Att börja ta ansvar för sig själv och förhållandet

//Att börja ta ansvar för sig själv och förhållandet

Att börja ta ansvar för sig själv och förhållandet

Vi kan peka ut partnern eller exet som skyldig till att det blivit som det är just nu. Vi kan rea ut 70% sanningar och via den vägen få poäng och lojalitet hos familj och vänner. Det ligger i vår mänskliga natur att vilja presentera en bättre bild av vem vi är inför andra. Vi vill så gärna ha rätt och få uppmuntran kring att vår utsikt och version är den rätta. Jag är själv en av de skyldiga till detta!

När jag pratar med enskilda och par, så slår det mig ofta hur olika berättelserna kring vad som har hänt och varför det hände ser ut. Och klyschan att sanningen ligger någonstans mitt emellan fungerar inte! Var och en har sin version och för individen representerar just min trailer ”sanningen.” Vi ser subjektiva verkligheter överallt!

Om vi enbart ser på enskilda fragment, korta händelseförlopp, 1.50 minuters filmklipp, får vi inte någon som helst information om vad som egentligen utspelat sig.

Hur såg det ut innan den livliga diskussionen tog form? Varför blev hon tillbakadragen och ledsen inombords? Varför gick hon igenom mannens mobil? Varför var hon/han sedan flera år olycklig i förhållandet? Det finns hur många frågor som helst att ställa, hur många orsakssammanhang som helst att ta ställning till, men egentligen behöver det bara kokas ner till en eller ett fåtal frågor:

”Är jag öppen och villig att ta ansvar för att vi har det som vi har det just nu? Ser jag min egen del? Har jag styrkan till att avstå från att peka ut den andre? Kan jag vara så pass stark att jag vänder blicken inåt; i min egen person och börjar ta ansvar för vad jag säger och gör? Ser jag vad mitt beteende gör med en annan människa?”

”Vad är min del i det som hänt?” Stanna vid den!

Kriser bär med sig potentialen få maskerna att falla. Förändring hos en person tvingar fram förändring i den andre – om det över huvud taget ska kunna bli en fortsättning. Livet vill forma oss men vi försöker streta emot!

Detta är ett av de vackraste och klokaste citat som jag läst:

“To find the greatness within our beloved requires our rebirth, with theirs.”

Många förhållanden hade gått att rädda om vi tillät oss se spegelbilden av vilka vi är, utan censur, rationaliseringar och skuldbeläggande. Avklätt och ärligt, så att någonting nytt inom oss kan få födas.

Om ni ska kunna hitta tillbaka till varandra och kärleken, går det inte att kliva tillbaka in i det gamla. Vi kan inte skapa någonting nytt från spillrorna av det som bröt sönder. Vi behöver ”återfödas” och det kan vi bara göra om vi först ”bottnar” i vårt gamla bagage. Rensar ut i resväskan så att de emotionella vägglössen inte tillåts invadera.

Det som inte fungerade dog av en anledning. Det som fungerar och gör oss levande kan komma att upptäckas. Tillit går inte att skapa genom viljehandlingar, utan är en process…tid…kärlek…och att våga släppa taget om egots krav på en särskild utgång…

Ditt och mitt beteende skapar verkligheter!

Har glöden försvunnit? Så gör ni för att hitta tillbaka till varandra – webinar söndagen den 5 augusti klockan 21.00. Du/ni är varmt välkomna!

Michael Larsen – relationscoach

By |2018-08-03T07:43:27+00:00augusti 3, 2018|Blogg|4 Comments

4 Comments

  1. Nellie J. 3 augusti, 2018 at 17:30 - Reply

    Tänkvärda ord. Tack igen för bra inlägg. Efter många år med min man tänkte jag en dag på hur jag betedde mig i vår relation. Jag insåg att jag har varit väldigt kramig och ”på” att röra vid honom eftersom jag har alltid haft ett stort närhetsbehov. ”Kanske det är därför han så sällan tar initiativ till närhet och beröring” tänkte jag och gjorde ett test. Jag rörde honom inte på något sätt och så skulle jag se om han tog initiativ till att krama mig. Fyra dagar tog det utan att nåt hände. Sedan stod jag inte ut längre utan att det blev jag som kramade honom. Vi diskuterade detta och han sa att han inte har så stort behov av närhet som mig, men att han skulle försöka tänka på att krama mig lite oftare. Jag fick lite mer närhet de följande dagarna men sedan återgick det till så som det var innan. Trots att jag höll avstånd ibland så fick jag inte så nycket närhet. Jag förstår att det inte är så lätt att tänka på att ge närhet om han inte har det behovet.

    Jag blev nyfiken på att veta varför jag har så stort behov av närhet och kramar. Hur mina föräldrar var tänkte jag på. Fick jag närhet och kramar av dem? I min barndom, i min uppväxt och i vuxen ålder. När jag tänkte efter, och det var efter stt min mamma och min pappa hade gått bort (2016 och 2017) , så vad jag kan minnas är att jag aldrig fått någon kram från någon av dem. Jag har några foton från när jag var liten bebis där jag är i mammas, och på något foto i pappas, famn. Mina farmor och fastrar kramade mig när vi sågs (inte så ofta) men jag fick aldrig någon kram från mormor eller morfar. När jag blev 16 år blev jag ihop med en kille och vi kramades ofta. Vi var ihop i ca ett år och sen blev jag ihop med mannen jag gifte mig med.

    Jag har på senare tid förstått att jag varit klängig så min man slutade väl längta efter mig. Numera håller jag mig på avstånd så att han ska självmant krama om mig ibland, men det är väldigt sällan och jag har tröttnat på att ha det så här.
    Han säger att hans lust har minskat men han verkar inte ha något intresse av att öka den heller.

    Min kärlek för honom har minskat. Vi har blivit för olika och jag har flera gånger försökt att bara se till hans bra sidor. Jag har fått min glöd för honom att brinna flera gånger men tyvärr går det nog inte att få den att brinna igen. Det är ju han som släcker elden genom sina dåliga sidor.

    Att diskutera med honom går inte för han ser inte sltt eget beteende. Med hans narcisstiska drag blir han lättsårad, tillbakaanklagande och sluter sig till iskall tystnad, passivt aggessivitet och silent treatment. Han sa själv nånting om omstart nyligen men det blir aldrig förändring på lång sikt. Han kan inte förändra sig. Han bryr sig bara ibland, när han vill.

    Planerar för nåt nytt, på egen hand. Måste ha hjälp till eget boende först. Tar en dag i taget.

    • C&Livet 15 augusti, 2018 at 16:25 - Reply

      Vilken insikt du har! Visst är det sorgligt och ledsamt att det ska behöva bli så för att alla inte ”kan” se. Jag hade det likadant, fast jag förstod det inte innan jag gjorde så stora fel i vårt förhållande att det brakade samman. Jag ser nu, jag lär mig. Han ser fortfarande inte sin del då, bara mina fel som skakade om allt. Och nu är vi skilda, jag kan se den där människan han skulle kunna bli – så vacker och full av liv, om han bara valde att öppna ögonen.

      Stor KRAM till dig och lycka till i livet <3

  2. Charlotta 3 augusti, 2018 at 18:53 - Reply

    Nellie J, du satte ord på precis som jag känner. Tack! Förstår precis vad du menar.
    För min del handlar det om 1-årigt förhållande med en man som jag haft starka känslor till. Varför kan jag inte då bara släppa taget och slippa detta jobbiga?

  3. Anna K 3 augusti, 2018 at 22:33 - Reply

    Vilket bra inlägg Michael!

Leave A Comment

X