Är det personen du älskar eller känslan och minnena?

//Är det personen du älskar eller känslan och minnena?

Är det personen du älskar eller känslan och minnena?

personlig utveckling

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Någon frågade mig var det jag skriver kommer ifrån. Svaret blev: egna erfarenheter, klienter och (blogg)vänners berättelser. Utan allt detta hade det inte funnits någonting trovärdigt att säga.

Minns en dag för 11 år sedan då jag var mitt i min skilsmässa: satt uppe på ett kafé med stora glasfönster och tittade ned på gågatan som var fylld av julhandlande människor. Känslan i kroppen var fruktansvärd då jag såg alla förväntansfulla och lyckliga familjer. Det var veckor/månader av att enbart försöka existera.

Med en kaffe i handen, klump i halsen av misslyckande och ensamhet tänkte jag att den här erfarenheten inte skulle få knäcka mig: ”en dag skall jag hjälpa andra i liknande situation.”

Vet att det just nu finns människor som känner desperat längtan efter en som inte är vid deras sida. Som brottas med tankar:

”Skall jag sända ett sms eller är det att förlora en del av självrespekten?”

”Jag kanske skulle ta och köpa henne en nyårspresent? Eller blir det fel?”

”Undrar vad han gör nu? Finns det en annan med i bilden?”

Alla ni kämpande människor med så många konfliktfyllda känslor!

stay

 

 

 

 

 

Ett par frågor som kanske inte har något tydligt svar men som ändå kan vara bra att ge lite utrymme:

Är det henne/honom allt handlar om? Finns det minnen som målas upp i nostalgiskt skimmer nu när det tagit slut? Så här med alla helger?

Det är lätt att förlora klarheten i tanke/känslolabyrinten – det kan ligga nära till hands att romantisera. Bultande passion som skapar desperation.

Kärlekens syfte är att ge lycka, djup närhet och ro på insidan. Den vill hela tiden vårt bästa. Alltid.

Rör dig med människor som finns där på riktigt, som inspirerar, får dig att skratta, gör att du kan växa, slappna av och sova gott om natten.

Tänk om flera procent av tiden tillsammans med någon går ut på oro, otillräcklighet, vara krycka åt en stukad personlighet (NEJ, det är inte din uppgift att fixa någon), ensamhet i soffan och ständig undran: ”tänk om…”

Det här livet är ett flyktigt ögonblick. Ge plats i hjärtat åt den som finns med hela sig själv.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

By |2016-12-12T15:12:58+00:00december 28, 2014|Blogg|68 Comments

68 Comments

  1. Tina 28 december, 2014 at 07:48 - Reply

    Såå bra, detta träffade precis där det behövdes.
    Jag läser dina inlägg varje dag och dom är alltid lika bra.

  2. Tin-Tin Wong 28 december, 2014 at 07:56 - Reply

    Hej! Ibland slår saker an mer än annars… Fantastiskt de du skriver och arbetar med. Jobbar själv med samtal och konfronteras ofta med just relations problematiken. Eftersom jag inte har någon specifik utbildning inom de området så känner jag hur jag lätt hamnar någonstans mitt emellan egen erfarenhet och ev kunskap… Ja ja, nu var de egentligen bara en enkel fråga jag tänkte ställa 😉 Föreläser du för tillfället? Och i så fall undrar jag var? God fortsättning önskar Tin-Tin!

    • Michael Larsen 28 december, 2014 at 08:35 - Reply

      Föreläser inte för tillfället, men till våren så…Överallt där jag blir inbjuden:-) Önskar dig detsamma Tin-Tin. Fina ord du delar.

      • Tin-Tin Wong 28 december, 2014 at 09:15 - Reply

        Ser fram emot våren då ☺ Tack för ditt svar! /Tin-Tin

  3. tigerliljan 28 december, 2014 at 08:12 - Reply

    Det som går genom mitt huvud när jag läser är det citat jag försöker befästa varje gång jag vacklar ”When people show you their true face – Don’t try to paint a pretty face with it”
    Jag förstår att jag växer genom att befinna mig tillsammans med sunda empatiska och sympatiska personer men mitt hjärta har halkat efter när det gäller den insikten=/
    Speciellt under storhelgsångesten….
    Tack för en mycket läsvärd blogg=)

    • Michael Larsen 28 december, 2014 at 08:33 - Reply

      Emellanåt behöver vi tvinga oss själva in i nya banor – som går emot den spontana känslan. Storhelger jag…De är laddade. Tack snälla!

  4. Susan 28 december, 2014 at 08:26 - Reply

    ”Never go back to an old love.
    It is like a book you have already read.
    You know how it will end….”

    God fortsättning,Michael 🙂

    • Michael Larsen 28 december, 2014 at 08:32 - Reply

      Och ändå försöker vi skriva om slutet.

    • cj 28 december, 2014 at 20:39 - Reply

      Det citatet träffade mitt i prick! Jag har gjort det fler gånger än jag kan räkna….alltid till samma person….och ja, det slutar alltid likadant! Jag fattar inte att jag inte kan lära mig, utan gör samma misstag gång på gång!

