Att vara barn till en narcissist

//Att vara barn till en narcissist

Att vara barn till en narcissist

Ytan är oftast ytterst välpolerad och den narcissistiske föräldern kan agera som en superförälder (utåt sett). Hon eller han lyfter barnet till skyarna i sociala sammanhang, köper de ”rätta” kläderna till sin dotter eller son och har ett aktivt liv tillsammans med de unga (så länge som de presterar väl).

Men som så mycket annat i narcissistens värld är det rekvisita. En perfekt stylad ”filmtrailer” med massor av smickrande filter. N-föräldern är en kameleont som ändrar skepnad efter miljö och sammanhang, och just därför är dessa personligheter oerhört svåra att upptäcka/genomskåda. Men inte för den som lever eller har levt tillsammans med dessa emotionella vampyrer. Ni har blivit experter på hur gaslighting fungerar, idealisering/nedvärdering destruktiva kraft och hur ”vara till lags i alla lägen syndromet” känns.

För barnet:

Ett barn är under sina första levnadsår helt beroende av förälderns omtanke och kärlek för sin överlevnad. Lite högre upp i ålder söker vi uppmuntran, trygghet, utrymme för att kunna vara oss själva, inspireras och få känna oss älskade. Trygga i att kunna göra misstag och lära från dem. Och vetskapen om att det finns en kärleksfull hamn/famn dit vi kan vända oss under dygnets alla timmar.

För ett barn till en narcissist handlar det om att försöka vara till lags och imponera för att få n-förälderns positiva uppmärksamhet och gunst. De egna behoven läggs tidigt åt sidan för att inte framstå som vek och gnällig. Det är starka och omedvetna processer! För vem vill inte känna sin mammas eller pappas mjuka kärlek som får oss att känna odödlighet?

Men allting är villkorat från n-föräldern: ”så länge som du beter dig på ett sätt som sätter mig i rampljuset, höjer min status och får andra att beundra mig, så är allting perfekt. Du är verktyget i min hand som ska väcka omgivningens avund och vördnad.”

Pojken eller flickan som är högpresterande ligger bra till, men den känslomässigt finstämde och ifrågasättande riskerar att hamna i den hänsynslöse kritikerns kikarsikte.

Som empatisk förälder är det fruktansvärt smärtsamt att tvingas bevittna detta.

Men det finns ljuspunkter: kunskapen om narcissistisk personlighetsstörning sprider sig. Din och andra människors genuina kärlek har en läkande inverkan på din dotter/son. Empatiska personer är stabila förebilder, liksom din ökande förmåga att sätta gränser mot den som ser sig själv som universums centrum.

Våra barn behöver både få känna sig normala (som alla andra) och unika. Älskade för vilka de är och inte utifrån prestation. Tryggheten i att kunna falla och förtroendet kring att det finns en varm hand som hjälper oss upp igen. Och igen.

Att ha barn tillsammans med en narcissist – webinar söndagen den 26/1 klockan 21.00. Du är varmt välkommen! Följ den här länken för anmälan.

Michael Larsen – relationscoach

By |2020-01-25T07:49:36+01:00januari 25, 2020|Blogg|19 Comments

19 Comments

  1. Lotta 25 januari, 2020 at 13:08 - Reply

    Ständiga frågor och samvetskval – hur ska jag räcka till? Hur kan jag kompensera upp? Men jag kan ju bara finnas här. Och ta hand om och plocka upp och stötta och trösta. Igen och igen och igen.

  2. Kerstin 25 januari, 2020 at 19:23 - Reply

    så bra och igenkännande. Du sätter ord på hur mina barn har det varannan vecka.

