Att vara fast i sina sår

//Att vara fast i sina sår

Att vara fast i sina sår

Paris

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hon är arg: ”han tror alltid att han vet bäst, självupptagen, fåfäng, lögnare och kvinnojägare. Jag hatar verkligen honom!” Tvivlar inte på hennes ord och frågar när de skildes.

Svaret: ”elva år sedan.” Elva år… och hon är fortfarande upprörd så att det nästan skakar om henne. Funderar lite: ”vad skulle hända om du inte var arg längre?” Hon tvekar: ”då skulle jag bli ledsen och det vill jag inte.”

Så här går mina tankar: när hjärnan tänkt och känt samma sak under lång tid, blir det en vana som är så stark att det blir en del av vem vi är. Det kan vara fruktansvärt svårt att släppa taget kring det som varit om vi inte börjar ersätta vakuumet med någonting annat.

Om vi vill komma ur ett invant tankemönster behöver vi få känna hopp och mening. Uttrycka det instängda – som att vädra ut ett syrefattigt rum. Få hjälp med att slita av det förgångnas tvångströjor.

Vi behöver vänner som ger oss kärleksfulla och utmanande tankar, som inte ger näring åt negativitet: ”ja han är en riktig skitstövel”, utan säger: ”vad i dig är det som inte går vidare? Vad är lycka? Hur kan du komma dit?”

Vi är inte misslyckade för att vi är fast i det som varit. Det är krafter som förfrusit tilliten och nyfikenheten, men som går att tina upp. Solstrålarna kan nå oss alla.

Hur går dina tankar kring detta?

Michael Larsen – livscoach och mental tränare

By |2016-12-12T15:13:23+02:00augusti 30, 2014|Blogg|9 Comments

9 Comments

  1. Maria holmqvist 30 augusti, 2014 at 06:49 - Reply

    Viktigt att gå vidare i livet och inte vara bitter och hatisk. Viktigt med släkt..vänner som ger oss kraft och livsglädje..som pushar oss i rätt riktning om vi inte kan själva finna denna väg på vår vandring vidare i vårt liv.Brukar tänka att det finns ngn mening med allt som sker och att människor kommer och går i vårt liv….vi har bara varann till låns. Kan vi inte förvalta det så var det inte meningen

  2. Jenny 31 augusti, 2014 at 00:01 - Reply

    Jag är kvar i tankar på vad mitt ex gjort och gör. Att allt han säger gör ont. Kommer inte vidare. Har kämpat nu i ett år. Nu äntligen ska jag flytta från vår gemensamma lägenhet. Var glad i några dagar. Sen kunde jag inte glädja mig i det. Nu har jag fått veta att mitt ex och hans nya ska flytta in i en stor fin lägenhet. Kunna ge vårt gemensamma barn ett eget rum. Exet trycker på det, att han är en bättre förälder som kan ge vårt barn ett eget rum. Pang, nu tillbaka till ledsamhet, att jag är lämnad. Jag kommer inte vidare. Har några vänner som hjälper mig ur dessa tankar. Men då kan jag känna ilska till dem. Svårt att beskriva varför men antagligen för att deras hjälp just nu kan få mig att känna mig som en sämre människa. Det vännerna kan göra är att jag ska se det från exet synvinkel för att förstå honom. Jag kan bli irriterad då, ska jag igen hela tiden se allt från hans håll för att förstå hans olika reaktioner. Hjälper det mig? Då går jag ju bara in i hans tankar.

    • Linda K 31 augusti, 2014 at 06:01 - Reply

      Jenny. ..har det ungefär som du. Har otroligt svårt att släppa min exman och hans nya fantastiska liv. Snart ett år sedan han lämnade mig. Styrkekram till dig. …
      Linda

      • Jenny 31 augusti, 2014 at 17:06 - Reply

        Tack♥

    • Åsa 31 augusti, 2014 at 12:29 - Reply

      Det där kan jag känna igen mig i. Och visst kan det vara bra att se saker och ting från andras håll för att försöka förstå. För sin egen skull tänker jag. För viktigast är det väl att utgå från sig själv? Vad känner du? Vad tänker du? Varför påverkas du så av vad han gör eller inte gör? Alltså, jag tänker, vara nyfiken, inte dömande mot dig själv. För även om du inte kan erbjuda ert barn ett eget rum, kan jag tänka mig att du är en väldans bra mamma ändå, på ett annat sätt. Det är inte fel för att du gör annorlunda än de som också gör bra. Var snäll med dig själv, tillåt dina känslor och sluta jämföra dig med andra. Det är mina råd, som du gör vad du vill med. 😉 Känner att det är svårt att ge råd till någon jag inte känner, men jag hoppas att du känner av att jag bara vill väl. Med kärlek, Åsa.

      • Jenny 31 augusti, 2014 at 17:05 - Reply

        Tack, ditt svar värmer.

    • Michael Larsen 31 augusti, 2014 at 12:56 - Reply

      En bra förälder handlar inte om hur många kvadratmeter man bor bo, utan närheten, glädjen och kärleken. Finns inte det, hjälper inte ett palats. Du är en fantastiskt fin Mamma och det är räknas mer än någonting annat.

  3. Linn Harstäde 15 maj, 2019 at 19:59 - Reply

    Jenny. Du skrev mitt liv. Jag har gått i dessa känslor i 4 år nu. Jag är fast. Jag har försökt att flytta ihop med en ny men jag litar inte på honom så nu älskar han mig inte längre (Så han för två dagar sedan). Och jag bryr mig inte. Det berör mig inte för jag är fortfarande lämnad, utbytt av den enda jag någonsin haft som familj. Och med honom bor ”bonusmamman” (jävla skitord) – och jag, som ni ser, avskyr henne. Jag hatar henne. Jag känner att hon stal mitt liv. Hon var min kollega och jag fick uppleva det fantastiska med sociala medier.

    När ni skriver ”Vad känner du?” Svarar jag ”att jag vill ha tillbaka mitt liv”. ”Vad tänker du?” – att jag inte orkar plågas mer, han kommer aldrig komma tillbaka och dem lever ett perfekt liv, hon pussar min dotter god natt!”. ”Varför påverkas du av sånt som han gör?” – för att jag älskar honom. Så in i helvete älskar jag honom.
    Jag har gått i terapi, stödsamtal och medicinsk mindfulness, jag lyssnar på grief meditation varje, varje kväll innan jag somnar. Men jag får ingen bukt med svartsjukan. Den släpper mig inte. Ilskan triggas så lätt igång. Hur länge ska någon leva såhär? Och dem trippar i solen med nya hundvalpen.. HUR slutar jag plåga mig själv med foton, musik och att gå till ”våra ställen”? Jag är smack dum i huvudet..

Leave A Comment

X