Paris

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hon är arg: ”han tror alltid att han vet bäst, självupptagen, fåfäng, lögnare och kvinnojägare. Jag hatar verkligen honom!” Tvivlar inte på hennes ord och frågar när de skildes.

Svaret: ”elva år sedan.” Elva år… och hon är fortfarande upprörd så att det nästan skakar om henne. Funderar lite: ”vad skulle hända om du inte var arg längre?” Hon tvekar: ”då skulle jag bli ledsen och det vill jag inte.”

Så här går mina tankar: när hjärnan tänkt och känt samma sak under lång tid, blir det en vana som är så stark att det blir en del av vem vi är. Det kan vara fruktansvärt svårt att släppa taget kring det som varit om vi inte börjar ersätta vakuumet med någonting annat.

Om vi vill komma ur ett invant tankemönster behöver vi få känna hopp och mening. Uttrycka det instängda – som att vädra ut ett syrefattigt rum. Få hjälp med att slita av det förgångnas tvångströjor.

Vi behöver vänner som ger oss kärleksfulla och utmanande tankar, som inte ger näring åt negativitet: ”ja han är en riktig skitstövel”, utan säger: ”vad i dig är det som inte går vidare? Vad är lycka? Hur kan du komma dit?”

Vi är inte misslyckade för att vi är fast i det som varit. Det är krafter som förfrusit tilliten och nyfikenheten, men som går att tina upp. Solstrålarna kan nå oss alla.

Hur går dina tankar kring detta?

Michael Larsen – livscoach och mental tränare