Den 20 januari 1987 kidnappades Anglikanska kyrkans speciella sändebud, Terry Waite av en militant islamisk organisation i Libanon. Han var där för att förhandla fram en frigivning av gisslan då han själv togs till fånga. Terry Waite kom nu att sitta fastkedjad och helt isolerad från omvärlden i 1760 dagar. Hur klarar en människa av en sådan fruktansvärd påfrestning?
I en intervju säger Waite att när vi hamnar i extrema situationer och tvingas upp i ett hörn, upptäcker man att resurserna inom en är betydligt större än vad tidigare gick att föreställa sig. Han säger vidare att han fokuserade på tre attityder under sin fångenskap:
– Ingen ånger över sitt liv fram tills nu.
– Ingen självömkan över situationen han befann sig i.
– Ingen överdriven sentimentalitet.
Jag tar upp den här berättelsen eftersom den han något att lära oss, även om den självklart inte är i närheten av att kunna jämföras. Det handlar om att kunna SE BORTOM. Att ha perspektiv. När vi befinner oss i tuffa perioder då allt kanske känns tomt och meningslöst, gäller det att komma ihåg: Ingenting är statiskt. Förändring är en naturlag och även kriser lyder under denna lag.
Hör ofta människor säga: ”Lev i nuet.” Naturligtvis ligger det mycket i detta, MEN vad gör vi om nuet är outhärdligt? Jo, då gäller det att kunna se bortom och skapa sig bra bilder av framtiden. Terry Waite gjorde det, vilket även vi kan.
Michael Larsen – livscoach
Det krävs stor närvaro för att klara svåra situationer. Det ligger nära till att drabbas av skuld och skam. Men bra med erfarenhet från någon som varit där. Inte nån som läst två böcker och sen kan allt.