      • Susan 28 december, 2014 at 23:16 - Reply

        Varför? Rädd för att ev inte kommer att träffa någon annan? För att du inte tycker om att vara själv? Uppskatta och försök att trivas i ditt eget sällskap,så kan du nog,ju längre tiden går, släppa den där destruktiva relationen.

        ”Nothing ever gors away until it teaches us what we need to know..”

        Kram 🙂

  5. Pernilla Wiremyr 28 december, 2014 at 08:38 - Reply

    Tack! Känner igen mig… nu är 1:a julen avklarad 🙂 skönt!!!

    • Michael Larsen 28 december, 2014 at 08:45 - Reply

      Önskar dig att nästa skall blir mer än avklarad. Värme.

  6. maja 28 december, 2014 at 08:46 - Reply

    Nu ger jag upp, skrivit och postat inlägget 2 ggr utan att det fastnat…..Jag som trodde det var en bra dag, tack för bra frukostläsning i alla fall 🙂

  7. Mimmi 28 december, 2014 at 08:50 - Reply

    Just nu älskar jag ingenting…
    Har fallit i ett stort hål och hittar inte vägen upp…varje gång jag kommit på fötter så lyckas exet fälla mig genom att bemöta mig respektlöst eller göra saker som sårar djupt
    Hur blir jag hårdhudad så hans framfart inte sårar och påverkar mig längre?
    Jag vill inte detta längre…
    Jag som försökte göra bokslut och tänka att vi haft våra bra år och försökte avsluta allt så bra som möjligt trots hans otrohet hamnar i ett läge där jag inte kan vistas i hans närvaro utan att må fysiskt illa.
    Han gör mig så illa hela tiden och jag hinner aldrig läka…
    Vi har ett barn tillsammans och jag kommer inte undan kontakt med honom….
    Så hur ska jag någonsin bli hel igen?
    Jag är förtvivlad över det faktumet att han är helt empatilös och skoningslös i sin framfart mot mig…
    Han var otrogen…inte jag
    Jag hade kunnat förstå hans agerande om jag varit den som ljög och bedrog
    Jag förtjänar inte detta…men jag kommer inte ur det heller…

    • XXXX 28 december, 2014 at 10:03 - Reply

      Jag vet ju inte hur lång tid det gått för dig men hur som helst tror jag du behöver få samtala med någon som kan se på din situation, dina känslor, dina reaktioner ur ett utifrån perspektiv och på det sättet ge dig nya perspektiv…hjälp på vägen…Du kan inte vänta på att han blir annorlunda….
      Jag har gått på familjerådgivningen sedan han lämnade mig och det har varit min livlina till en början och det är fortfarande ett andningshål eftersom att vi har barn ihop och allting inte fungerar som man skulle önska och det är tungt att bära emellanåt, det är tungt för att jag önskar mina barn en fin relation till sin pappa.Men dessa samtal har hjälpt mig så mycket, vad tror du om det? Stor kram till dig!!

      • Mimmi 30 december, 2014 at 07:38 - Reply

        Jag har varit till psykolog uppemot tjugo ggr men måste försöka få fler tider nu när jag är en bit på väg.
        Smärtan över att han vill/gör mig illa är överväldigande och jag kan inte förstå varför han vill mig illa…
        Jag svek inte honom, jag har inte ställt till scener eller jävlats efter att allt uppdagats.
        Jag borde kanske gjort det men i chock och sorg så blev målet att inte ha något krig för vårt barn inte skulle fara illa. Men han är inte av samma åsikt för han motarbetar och är elak emot mig.
        Han säger att han aldrig varit lyckligare än nu och förlovade sig direkt vår skilsmässa gått igenom. En lycklig person borde väl inte vilja andra illa….jag kommer aldrig förstå varför han vill det och jag behöver psykologens hjälp att släppa de funderingarna för jag kommer aldrig få svar på dem

    • Ulla 28 december, 2014 at 10:30 - Reply

      Hej Mimmi.
      Du förtjänar verkligen att må bra. Men du kan aldrig ta ansvar för någon annan saker/görande, du kan bara ta ansvar för dig själv. Inte helt lätt men det går, för mig tog det ca ett år innan jag kom helt över exets otrohet och lögner. Men oj vad jag har lärt mig om mig själv. Jag sökte massor av hjälp bla psykolog, KTB-samtal, mindfullnessövningar, yoga, läst massor på nätet, läst böcker och framför allt kunnat älta allt med några vänner som tålmodigt stått ut med mig, önskar jag hittat denna sida just då. Det går det gäller att kämpa för din egen skull. I framtiden kommer du att kunna se vad detta lärande förde med sig till dig,inte just nu, men sen och den känslan är enorm och du känner dig fri från extets idioti.
      Kram//Ulla

      • Mimmi 30 december, 2014 at 07:40 - Reply

        Tack!
        Jag vill inget hellre än att bli fri från hans inverkan men ser inte hur jag ska kunna bli det så länge hans mål är att hata och medvetet såra mig.
        Jag måste få hjälp hur jag ska förhålla mig till honom för just nu far jag illa

        • Michael Larsen 30 december, 2014 at 11:33 - Reply

          Låter som att du behöver bli sunt narcissistisk. Börja tänka på vad du själv vill. Dina behov. Gott Nytt År till dig Mimmi!