  3. Sofia 25 januari, 2020 at 22:09 - Reply

    Tack. Tur det ändå lyfts en ljusglimt. Våra barn är små. Jag har tänkt vänta med att lämna N tills barnen är stora nog att förstå, kanske tills de flyttat hemifrån. Men jag orkar inte, det är för dränerande. Jag har blivit för ensam. Och just nu visar jag mina barn på något skevt sätt att en kärleksrelation och äktenskap är något kärlekslöst med oändlig distans. Vad påverkar dem minst negativt? Att leva varannan vecka med en förälder vars liv kretsar kring sig själv, sina prestationer och att dölja allt som kan liknas med ett misslyckande. Eller att leva med båda sina föräldrar som hela tiden har en pågående tyst konflikt, där kärleken mellan de vuxna inte finns. Men där de hela tiden har vuxenstöd i att hantera och bemöta den andre förälderns n-beteende. Känns som alla val jag har att välja på är dåliga. Hur jag än gör hamnar mina barn i kläm på ett sätt som kommer att påverka och pröva dem hårdare än jag just nu känner att jag kan acceptera.

    Ni som har lämnat, hur gamla var era barn när ni skildes åt? Hur mår de? Vad berättar de?

    • Kba73 26 januari, 2020 at 11:03 - Reply

      Om du vill att dina barn ska bli som ditt Ex, ja, då stannar du kvar, kan lova dig att de blir precis sådana som du är rädd för, väldigt enkelt detta, arv och miljö är det dom tar efter, inte vad du säger. Kämpar och kämpat dagligen i många år nu att få min son som är 18, att förstå att, bråk, tjafs, attityden, utbrotten, synsättet, som han left med mitt ex som är fullblods narcesis inte är kärlekens väg. Nu börjar han själv kunna se hur hon är varit brutalt ärlig och förklarat hur det ligger till. Jag har vänt kinden till under alla år, hade jag dragit in och bråkat med det som kan, vet jag i slutändan det kommer på honom, jag har alltid sen han va 1år, vissat att jag finns där, stöttat, pratat massor, att allt börjar i huvudet, idag kommer han bara till mig och öppnar upp sig om allt, vet att jag finns, hon står för allt det praktiska och alltid gjort, aldrig det känslosamma, visat kärlek, prata på ett djupare plan, för det kan hon inte, hade aldrig blivit så bra som nu om jag hade väntat tills barnen blir stora, hon håller på fortfarande, nu har jag äntligen lärt mig att kunna ta hennes personlighet, fullständigt skiter i allt hon säger, tryckt ner mig och honom tillräckligt, dra så fort du kan, svara inte, bråka inte, kör ditt race, stäng av, allt löser sig, våga tro, fixa din mysiga tillvaro, slå inte på dig själv å komplicera allt så mycket, du gick på ett arsle, shit happens, liksom jag, men jag visste inte bättre, inte mitt fel, fixar nytt liv nu, finns du där, blir dina barn det bästa av dig.

    • Sandra 26 januari, 2020 at 13:28 - Reply

      Nu svarar jag som barn till skilda föräldrar, fina barn känner av stämningen än om det är tysta konflikter, dom vet att något är fel.

      Jag är otroligt glad över att mina föräldrar valde att skilja sig, jag mådde mycket bättre utav det nu fick ju jag bo med min N mamma, men när det handlar om dom två som par så nej.

      Jag är ensamstående med min son och separerade med mitt ex han blev som en pappa för honom då han kom in i bilden då min son var 2 månader.

      Vi hade det inte bra på slutet och vad jag märkte på min son var att han vart mycket gladare och lättare att ha att göra med, han avgudar mitt ex (Vi är fortfarande väldigt bra vänner) men till en början när vi åkte dit så ville han att vi skulle åka på engång.
      Då har jag och mitt ex aldrig bråkat, vi har haft diskussioner när sonen sovit men aldrig något framför honom.

      Så barn är mer påverkade utav ”det tysta” än vad vi tror. Jag brukar tänka mår jag bra då mår mitt barn bra

  4. Zenit 26 januari, 2020 at 00:43 - Reply

    Barnen…det absolut svåraste.
    Dessvärre finns det inget sätt att helt skona dem från den bistra verkligheten.
    Men med villkorslös kärlek, stöd och uthållighet kan man hjälpa dem att hantera den verklighet de lever i med den gränslösa föräldern.
    Som för oss vuxna som levt med dessa personlighetstyper är det en tillvaro som inte går ihop, lögner, manipulationer, kränkningar varvade med stunder av tillsynes äkta kärlek.
    Överdådiga presenter och spänning.

