte känner något för oss eller huset. Vi gick till en kbt terapeut. 7 min in i samtalet säger han att loppet är kört. Veckan efter tar han av förlovningsringen. Men han sitter aldrig ner med mig och pratar. Han flyttar ut 22 dec. Vill värdera huset strax efter nyår. I mellandagarna inser jag- han har en relation m sin anställde. Världen rasar. Jag hade ställt in mig på att förlora honom till depressionen men ha kvar vännen, rådgivaren och stöttepelaren. Nu vill jag inte se honom utan det kokar i mig. Jag gick tillbaka till kbt terapeuten och pratade. Hon bedömer att han är konflikträdd medan jag är rak och stark. Att det är det som fått honom att fly. Må så vara men känslan som du skriver att vara utbytbar, att det går snabbt och tanken att de varit tillsammans innan han bröt får mig att vilja kräkas. Jag är stark, jag och sonen ska klara detta och jag kan rekommendera att gå och prata m någon men tar gärna fler tips…

  9. Cattis 15 juli, 2018 at 11:44 - Reply

    Hej! 2 dagar innan midsommar fick jag ett brev av min sambo. Ett brev där han förklarar hur han mår, hur dåligt han mått i många år, att han blivit en surgubbe som bara ligger på soffan och inte orkar göra någonting. Vår dotter 16 år har vi kämpat med i hela skoltiden med ångest Och oro som tillslut blev en ofrivillig ätstörning. För ett halvår sen fick hon Add och Autism som diagnos vilket förklarar allt. All vaken tid har varit att få ihop jobb, möten med alla olika instanser och mat…Detta har gjort att vi har verkligen tappat varandra Så det finns inga såna känslor kvar och separationen är egentligen ett gemensamt beslut. Men när han berättar att han träffat en tjej under 3 års tid…det har tagit såååå hårt. Trodde någonstans att vi varit 2 i ensamheten…förstår ni? Jag har varit den som roddat här hemma för att han mått dåligt, låtit honom åka iväg och golfa, spela fotboll åka ut med båten…bara han mår lite bättre. Så har han haft henne att se fram emot, prata med och få kärlek av och jag känner mig…sviken…ensam…och trött. Han känner ju inte att han varit otrogen vilket jag kan förstå…Men att jag fortfarande varit här hemma och skött ruljansen…usch…det gör fasen ont!
    Hur kommer jag ur detta? Klumpen i halsen är ett faktum och matlusten väck. Håller ändå upp fasaden för att vår dotter mår så dåligt och vårt hus är hennes trygghet. Ännu ett ångestmoment. Hur berättar vi för henne?
    Ursäkta superlångt inlägg…behövde nog ventilera lite med någon jag inte känner!
    Mvh…

Leave A Comment

X