Att kliva av den nedbrytande relationsdansen

//Att kliva av den nedbrytande relationsdansen

Att kliva av den nedbrytande relationsdansen

Kvinnan säger med skakig röst: ”Jag skäms över hur jag har tillåtit honom att behandla mig! Jag borde ha gått för länge, länge sedan. Vågade inte berätta för min familj och vänner av rädsla att de skulle tycka att jag var fullständigt galen som blev kvar.”

Vi har stannat över bäst före datum att tycker att det är lika bra att försöka lite till. Så mycket investerad tid som vi inte vill ska ha gått till spillo.

Den långsamma tillvänjningen är förrädisk eftersom den gör det absurda och gränsöverskridande till normalitet. Vi tar ett oändligt antal vändor i huvudet och går emot magkänslan. Till slut står vi där och undrar vad det är för fel på oss. Handlingsförlamade i händerna på en verbal världsmästare: ”Kanske är det egentligen mig det är fel på…? Jag har nog för höga förväntningar…”

Härskaren ser alltid till att vinna diskussionerna och det knyter sig i bröstet på dig. Frustrationen växer!

Jag hör det alltför ofta; personer som gått in med ett öppet hjärta. Förälskade och fyllda med attraktion. Charmade av den andres närvaro och ”rätt” meningar som uttalas. Vi vill så gärna ha ett förhållande!

Lite tid förflyter och vi ser små, små varningssignaler som får passera. Men någonstans har de häftat sig fast. Månader, kanske år och ett par alltför stora övertramp som gör oss förtvivlade. Men vi stannar.

Ett flirtigt och bekräftelsehungrande beteende hos partnern gör oss osäkra. Vi blir till en sämre version av oss själva. Kanske utsätts vi för otrohet som inledningsvis gör oss arga, men som vi senare vänder emot den egna personen:

”Om jag bara tog bättre hand om min kropp…Jag har nog varit ganska tråkig på sistone…”

Och vi stannar.

Vi kämpar med att bygga tillit, men känner oss alltmer ensamma i relationen. Väldigt ensamma! Men vi stannar eftersom självförtroendet är kraftigt nedsatt. Hur ska vi kunna gå och bygga ett större liv när vi inte tror på att vi har resurserna inombords? Det trötta hjärtat vågar inte:

”Vem vill ha mig?”

”Jag är ändå för gammal!”

”Vi har ju barn tillsammans…”

”Vi bor bra och jag har inte råd att köpa eget.”

Och så dansar vi vidare i det som stjäl drömmarna och livsgnistan. En längtan och lust som sedan länge begravts. Och vi stannar!

”För en dag ska väl han/hon väl förändras?”

Kom ihåg; ett frö, en tanke och känsla av insikt kan vara början. Ett självförtroende som lyckas expandera. Några beslut och handlingar som stärker och gör oss lite mer upprätta.

Om partnern förstår betydelsen av att jobba med förhållandet och sig själv. Om det finns rätt känslor och respekt kvar, då är det möjligt. Men om tilliten är utplånad och självreflektion inte finns på kartan; då är det meningslöst att försöka. Meningslöst!

Det bästa du kan göra för dig själv, är att konfrontera och ifrågasätta förklaringarna till varför du ska fortsätta med att göra emotionellt våld på ditt jag. Var går dina gränser? Hur vill du känna om ett år från nu?

Prata med den som förstår din berättelse. I en kärleks/tillitsfull miljö kan skam inte överleva.

HSP utan att förlora sig själv i känslorna – webinar torsdagen den 23/7 klockan 21.00. Du är varmt välkommen! Följ den här länken för anmälan.

Michael Thor Larsen – relationscoach

By |2020-07-21T08:15:07+02:00juli 21, 2020|Blogg|2 Comments

2 Comments

  1. Lars 21 juli, 2020 at 08:31 - Reply

    Det med varningssignalerna känner jag igen, men jag blundade för dem just då, sopade dem under mattan. Kontrollbeteende (hon ville inte jag skulle bli vän med vissa personer), svartsjuka (snokade igenom min mobiltelefon), svängigt/oförutsägbar i humöret, tidigt i relationen pratade hon om sina ex som gjort ditten och datten, precis som om jag skulle göra samma sak.

    / L

  2. Majken 23 juli, 2020 at 02:26 - Reply

    Fast är det inte svårt att veta till slut vem som är vad… Jag träffade honom, han ung och självsäker och jag fortfarande gift med mitt ex, pappan till mina två barn och en tung ryggsäck. Att träffa honom fick mig att lämna förhållandet, med dåligt samvete, skam, skuld och rädsla för hur allt skulle bli. Den nya, han jag föll så blint för blev far till mitt yngsta barn några år senare. Vi startade i passion och åtrå. Han kontrollerade på ett smygande sätt..ringde flera ggr per dag och smög in lite hårda ord och misstankar här och där. Hur man borde göra? Att man inte fick vara arg. Att jag betedde mig fel. …men så fick vi barn, gifte oss och flyttade till hans hemstad några mil bort.. De stora barnen bodde varannan vecka, kontakten mellan mig och deras far var obefintlig och jag hade förändrats sakta sakta..osäker, svartsjuk. Elak ibland, ville inte att min man ska lära känna nya personer, rädd för att bli både utlämnad, att han ska prata och skratta åt mig med nån annan och lämnad ensam. …Så numera undrar jag om det är jag som är den narcissistiska, den elaka svartsjuka kärringen som styr allt… Det finns barn med särskilda behov med i bilden, jag är själv rätt svår att leva med. Jag är helt vilse här. Han är trevlig, skojfrisk och glad med sina vänner, mina har så svårt för honom att de försvunnit. Jagvill inte skiljas jag vill ha lugn och ro och få bli gammal utan panik.
    Jag tycker det är svårt.

Leave A Comment

X