    Det är hårt och ibland omänskligt att stå bredvid och se barnens ambivalens och smärta. Det är deras förälder, en del av dem själv som orsakar detta kaos.
    Försöker stärka dem allt vad jag kan, tala om för dem att inget är deras fel och att de har rätt att bli respekterade och lyssnade till.
    Är övertygad om att det betyder något för dom, men jag själv har tappat mycket av livet.

  5. Maria 26 januari, 2020 at 01:21 - Reply

    Zenit, din text hade lika gärna kunnat vara min. Känner igen mig i vartenda ord.

  6. Alex 26 januari, 2020 at 12:00 - Reply

    Sofia,

    Mina barn var bara några år gamla med några års skillnad mellan dem när vi skiljde oss. Jag tänkte precis som dig att jag på något sätt skulle stanna i äktenskapet för att skydda barnen. Men det gick inte, omöjligt att få syre i en giftig miljö och min hälsa sviktande rejält. Jag tycker du gör rätt i att lämna.

    Mitt råd till dig är att läsa på om våld i nära relation. Även om det fysiska våldet kanske inte finns med så är det inte ovanligt att n-personer utövar annan typ av våld såsom psykiskt och ekonomiskt våld mm. Det gör att man kan få klarhet i vad man utsätts för. Jag råder dig även att föra dagbok varje dag innehållande vad n-personen gör, hur n beter sig med barnen och mot dig.
    Detta för att påminna sig om hur verkligheten ser ut samt att du inte vet om du kan få användning för den dokumentationen i framtiden.

    Nu har det gått några år för min del. Mina barn har med åren börjat ifrågasätta vissa beteenden hos n-personen. De vill inte längre bo hos n då de inte mår bra där. De berättar om sina besvikelser och förvirring och tar lätt på sig skuld. Jag lyssnar och pratar mycket med barnen och försöker stärka deras självkänsla och självförtroende utan att tala illa om n. Dina barn kommer också med tiden att märka n:s beteende och reflektera, du är den som kommer få vara stabil och klok, prata mycket med dem och lyssna på dem. Mina barn har även andra förebilder som gör att de själva jämför och ifrågasätter på ett barns vis. Detta gör att de själva både nu och i framtiden kan känna trygghet i människor de mår bra med, såsom deras förebilder.

    Jag förstår din känsla över dåliga val. Men att välja dig själv och att välja att dina barn ska växa upp kärleksfullt och tryggt varannan vecka är enligt mig ett bra val. Du kan bara ta ansvar för din del och vara den bästa föräldern. Det räcker långt mer än du kanske tror. Även om ni har gemensam vårdnad betyder det inte att ni måste ha 50/50. Så lås inte fast dig vid det. Barnen har bott ca 60-70 % hos mig. Men vet att det är svårt att få till med en n-person.

    Mitt råd är att organisera dig både kort och långsiktigt. Ta kontakt med familjerådgivning i kommunen vid skilsmässa så ni redan nu har vissa överenskommelser, du kan även kontakta familjerätten och rådgöra med dem vid oro om barnen och n:s beteende. De arbetar för barnens främsta. Du har rätt att skydda dina barn och det är även ditt juridiska ansvar om det visar sig på sikt att miljön är ohälsosam för dem och påverkar deras hälsa. Jag skulle även råda dig att kontakta advokat först för att rådfråga vad gäller allt från skilsmässa, avtal och schema mm. Det kanske låter överdrivet. Men med facit i hand är det en god idé att organisera sig från början då en n-person inte drar sig för att använda sin manipulation och härskartekniker i de sammanhang de anser att de vill och behöver. Ligg alltid steget före! Att ha samtalshjälp är en viktig del i att bibehålla förståndet och välmåendet i en relation till en n-person. Vänd dig till någon professionell och nära och kära du litar på och finn stöd där.

    Jag uttalar mig inte som någon expert på området men har fått dyrköpta erfarenheter som jag önskar att jag hade haft i början av hela processen.