  8. Kerstin 28 december, 2014 at 09:16 - Reply

    Tack för din blogg idag så mycket som jag känner igen mig i men mitt i all sorg skuld av att lämna vara den som brutit upp. Mellan förvillan och längtan mellan ljus och mörker mellan styrka och svaghet för just nu är det virrvarr av känslor
    Och så många gånger jag frågar mig är det han jag längtar efter eller känslan och minerna och jag vet mitt svar och det gör mig stark men inte mindre ont…
    Tack

  9. Rebecca 28 december, 2014 at 09:25 - Reply

    Idag borrar rubriken rätt in i mig…
    ”Är det personen du älskar eller känslan och minnena?”
    …och tryggheten, alla invanda mönster, vanorna, huset, grannarna…
    Finns mycket att lägga till i den listan, efter mångårig relation.
    Jag stannar till och tänker – vad behöver jag?
    Läser vidare i Ditt inlägg, som berör och ger mig små pusselbitar.
    Tack Michael, för att Du bestämde Dig för att dela Dina erfarenheter, den där dagen på caféet!

  10. V 28 december, 2014 at 10:32 - Reply

    Hej, och tack för den här Bloggen och alla som delar med sig! Det värmer, styrker och utvecklar mig som person.

    Jag vill tacka och tipsa alla läsare om Michaels inläggför några veckor sen, med rubriken typ ‘ Frågor man bör ställa sig innan, när man är på väg eller nyligen inlett en relation;

    # Vad önskar DU innerst inne av en relation?
    # Vad är du ovillig att acceptera?
    # Om du tidigare levt i ett destruktivt förhållande – hur har det påverkat och vad har du lärt dig? Om dig själv som person?
    # Hur hanterar du motgångar? Och partnern?
    # Vem är du utan någon vid din sida?
    # Hur använder du tiden?
    # Vad är det värsta som hänt i ditt liv?
    # Vad är det bästa du hittills upplevt?
    # Vad kan göra dig svartsjuk? Hur hanterar du den?
    # Hur handskas du med frustration och ilska?
    # Vilka tre kvalitéer tycker du är de mest centrala i ett parförhållande?
    # Tror du på livslång kärlek i en relation? Varför/varför inte?
    # Hur ser den bästa versionen av DU ut?

    Tack för dessa kloka, vettiga och utvecklande frågeställningar, som jag också spridit vidare 🙂
    Skrev för mig själv ner mina svar, och det klargjorde tydligt för mig vem jag är, vad jag vill och definitivt inte accepterar i ett förhållande. Det gav mig insikten att det förhållandet jag var i inte var rätt för mig.

    Önskar er alla ett bra och utvecklande 2015!

    • Emma 28 december, 2014 at 10:55 - Reply

      Vilka bra frågor! Något jag själv bör försöka hitta svaren till…

      • Michael Larsen 28 december, 2014 at 13:01 - Reply

        Ibland är frågorna viktigare än själva svaren:-) Det får oss att blicka djupare.

  11. Sinikka 28 december, 2014 at 10:48 - Reply

    Exakt dessa tankar brottas jag med denna julhelg, tårarna bara rinner hela tiden, skild sedan två år tillbaka, minnena, skulden för att det var jag som lämnade vill inte släppa, skulle jag ha gjort mer för att han skulle se mig osv…han är en bra person…men jag känner mig inte helt ensam när jag läser din blogg..tack för att den finns..

    • Michael Larsen 28 december, 2014 at 13:07 - Reply

      Det var min tanke när började skriva bloggen – att den skall vara ett handtag i ensamheten. Ta inte på dig skulden för att det inte höll. Ni var två om att kommunicera. Oftast gör vi det bästa efter vår förmåga – i backspegeln verkar det så mycket enklare.

  12. Emma 28 december, 2014 at 10:52 - Reply

    Jag försöker just nu bara att existera i det kaos jag befinner mig i. Har blivit lämnad, efter 12 åt, två små barn tillsammans. Han, en trasig själ, som jag inte kan laga. Jag har insett att jag är medberoende till han och hans problem.
    Jag vet inte om det är han jag saknar eller bara att ha någon.
    Känner att kan inte jag få honom ska ingen annan ha honom heller!Varför känner jag så?
    När vi träffats efter att han lämnat så känns det inte så mycket heller, visst jag känner att jag saknat hans närhet, hans lukt men inte han som person… Och det gör ont… Det är en sorg i sig att kärleken tagit slut. Vem är jag nu, ensam utan honom? Vad vill jag? Jag som alltid gjort allt för honom, inte för mig. Jag är rädd, känner mig liten och framförallt väldigt ensam…

    • Michael Larsen 28 december, 2014 at 13:04 - Reply

      Förstår att det gör fruktansvärt ont Emma. När i sådana situationer är det ovanan att vara ensam. Behöver hitta DIN identitet bortom paridentiteten. Det kommer att ta lite tid och under resans gång behöver du få prata av dig. Skapa ordning i tankar och känslor. Värme till dig.

