Är du medförälder till en narcissist?

//Är du medförälder till en narcissist?

Är du medförälder till en narcissist?

Överenskommelser som ändras i sista stund? Kritik och ifrågasättande av ditt föräldraskap och personlighet? Vänlighet när hon eller han vill ha någonting från dig? Hot om att dra dig inför rätta? En partner eller f.d. sådan som ger sken av att vara en ansvarsfull förälder under utvecklingssamtalet? Kronisk oro för vad som ska hända härnäst?

Att vara medförälder till en narcissist är minst sagt dränerande! Och som du förmodligen redan vet: hon eller han kräver att få ta hem segern, ge ett gott intryck inför andra, tar inte ett nej och är expert på att manipulera.

Du känner hur adrenalinet slår på, tryck över bröstet, tårar, ilska och frustration. Det är en vardag för alltför många människor! Det narcissistiska gravitationsfältet är starkt och toxiskt!

N-personen njuter av att kontrollera och spela med andras känslor, och vad är då inte ett mer effektivt vapen än barnen? Den unga människan som till hälften kommer från dig gör dig sårbar och beskyddande.

Vad göra då vi känner oss fast i klorna på den som inte bryr sig om någon annan än sig själv, och ser barnen som en förlängning av sitt ego (om den unga människan lever upp till n-förälderns förväntningar)?

Jo, vi gör något av det svåraste som finns, och det är att inte låta känslostormar få oss att tappa fotfästet (vet att det är lätt att säga), men det är den enda framkomliga vägen då vi har med en narcissistisk personlighet att göra.

En n-person tömmer dig på näring då du förklarar, försvarar och vädjar. Hoppas inte på empati från den som saknar förmåga att känna med andra.

Håll hälsosamma kärleksfulla människor nära dig. Kommunicera praktiskt och kort med medföräldern. Svara inte då hon eller han sysslar med personangrepp och försöker snärja dig i långa energidränerande resonemang.

Jag vet att du och ditt/dina barn kämpar mot en rökridåernas mästare. En person som saknar all förmåga till självrannsakan och noll i ödmjukhet, går det inte att ha en värdefull dialog med. Men eftersom ni har barn tillsammans: praktisk kontakt och ingenting annat.

Jag är väl medveten om att n-personen kommer att göra allt i sin makt för att skapa känslor kring det praktiska rörande barnen, men kom ihåg följande: du är utsatt för gaslighting (gasljus) som har ett enda syfte: att du ska tvivla på dig själv och din verklighetsuppfattning.

Prata med ditt barn om vad självrespekt, integritet och förståelse för andra människor är för någonting. Visa hur kärlek i handling ser ut! Du är inte ensam!

Att ha barn tillsammans med en narcissist del 1 – webinar tisdagen den 13/10 klockan 21.00. Du är varmt välkommen! Följ den här länken för anmälan.

Michael Thor Larsen – relationscoach

By |2020-10-12T17:51:50+02:00oktober 12, 2020|Blogg|3 Comments

3 Comments

  1. GT 14 oktober, 2020 at 07:46 - Reply

    Har barn ihop med en kvinna som passar in på ovan beskrivning. Mitt undermedvetna visste redan från början vad det handlade om och jag var tvungen att lämna redan när sonen var ett år. Då var det självförsvar och känslan att jag var tvungen för att kunna vara den positiva förälder som jag ville vara som gav kraft att lämna.

    Nu har det gått snart 5 år till och det fungerar men tär fortfarande. Det är som att jag alltför sakta börja ta in vad det handlar om och lever med att behöva sätta gränser och att avgränsa, men det är jättesvårt emellanåt. Speciellt när jag är så glad över vårt barn och vill hjälpa till. Det jobbiga är att tiden fått mig att veta att gränser överträtts för hur man får bete sig och vad man får säga/hota med, men att jag inte tagit avstånd helt och på något sätt tydligare markerat vad som inte är ok. Jag tänker att det har o göra med att jag vill låta mitt barn få en så smärtfri upplevelse av det som är jobbigt och dränerande. Sedan så går det ju inte i ord att markera tydligt då det bara rinner av i något som vänds till att det är mig det är fel på, kommer ingen vart och det tar mer energi än vad det ger ett önskvärt avtryck i vad jag åstadkommit.

    Är på god väg mot att på djupet bryta mig loss men tar tid och går långsamt känns det som. Men bara det att se klart nu känns bra. Någon därute med liknande upplevelse som lyckats komma ännu längre när det gäller hanteringen av sånt här? Har ju fortfarande energiläckage emellanåt och annat negativt men samtidigt så är jag ju så himla glad för att ha barn idag så kan ju inte säga att jag ångrar något, vill bara komma vidare med mig själv i detta.

  2. Peter 14 oktober, 2020 at 20:46 - Reply

    Hej, webinaret som sändes igår, går det få tillgång till det nu efteråt? Hittade din sida idag och lite sent ute med andra ord.

  3. CC 17 oktober, 2020 at 16:23 - Reply

    Jag har så svårt att förstå om han är en N-person eller bara har lite narcissistiska drag, kan det vara så? Mannen jag levde med så länge är på många sätt en bra, engagerad pappa men nu manipulerar han barnen emot mig, säger elaka saker om mig till dom. Får dom att tycka synd om honom. Allt är mitt fel och han är offret. Han vrider och vänder saker till sin fördel på de mest uträknande sätt. Tonåringar är väldigt lättmanipulerade och ser inte djupet i problematiken. Ett exempel just nu; han frågar högt från köket om hunden fått mat. (Det var jag som nyss tog ut hunden på promenad trots att jag är nyopererad) -jag svarar att jag har tagit ut mat till hunden från frysen som fortfarande står och tinar på köksbänken. Då svarar han högt så alla hör och med en tung suck – hunden har alltså inte fått mat. Han får det att låta som att jag inte brytt mig om hunden vilket ju är helt fel! Detta är en bagatell men han gör likadant med allvarliga ämnen. Får det att låta som att jag hela tiden gör fel, är självisk, inte prioriterar våra barn (som nu är tonåringar.) Han har högt och tydligt inför advokat och domstol sagt sig vara den bättre och mer lämpliga föräldern. Kan en människa bli narcissistisk eller var han alltid så här och jag inte såg problemet??? Ibland tror jag att jag håller på att bli tokig!

Leave A Comment

X