    N-personen är expert på att varva kyla och ”kärlek”. N kommer aldrig att vara nöjd hur mycket du än gör rätt. Så håll dig till din linje och vik inte undan från den hur mycket du än tror att n förändrats. Det betyder naturligtvis inte att man ska vara ohövlig eller omedgörlig. Men det är lätt att man försöker vara snäll och tillmötesgående, men låt dig inte luras av n:s sätt att manipulera.

    Du kommer komma ut på andra sidan, det har jag gjort även om jag inte är klar än. Min skilsmässa är det bästa och viktigaste valet jag gjort för mig och mina barn, hittills. Men jag såg det inte fullt ut då. Dina barn kommer att klara detta och de kommer vända sig till dig då de känner att du lyssnar utan att döma. Ta hjälp utifrån, stå inte själv i detta. Jag gjorde tyvärr det för länge. Du gör det det för barnen och för dig, det viktigaste. Denna blogg har hjälpt mig väldigt mycket i de svåraste stunderna! Styrkekramar till er som kämpar

    • Sofia 26 januari, 2020 at 23:15 - Reply

      Tack Alex. Jag har sökt efter någon som har liknande erfarenhet som mig och som vill dela med sig. Dina ord hjälper mig. Jag har gått länge i terapi för att förstå bättre vad jag befinner mig i och hur det påverkar mig. Jag känner så stor oro för barnen och hur de ska utvecklas vad jag än väljer. Men jag blir stärkt av dina och andras ord här. Tack till er. Och tack Michael för att du tog upp ämnet i din blogg.

      • Alex 27 januari, 2020 at 16:31 - Reply

        Jag förstår dig Sofia. Det är en lång process man går igenom. Jag gick själv i terapi och allt kändes som en dimma. Särskilt svårt är det när man fortfarande lever med n-personen.

        Jag förstår din oro för dina barn. Jag känner inte din historia och jag uttalar mig inte som en expert på området.
        Men däremot vet jag att det finns olika lösningar för så här vill du och kan du inte fortsätta att leva. För att ge dig lite ljus på vägen så kan jag berätta att mina barn mår bättre, de har en lugnare miljö hos mig. Dina barn kommer utvecklas fint med din lyhördhet och med ditt stöd kommer de att klara det även om det kan vara gupp på vägen.

        Det är klart att mina barn blev påverkade av skilsmässan. Men allt är föränderligt, ingenting är beständigt. Idag mår de bättre än vad de gjorde då.
        Det enda du kan visa dina barn är kärlek, trygghet, stabilitet, respekt och ödmjukhet inför deras känslor och utveckling. Om de har dig även om ni skiljs så har de en hel värld fylld av välmående med dig.

        Hur n-personen är i förhållande till dem kommer att påverka dem oaktat du stannar eller går. Men att lämna tror jag är det bästa alternativet. En viktig sak du lär dem genom livet är att du visar respekt för dig själv och för dem genom att lämna en giftig, osund och kärlekslös relation. De svårigheterna ni tar med er, var och en på sitt sätt, de kan omvandlas till styrkor, erfarenheter, livsvisdom som gör att dina barn kan bli rustade inför deras egna självständiga liv som vuxna. Tyvärr kan vi inte skydda våra älskade barn från allt. Däremot om du har stor fog för din oro, för deras liv och hälsa har du rätt att skydda dem. Ta hjälp av de som är professionella.

        Du är inte ensam även om jag vet exakt hur ensam man kan känna sig i ett kaos som en n-person skapar.

        Styrkekramar, jag tror på dig!