  13. Sanne 28 december, 2014 at 14:33 - Reply

    Åh, vad jag är glad att den här sidan finns! Med hjälp av alla er och dig, Michael går jag på rätt håll. Och när jag känner mig ensam och tankarna snurrar finner jag tröst och kraft här. Jag har kommit fram till att min saknad ofta handlat om minnen och föreställningen om hur en familj ska se ut och egentligen inte så mycket om mitt ex. Jag märker att ju mer jag klarat på egen hand i mitt nya liv desto mindre saknar jag mitt gamla liv. Kan ibland längta efter kärlek och närhet,och när jag då tänker på mitt ex så inser jag att det inte är hos honom jag kommer att hitta det. Märker också att jag börjat lära känna nya sidor hos mig själv som jag är stolt över och det känns fint!
    God fortsättning, alla! Ni är så starka!

    • Rebecca 28 december, 2014 at 14:46 - Reply

      Härligt med hopp och positiv energi från Dig, Sanne!
      Visst är det fantastiskt att vi kan dela våra tankar och liv, tillsammans med Michael i hans välgörande blogg!
      Kram!

      • Mini 28 december, 2014 at 15:05 - Reply

        Tack Sanne!
        Jag är otroligt rädd för framtiden. Om ett par dagar får jag min egna lägenhet, då blir det allvar. Mina känslor går från hopp till förtvivla. Livrädd för ensamheten då barnen inte kommer vara hos mig, skräckslagen över den kommande ekonomin.
        Jag erkänner att jag älskar livet som familj och allt som har med det att göra. Men vet också att jag inte mår bra i denna relationen.
        Men dina ord gör det lite lättare att möta framtiden som ensamstående.

        • Maria 28 december, 2014 at 17:31 - Reply

          Att vi är så många som är i samma situation trodde jag inte, många av er skriver allt det som jag känner och tänker. Ååå vad det ändå i allt jävulskap kan ge styrka att läsa vad ni skriver. Jag ska också finna någonstans att bo, leva ensam efter 23 års äktenskap. Det kommer vara bra men i bland kommer tvivlet krypande… Som jag kan önska att saker kan fixa sig lite snabbare så man inte behöver bo ihop när man bara vill flytta. Tack för en fin blogg, den va verkligen vad jag behövde just nu 🙂

          • Mini 28 december, 2014 at 22:34

            Maria det kommer bli bra och jag förstår din känsla att du bara vill flytta. Jag har äntligen kommit dit men det är fruktansvärt jobbigt nu när det är så nära. Många blandade känslor. Styrke kramar till dig.

        • Sanne 28 december, 2014 at 20:47 - Reply

          Mini, jag känner igen mig i dina rädslor till fullo. Det vår galet jobbigt och stressnivån låg på max under ganska lång tid.
          När min ork började återvända insåg jag att jag satt på många bra lösningar. Du kommer också att fixa det här!

          • Mini 28 december, 2014 at 22:35

            Tack Sanne!

  14. Mini 28 december, 2014 at 15:07 - Reply

    Tack Michael för din blogg, och alla ni där ute som skriver här. Ni ger mig lite extra styrka.

  15. Carro 28 december, 2014 at 21:35 - Reply

    Smärtsamt och samtidigt skönt att se att man inte är ensam i detta..Snart är julen förbi och ännu en milstolpe passerar.Fylld av saknad,längtan och ensamhet mitt i en gemenskap.Att ha tappat sitt sammanhang.Att ha förlorat barn och släkt som inte var ens egna.Att bara måsta acceptera,att inte kunna påverka.Men visst måste det finnas en framtid utan smärtan,saknaden!Tror att tiden kommer göra sitt,så jag kämpar vidare!Och är glad över att inte GP ensam i detta,hur ensam jag än känner mig.Det är förtröstan!

    • Mimmi 30 december, 2014 at 07:47 - Reply

      Du skrev en klockren sak…
      Att tappa sitt sammanhang….
      Det är precis vad jag också har gjort!
      Jag har tappat mitt sammanhang, min tillhörighet till en familj som inte finns mer, den naturliga kopplingen till de barn som inte var mina men som bodde bredvid mina i mitt hjärta.
      Att läsa det du skrev gav hopp för jag är inte ensam om att känna så här <3
      Vi kämpar på tillsammans!
      Där framme finns vår framtid och tids nog når vi den

  16. Åsa 28 december, 2014 at 21:55 - Reply

    Läser din blogg och hittar en hel del att känna igen mig i, många läsvärda inlägg och kommentarer som jag tar till mig och relaterar till. Det känns paradoxalt att säga att man mår bra av att kunna läsa om andra som varit i liknande situation, men så är det ju. Inte för att man egentligen mår bra av andras olycka utan just bara för att man känner igen sig och hittar tröst i det andra skriver om sina erfarenheter. Mitt i all ensamhet så är man inte ensam, man delar något med så många andra.