        • Jenny 10 augusti, 2020 at 22:57 - Reply

          Det var verkligen stärkande att höra din berättelse. Jag håller på att separera från min man som jag tror har drag av narcissistisk personlighet. Har inte tänkt på detta förut, men ju mer jag stått på mig inför separationen desto tydligare kommer dessa sidor fram. Det har tagit lång tid för mig att landa i ett beslut, har också fastnat mycket i skuldkänslor, hur ska det gå för barnen, hur jag än gör är det illa har jag tänkt. Men med tiden har jag landat i att om jag stannar kvar i denna relationen kommer jag att gå under, jag kommer bli allvarligt sjuk och inte resa mig igen. Och det vill jag inte ge mina barn. Just nu utsätts jag för en massa taskiga kommentarer via sms eller öga mot öga, om mitt beslut om att jag vill skiljas, men jag måste hålla ut. Jag tänker också att de kommer få mer tid av välmående om vi delar på oss, även om vi börjar 50/50, än vad de har idag.
          Jag har också kontakt med familjerätten, men han vill inte gå på fler möten hos varken familjerådgivaren el familjerätten. Jag försöker få honom på samarbetssamtal. Jag har skaffat personligt ombud som jag ska träffa snart. Jag har kuratorstöd, vet inte hur det hade gått annars. Jag försöker också vara steget före med allt, se till att ha en tydlig plan och följa den. Annars hade det inte gått.

  7. Marie Klintebäck 26 januari, 2020 at 14:09 - Reply

    Känner så väl igen det du skriver. Att vara verktyget för en n- förälder stämmer exakt. Jag har kämpat hårt för detta, att ta mig loss, för att inte helt och hållet gå under. För det är det som händer till slut. Självkänslan åker i botten och känner att man är ingenting värd, allra minst för sin förälder.
    Varje gång jag försökte bryta mig loss, var det som om det viftades med ett spö, jag föll tillbaka. Så länge jag gjorde som hon sa, eller gav order om, så länge var det bra. De gånger jag vill ha stöd eller råd, nä det gick inte. När det handlade om känslor, då fick jag höra att jag inbillade mig.
    Det som händer i sådan här relation det är att man utvecklar ett medberoende. Den dag jag förstod vad medberoende är blev jag friare. Dock tog det många år innan jag totalt bröt relationen. Var sak har sin tid.
    Genom sjävhjälpsgrupp har jag sakta men säkert byggt upp min självkänsla och självförtroende, men det är färskvara och behöver ständigt uppdateras.
    Kommande vecka är det två år sedan jag totalt bröt kontakten, och jag har inte ångrat mig en enda sekund. Finns ingen anledning till att jag ska offra mitt liv och mående för att någon annan ska glänsa, även om det är min egen mor.
    Turn around, walk away, and never look back
    Marie Klintebäck

  8. Zenit 26 januari, 2020 at 17:53 - Reply

    Kan bara instämma i ALLT du skriver i din text Alex.
    Det är verkligen mycket goda råd du ger.
    Att ha en bra samtalspartner, terapeut, för att lägga pusslet och reda ut kaoset. Att föra dagbok.
    Att spara på dina krafter genom att inte delta i dramat.
    Skydda dina lösenord, i fall ni äger boendet ihop, ha koll på ekonomin, ta kontakt med banken.
    Tiden innan uppbrottet kan det vara bra att vara extra försiktig.

    Så sorgligt att inse att det finns fler därute som befinner i samma situation.
    Styrkekramar till er!

    • Alex 26 januari, 2020 at 22:37 - Reply

      Tack Zenit,

      Jag håller med dig om allt från att skydda lösenord till att ha kontroll över ekonomin.
      Men framför allt det viktigaste som du skriver att vara extra försiktig vid separation. Detta då det är en riskfaktor i sig vad gäller tex våld i nära relation.
      Detta gäller ju inte alla relationer med n-personer. Men på ett eller annat sätt kommer n att manipulera och utgöra hämnd i förmån för sin lätttkränkta person.
      Det finns hjälp att få och jag lider med er där n-personen ljuger hos de sociala myndigheterna. Dock måste de sociala myndigheterna vara objektiva. En advokat kan hjälpa till i sådana situationer. Kolla vad man kan få för rättshjälp via försäkring. Finns även de advokater som arbetar ideellt tillsammans med föreningar mm. Ge inte upp!

      Styrkekramar

    • Citrus 27 januari, 2020 at 02:14 - Reply

      Detta är min mor upp i dagen. Det var många ggr ett helvete då jag var barn, tonåring men även nu när jag är vuxen. Det har präglat heela mitt liv till det negativa. Hon är borta sedan många år. Men jag är kroniskt skadad. Jag skäms inte ens att säga att jag absolut inte saknar henne. Det har jag aldrig gjort vilket ett flertal personer tycker är väldigt konstigt. Meen neej. Det jag saknar ibland är en mor som jag aldrig hade.