    Är inte lämnad, utan var den som lämnade något som inte fungerade, och som inte hade gjort på flera år. Jag hör inte till dem som älskar personen, känslan eller minnena av det som var, det var alldeles för grumlat av flera år av strider för att bli lyssnad på. Nu, ett antal år efter att jag lämnade, kämpar jag fortfarande för att bli lyssnad på, inte för min skull utan för vårt gemensamma barn som har behov av föräldrar som kan se till dess bästa istället för att sätta det egna behovet av att kränka den andra före. Har efter flera fruktlösa försök insett att det tyvärr aldrig kommer att finnas en dialog mellan oss. Idag gör jag allt för att vi ska ha så lite med varandra att göra som möjligt eftersom mitt ex. inte kan komma över kränkningen av att vara den som blev lämnad, han fick inte sista ordet i den diskussionen och det görs inte ostraffat. Idag blir jag motarbetad i allt jag gör, alla mina försök till dialog kring saker som rör vårt barn möts av att han inte håller med och därmed är ämnet avklarat. Att försöka lyssna på vad jag har att säga och kanske rent av tycka att det är värt att komma överens om något är inte viktigast. Det viktigaste är att motarbeta och tala om för mig att jag har eller gör fel, inte mot vårt barn utan mot mitt ex. Samarbete för honom är enbart samarbete så länge det sker på hans villkor och så länge det blir som han vill. Att överhuvudtaget överväga något som jag har föreslagit finns inte på kartan. Eftersom det är lönlöst att försöka få till en dialog så har jag istället varit tvungen att ta så mycket avstånd från honom som möjligt, men vet att hur mycket jag än försöker att komma ifrån så kommer det snart ett mail som talar om för mig vilken dålig människa jag är och hur många fel jag gör, igen inte mot vårt barn utan mot honom. Han har ingen kärlek kvar till mig utan det handlar enbart om att jag gjorde något mot honom som man inte gör: jag lämnade honom (och ett förhållande som tillintegjorde mig totalt) och han fick inte bestämma. Så nu har hans livsuppgift blivit att bekämpa mig. Hur gör man för att orka att inte ta åt sig, att inte bli helt sänkt av en person som har ett så uppenbart kontroll- och maktbehov att han inte klarar av att släppa taget bara för att få sista ordet, och när det aldrig tar slut?!

    • Mini 28 december, 2014 at 22:41 - Reply

      Ååååå Åsa, vilken fruktansvärd situation. Vet inte vad jag ska säga för att hjälpa dig.
      Det ända jag känner direkt när jag läser det du skrivit är att jag är rädd att det kommer se ut så för mig nu när jag lämnar min sambo.
      Styrke kramar till dig och hoppas det blir bättre.

      • Åsa 28 december, 2014 at 23:44 - Reply

        Tack Mini,
        Dina ord värmer.
        Det är tufft, men man tar sig igenom. Man gör det för barnens skull, men det tar på krafterna att ständigt bygga upp en mur för att stå beredd när attacken kommer. Jag vet aldrig när den kommer, bara ATT den kommer. Har kommit långt på den tid som gått sen jag lämnade, tar inte längre åt mig lika mycket, blir mest bara arg, frustrerad och väldigt ledsen för vårt barns skull. Får ont i magen när mailen kommer, men väljer själv när jag ska läsa dem. Svarar enbart om det finns något av vikt att svara på, alla verbala attacker som inte gynnar, eller direkt är viktiga för, vårt barn lämnas alltid obesvarade för att inte ge eld åt ytterligare attacker.

        Jag hoppas verkligen att du slipper att få det så och att ni kan hitta en gemensam plattform för att bygga en trygg grund i det nya för era barn. Rädslan för ensamheten utan barnen är jobbig, jag förstår dig, men med tiden så kan man lära sig att hantera det också. Det är en ständig värk och sorg i hjärtat över att inte alltid vara hel med barnen hemma, men den veckan då jag inte är komplett försöker jag att fylla ut med saker som ger mig kraft och positiv energi och den veckan då vi är en hel familj ägnas tiden åt barnen. Det funkar och man kan till och med tillåta sig att tycka att det går bra även utan alla medlemmar av familjen hemma. Det viktigaste av allt, hur svårt det än är, är att INTE ge sig själv dåligt samvete för att man gör saker som får en att må bra även när barnen inte är med. De gånger jag haft en bra vecka med egen tid har gett mig många bra stunder med barnen när jag har dem hemma.
        Ekonomin går att klara bättre än man tror. Jag hade samma tvivel och oroade mig länge för hur det skulle gå, men man vänjer sig vid att inte ha samma ekonomi som tidigare. Visst det är kämpigt att ständigt höra sig själv säga: nej, vi har inte råd, men jag ångrar inte en dag att jag till slut fattade beslutet att lämna något som var så nedbrytande för mig. Jag är trött, frustrerad och många gånger maktlös idag, men respekterar mig själv mer och är stärkt i vetskapen att jag fattade rätt beslut f.a. då makt- och kontrollbehovet hos mitt ex. bara eskalerar mer och mer. Vet inte vem jag hade varit idag om jag hade stannat kvar.

        Jag önskar dig lycka till Mini och skickar många styrkekramar tillbaka!
        /Åsa

    • Fru.J 28 december, 2014 at 22:42 - Reply

      Hej,
      Börja med att skapa en ny mail som du brukar i din vardag. Han kan lämna sin skit i ”skit-mailen”. Beroende på hur gammalt barnet/n är – var så rak som möjligt. Förklara att mamma och pappa tycker olika och förtydliga att DU vill att ni skall komma överens. Var tydlig med att du älskar ditt barn, lägg aldrig skuld i samtal även om det är du som vuxen som får ta smällen. Ju äldre barnet blir, tydligör ditt/ert barns egen vilja i frågor som rör umgänge och dyl. Visa tydligt att du tar hänsyn till vad barnet känner. Prata aldrig illa om den andra föräldern. Betona positiva egenskaper hos ditt barn, få barnet att växa sig starkt i relation till sin omvärld. Ta barnet på allvar….om det inte vill åka till pappa….ja, då kanske man ska kika på varför….? Dra dig inte för att koppla in en tredje part….rådgivare, socialtjänst eller för den delen familjerätt OM det är allvarliga problem. Föräldrar har ju idag skyldighet att underlätta för/och samarbeta kring sina barns välmående. Både fysiskt och mentalt. Blir det tungt, välj själv en samtalskontakt för att vara ” professionell förälder”. Stort lycka till!

      • Åsa 29 december, 2014 at 08:11 - Reply

        Tack Fru J

    • Åsa 28 december, 2014 at 23:15 - Reply

      Så ledsen jag bli för dig när jag läser. Det är precis så jag befarar att det kommer bli för mig oxå när/om jag lämnar… Vi har tre barn tillsammans och att det ”funkar” mellan separerade föräldrar är ju minst lika viktigt. Som du skriver kommer inte jag heller att sakna personen, minnens eller det som var… Däremot kommer jag nog många gånger sakna möjligheten att ha en förälder till att ta hjälp ifrån… Det är ju lite jobb med tre barn.. Små barn..
      Och det där med stoltheten.. Att som en man med kontrollbehov bli lämnad måste vara det värsta. Jag kommer inte vara värd vatten. Dessutom kommer vi behöva ta till tvångsbodelning där han kommer se sig som förlorare och jag kommer bestraffas.. Hur många saker finns det egentligen att tänka efter på före? Ska man behöva lida ekonomiskt för att kunna ja en dialog, eller ska man se till att få bad man har rätt till, för att sedan veta att kommunikation och samarbete kommer bara helt obefintligt?
      Hoppas ditt ex tar tag i sig själv och inser att det han håller på med inte är särskilt stort av honom… Tyvärr skall det nog mycket till innan den sortens män ändrar inställning.
      Styrkekram

      • Åsa 29 december, 2014 at 00:33 - Reply

        Åsa, det känns som vi har en liknande situation där diskussionen om materiella saker och dess värde är viktigare än att ge barnen en trygg och stabil, om än delad, grund. Jag har gett upp tron på att mitt ex. hittar sitt förnuft i vår situation. Han är helt övertygad om att det är han som har rätt och jag tror faktiskt inte att han har förmågan att se det på något annat vis.
        Jag ansåg inte att det var värt att bråka om det materiella när jag lämnade honom, så jag lämnade kvar en hel del som jag idag kan ångra. Fick ta ett stort lån för att bygga upp ett hem för mig och mina barn, men blev ändå anklagad för att lura honom på pengar. Jag kan inte ge råd om vad som är det bästa i bodelningssituationen, men fundera på vad som är viktigt att du får med för barnens skull. Det kostar att bygga upp ett helt nytt hem och pengar är en fruktansvärd energitjuv. Hur kommunicerar ni idag och kommer det att göra någon skillnad om du får med dig det som rätteligen är ditt vid en bodelning eller inte? Har han förmågan att se vad som gynnar barnen mest så är inte bodelningen en issue, men precis som du säger människor med makt- och kontrollbehov har sällan förmågan att se längre än till sina egna behov i en trängd situation.