  9. Alexandra 27 januari, 2020 at 13:21 - Reply

    Citat, ”De egna behoven läggs tidigt åt sidan för att inte framstå som vek och gnällig.” – – – ” Men allting är villkorat från n-föräldern: ”så länge som du beter dig på ett sätt som sätter mig i rampljuset, höjer min status och får andra att beundra mig, så är allting perfekt. Du är verktyget i min hand som ska väcka omgivningens avund och vördnad.”

    Som barn till två N personer har citatet ovan varit den självklara verkligheten, världsbilden jag vuxit upp med. Jag har försökt förändra den inarbetade världsbilden, steg för steg. Det första är att fatta att den är ”fel”.
    Sen började ett lååååångt och strävsamt arbete med att omvärdera. Kunde inte, direkt, omvärdera synen på mig själv som ful, vek och oduglig men kunde ge denne ”oduglige” personen, mig själv, rättigheter.
    Minns att jag tänkte att även cancersjuka personer har rätt att gå ut bland folk. Jag var inte sjuk men behövde en legitimitet för min rättighet. En bild att känna gemenskap med och ackumulera mod och ”självrespekt”.
    Det är många år sen nu men bygget av en relevant självbild/världsbild är långt ifrån på en behaglig nivå.

    Nu funderar jag mycket på just det att ingå i någon annans bildskapande. För mej är det en stor, avgörande skillnad på att vilja ha med någon i bygget av dynamiska projekt där man snubblar och sopar av knäna då och då och att vilja passa in någon i ”bilden av” att ha en viss livsstil/status/kompetens o.s.v.
    Jag tror, tyvärr, att jag lätt väcker vissa mäns behov av att skapa dessa ”bilder” och jag, mitt fån, är så naiv att jag lockas och tror, naivt, att ”vi” är entreprenör. Nu ska jag lära mig skilja på det INNAN jag går in i en ny parrelation.

    Hoppas det finns hopp även till barn som vuxit upp i narcissististernas värld.

  10. Vicky 27 januari, 2020 at 20:37 - Reply

    Sofia! Mina två barn var väldigt små, 1 och 3 år. Men det var rätt och blev bra! Du har rätt att vara lycklig själv! Jag träffade en ny och det håller än! Lycka till!

  11. Alex 29 januari, 2020 at 11:12 - Reply

    Hej igen Sofia,

    Ville bara säga att jag fick mig en tankeställare i hur jag uttryckt mig i mina svar när jag berättade om min historia. Det är inte min mening att framställa det som att jag vet svaret på din situation. För det kan jag inte veta. Hoppas inte du uppfattade det så. Jag uttryckte mig inte helt genomtänkt.

    Min text är egentligen sådant som jag själv hade önskat att jag hade vetat nu så här i efterhand. Men det är ju inte alls säkert att det gäller för dig eller för någon annan. Det är fel av mig att säga vad jag tror är rätt eller fel för just dig eller för vem som, då det finns så många bottnar av allt.

    Däremot skulle jag vilja säga att jag önskar dig och era barn att få må bra, vad du än kommer fram till är bäst för dig och barnen. Sådant måste få ta tid. Så förlåt om jag lät som om jag har alla svaren. För det har jag inte. Jag som själv har varit i en utsatt situation och delvis fortfarande är, vet hur mycket det betyder i att få förståelse utifrån där man befinner sig.

    Varma hälsningar

    • Sofia 29 januari, 2020 at 23:12 - Reply

      Hej
      Tack för att du återkopplar. För mig behöver du inte känna så. Jag lyssnar på vad du och andra har för erfarenheter och råd. Är också medveten om att ni inte har hela bilden av min situation. Men läser in att ni vill väl och det känns bra. Jag har fått mer att tänka på och har nog en bit kvar innan jag landar i hur det behöver bli för mig. Men jag blir stärkt av att våga tänka att en skilsmässa inte behöver vara utesluten, att det finns exempel på när det till och med verkar ha varit ett bra alternativ.

Leave A Comment

X