        Jag hoppas verkligen att du orkar ta dig igenom och att du har någon som kan ge stöd och tröst när det är tufft.
        Kramar fulla med kraft och energi till dig!
        /Åsa

        • Mini 29 december, 2014 at 08:18 - Reply

          Vi är mitt i delningen av av allt. Han tycker också att jag är ute efter pengarna för jag ber honom ge mig en lite bättre start för jag har ingen möjlighet till att känna så mycket mer än nu. Jag har stöttat honom i allt som har med hemmet och barnen att göra när han har jobbat upp sig, det säger han själv också. Men jag ska inte ha mer saker än honom. För jag ska vara tacksam för att jag fått vara med barnen. Han ärvde pengar som gick till oss som familj det tog han allt han har tjänstebil men vill ha halva min bils värde. Jag känner mig så maktlös och har inte råd med advokat, vad gör man?
          Själv står jag och velar mellan att bara ge upp för att slippa honom och hans elaka anklagelser eller ska jag kämpa och helvetet kommer fortsätta?

          • Åsa 29 december, 2014 at 08:30

            Det gör ont att läsa om hur du har det. Vet att det är en tuff situation som tar mycket på krafterna. Jag hoppas att du har någon i din närhet som stöttar dig i det du går igenom. Någon som du får pysa hos när det är som värst.
            Kram

          • Michael Larsen 29 december, 2014 at 09:25

            Har hört att en del advokater gratisrådgivning Mini. Kanske finns någon här på bloggen som kan tipsa? Tragiska sidor visar sig hos en del människor under en skilsmässa. Du söker trygghet för dig och barnen – en mänsklig rättighet. Varma tankar till dig

          • Åsa M 29 december, 2014 at 21:38

            Mini.
            Jag har fått hjälp från jurist genom en försäkring jag har genom mitt jobb. Han gav mig rådet då läget blir låst, att gå till tingsrätten och söka om tvångsbodelning. Då utses ett ombud som ser till att det blir rätt. Sen kanske det inte är det mest fördelaktiga men då slipper man bråka om det…

    • Alexandra 29 december, 2014 at 02:54 - Reply

      Har haft liknande situation som du Åsa och för mig lättade det mkt då jag insåg att 0-kontakten måste vara stenhård. Om hans syfte är att få dig att må dåligt (vilket det direkt eller indirekt är) ska du betrakta honom som ett kraftigt allergiframkallande födoämne typ nötter för en riktig nötallergiker. Blanda inte in känslor, hopp eller skuld. Läs inte ens de där dumma sms:en eller mejlen. Mitt ex vet att jag lägger på luren om tonen blir fel. Och viktiga saker för barnet diskuterar jag bara med soc:s familjerådgivare närvarande. Funkar men du måste vara konsekvent. Nötallergi kan man inte rå för och det går att leva med bara man rensar ut ”spår av nötter”. Tron att man gör nåt bra för barnet genom att man försöker äta en nöt ibland försinkade mitt välmående med många år. Barn förstår så fantastiskt mycket och man kan förklara sin allergi på ett skonsamt sätt utan att förstöra barnets aptit på nötter. Men försök aldrig överföra din allergi på ditt barn eller nån annan. Det är riktigt dumt för du ska inte kontrollera andra. Slösa inte energi på det utan gå glad fram med nötfri kost!

      • Åsa 29 december, 2014 at 08:17 - Reply

        Tack Alexandra

      • Michael Larsen 29 december, 2014 at 09:30 - Reply

        Fantastiskt bra liknelse Alexandra! Super! I perioder behöver vi leva extremt disciplinerat för att skydda oss själva.

  17. Dora 28 december, 2014 at 23:07 - Reply

    Åsa, vilken svår situation. Jag känner också igen mig och i att vara den som driver relationen och separationen trots att det uppenbart inte funnits ngn kärlek senaste åren. Mitt ex har också starkt kontrollbehov och att bli avvisad är en mkt stark kränkning som han har svårt att hantera. Jag får ibland höra om andra personer som han har svårt att kommunicera med och då lyssnar jag utan att döma någon och det kan verka positivt på vår (separerade) relation som vi behöver ha kvar eftersom vi har barn tillsammans. Lycka till!

    • Åsa 29 december, 2014 at 08:19 - Reply

      Tack Dora

  18. L:A 29 december, 2014 at 13:31 - Reply

    Jag vet inte om det är personen jag älskar eller minnen.. För när jag se på honom så tänker jag ibland i min tysthet om du bara visste hur illa du gjort mig och vem är du ? Vi har jätte fina minnen tillsammans och vi har ett underbart barn tillsammans ..men jag känner inget pirr och jag känner ingen äkthet i vårt förhållande men jag törs inte ta steget .. varför vet jag inte Kram!

    • Michael Larsen 29 december, 2014 at 20:41 - Reply

      Obehag och rädsla inför ensamhet kan ha en oerhört förlamande effekt på handlingskraften. Vad skulle du göra om du visste att allt ordnade sig längre fram på vägen?

  19. Bo 29 december, 2014 at 15:16 - Reply

    Det är uppenbart för mig idag att jag hållit fast vid minnen och en illusion kring en person jag tidigare älskat och förväxlat det. Det fördröjde min process avsevärt. Att bli lämnad var inte kränkande för min del, utan det var sättet det gick till på och hur det varit efter det. Stoltheten fick sig en törn, självklart. Det fanns något bättre än jag. Jag var inte bra för den jag älskade och skaffade barn med. Men ingen människa i världen, tror jag, uppskattar att bli utstött eller övergiven. En mardröm för många. Att inte duga.
    När känslorna väl försvinner och man ser en person för vad den är kan man bli väldigt förvånad över vad man ser, på gott och ont. Det är bara så viktigt att behålla respekten för varandra för beslutet att skaffa barn tillsammans går inte att skilja sig från. Och jag vill minnas det bra, även om det kan göra ont ibland.

    • Mini 29 december, 2014 at 19:24 - Reply

      Men varför är det så svårt att behålla respekten????? Jag tänker på det hela tiden, men kör också i diket. Jag blir alldeles tom i bollen och ut kommer bara fel saker hela tiden. Jag vet vad som är rätt men det är så svårt.

    • Michael Larsen 29 december, 2014 at 20:39 - Reply

      Du är en fantastisk ”delare” Bo – finta av dig. Samtidigt tror jag att det är rensande för dig. Du kämpar inte ensam!

  20. Carina 31 december, 2014 at 08:08 - Reply

    Ibland kan det vara svårt att skilja på kärlek och kärlek. Att vara kär i kärleken eller vara kär i personen bakom känslan är nog svårt för många. Kram

    • Michael Larsen 31 december, 2014 at 08:22 - Reply

      Håller helt åt hållet med dig Carina. Inte sällan det som ställer till det för oss. Gott nytt år till dig!

  21. Magdalena 3 januari, 2015 at 17:32 - Reply

    Har just hittat din blogg och vill bara säga: åh vilka otroligt kloka och tröstande ord! Har läst lite här och där och kommer att fortsätta läsa.

  22. Kicki 6 januari, 2015 at 08:12 - Reply

    Tack för en underbar blogg!!. Jag är ingen människa som läser bloggar men den här är helt underbar. Har nu läst alla inlägg i olika situationer..kommer på mig själv att mina tårar rinner ner för mina kinder. Kan bero på att jag själv har gått igenom mycket av det som skrivs. Har nu varit ensam i snart 17 år, vår gemensamma dottern var bara 8 mån när jag äntligen fick honom att förstå att jag ville separera. Vi var inte gifta. Han både fysiskt och framför allt psykiskt misshandlade mig, vad som är värst vet jag inte. Det har satt sina spår båda två. Men sedan följe det år av att jag skulle vara positiv till allt umgänge mellan dotter och far. När han insåg att det var jag som hade brutit upp då tog han till att ”gå” genom dottern, började att sänka henne med att ge henne dålig självkänsla mm. Han drack en hel del också. Han skaffade sig en ny kvinna som han än idag är särbo med, hur han behandlar henne är ju deras sak. Men att när han började att ge sig på dottern då kunde inte jag vara positiv längre, där går gränsen. Jag försökte i många år vara tolerant men efter att ha fått samtal ifrån dottern och hon grinar och vill att jag hämtar henne, vilket jag gjorde många ggr så sa jag stop. Meddelade honom att hon kommer inte dit till honom förrän han tar tag i sitt liv. Idag för bara någon månad sedan så skrev han på ensamvårdnads papperen. han ringer inte dottern men ibland ger han pengar till henne. Han köper sig kärlek. När man väl har bestämt sig för att separera så har man kommit en bit på vägen, mentalt. Men sedan brukar det komma en del saker på vägen som ställer till det. Att vara förberedd på en eller under en separation är ganska svårt. Men oftast så känner man ju sin partner som man har bott ihop med så att man kan innan man tar beslutet att separera, träffa en familjerådgivare, för egna samtal. Lyfta vissa frågor som man troligen vet att den andre partnern kommer att reagera på. Man blir faktiskt lite mera mentalt förberedd om man nu väl ha bestämt sig att separera. En sak som jag har med mig i bagaget efter min separation och framför allt när barn finns med i bilden, det är att skriva dagbok. Allt hur barnen har varit i olika situationer, hur mitt ex och jag har kunnat pratat med varandra mm mm. För man kommer inte ihåg allt. Man är ju liksom i en bubbla under en sådan tid.Jag hade advokat i 5 år och jag fick kidnappa mitt eget barn, för han undanhöll henne. Fd svärföräldrarna var också inblandade i det hela, tyvärr. Vill bara med det här säga att oavsett alla goa och mysiga stunder man har haft i livet så måste man ibland sätta ner foten och säga STOP. Det finns ingen annan än en sig själv som kan förändra sitt eget liv och göra något bra ut av det. Idag är jag stark och det är min dotter också. Men han mår fortfarande inte bra och det kommer han aldrig att göra heller förrän han tar tag i SITT liv. Livet är till för att njutas…kom ihåg det. Kram till Er alla.

    • mia 10 januari, 2015 at 11:47 - Reply

      du är inte ensam i denna situation, ville bara säga det, för jag trodde jag var ensam om att detta hände mig… kram på dig

Leave A Comment

X