Coachingklyschor och till dig som går på knä

//Coachingklyschor och till dig som går på knä

Coachingklyschor och till dig som går på knä

Jag har svårt för alla coaching-klyschor och frågor som: ”Vad behöver du göra för att må bra? Det är du – bara du som bestämmer hur stort du ska leva! Allting i universum har en mening! Dina tankar kan göra dig fri!”

Det finns naturligtvis sanningar i orden, men som jag ser det: delvis! Allting handlar om timing och var i livet vi befinner oss. Det är så lätt att böcker, föreläsningar etc. fungerar som tillfällig konstgjord andning. En emotionell/mental fernissa som håller i sig i timmar, dagar och ibland veckor.

Jag vet att många drabbas av må-bra ångest och slår ned på sig själva när de inte lyckas vara lyckade i att vara lyckliga.

Vad gör vi när vi inte förmår oss att tänka, känna och agera rätt? När de välmenande coachingfrågorna bara dunkar förvirrat i huvudet?

Vi behöver orka bottna i att må dåligt. Inte slänga över lite smarrig choklad över kakan med mögelsvampar. Jag menar inte att tio år i psykoanalys är receptet för alla, men inte heller 1–2 timmars föreläsning i hur vi blir vår egen fantastiska ledare. Återigen: det är bra – fantastiskt bra att få emotionell en vitamininjektion! Så länge vi är medvetna om att nyårslöften och en månad på gymmet inte skulpterar atletkroppar. Självförtroende är en färskvara! Den behöver vår omtänksamma empati varje dag.

Livet är oerhört komplext och det finns inga quick fix. Alla drabbas vi av svackorna. Hos en del personer är vandringen i den mörka dalgången alltför lång och utmattande. Men det är nödvändigt att fortsätta framåt. Om jag kunde så kan du!

Jag ser dig ensamstående mamma eller pappa med tårar i ögonen, som känner att livet är ett enda långt krig. En överlevnadskamp: ett ex som straffar dig på olika sätt. En ekonomi som gör att du tappar hoppet. En person som du trodde det bästa om: som nu är den sista du kan vända dig till. Ett ältande som nöter ned ditt självförtroende. Jag tänker på dig!

För min egen del handlade det om mina vanor. Små saker varje dag: tidiga morgnar av skrivande. Lärde mig några nya maträtter. Gick till gymmet eller ut och sprang även om känslan skrek ”nej!!” Små, små segrar över tröttheten och uppgivenheten. Citat som jag lärde utantill och som fungerade likt vänner i den där leriga dalgången. Kunde så småningom acceptera måendet vilket förde in varmluft under vingarna.

Små saker varje dag som du kan känna dig lite stolt över. Det har en spridningseffekt.

Allt det bästa till dig en lördag som denna!

Michael Larsen – relationscoach

By |2017-01-28T08:36:09+01:00januari 28, 2017|Blogg|16 Comments

16 Comments

  1. Philura 28 januari, 2017 at 08:52 - Reply

    Otroligt fint skrivet!

  2. Anette81 28 januari, 2017 at 08:53 - Reply

    Jag bara längtar tills jag får må bra igen. De senaste 2år har varit jobbiga. Eller ja egentligen fler år än så. Har nog aldrig i hela mitt liv mått riktigt bra.Men dessa 2 åren har varit en av de värsta skulle jag säga. Lämnat en relation på 10år, blivit lämnad av en kille efter 10månader p.g.a. att han tyckte att jag mådde för dåligt för att ha ett förhållande och blivit lämnad av en kille efter 2 månader då han letade efter någon annan när vi sågs för han tyckte att jag var för på??!!

    Jag vet att jag är deprimerad och har varit det ett bra tag. Vet att jag lider av dålig självkänsla. Har nu ringt min psykolog igen och bett att jag måste komma dit igen fast vi hade avslutat min behandling i oktober. Jag känner att jag verkligen inte orkar mer nu. Vet knappt hur det är att må bra, min längtan dit är så stor och jag hoppas att jag någon gång kommer upp ur detta djupa hål jag har befunnit mig i, i många många år.

  3. Ledsen.. 28 januari, 2017 at 08:55 - Reply

    Jag känner att mina vänner börjar tröttna på mig och mitt ältande. Och jag förstår dem. Jag har fastnat. Jag försöker verkligen göra saker. Jag försöker ändra på saker. För de som ej vet om hur jag har det syns det nog inte utåt. Men mina nära vänner har försökt förstå och sätta sig in i hur jag har det. Men inom mig är det sorg, stor sorg. Tror egentligen jag skulle behöva flytta. Men vill ju bo på samma ort som mina barn. Så jag får försöka leva vidare. Har gått terapi men får bara höra hur lärt det borde vara för mig att gå vidare. Men jag sörjer. Jag kommer inte vidare….

    • Susanne 28 januari, 2017 at 17:15 - Reply

      Känner med dig. Har själv fastnat sorg länge, länge och faller ständigt tillbaka i samma mönster. Efter år av terapi och fantastiska vänner börjar jag förstå och hitta verktyg för att inte fastna. Nu vet jag varför jag gör som jag gör och vet hur jag kan hantera min sorg och faktiskt komma vidare och vända blad. Mitt råd till dig är att byta terapeut, har själv gått till 4 olika samt pratat med Michael. Min erfarenhet är att det är viktigt att möta rätt person för just dig. Stor kram

  4. Maria 28 januari, 2017 at 08:56 - Reply

    Det mest frustrerande är när man själv och barnen mår så bra och mannen utsätter oss för ekonomisk utpressning och man ska må dåligt för något så obetydande som pengar man inte har! Det enda sättet han kommer åt oss för att fortsätta straffa oss för sitt psykiskt dåliga mående som han alltid gjort och bestraffa oss för att vi har lämnat honom, totalt och för gott. Och när man hör så vanligt förekommande det är mot kvinnor fortfarande 2017 så förstår man varför saker som borde vara enkla blir svåra pga motstånd man inte kan påverka, bara förhålla sig till. Det behövs massor med utbildning om narcissism till socialtjänst och andra myndigheter som blir inblandade vid skilsmässor! Där borde du ha stora möjligheter att lära dem massor, och att du dessutom är man borde få genomslag även hos alla män som styr och bestämmer;)

  5. Lena 28 januari, 2017 at 09:16 - Reply

    Tack för dina ord! Från en ensamstående mamma med kraschad ekonomi…

  6. Mia 28 januari, 2017 at 09:27 - Reply

    Detta var mycket intressant att läsa då jag brakade in hårt och brutalt i väggen. Hade mitt drömjobb sambo ja allt men det sprack i miljontalsbitar. Har varit sjukskriven sen dess och ser ingen framtid. Jag är ingen. Inget hjälper mej, jag bollas mellan olika läkare och terapeuter. Var hittar man kraft eller ett litet ljus bara nått???
    Kram o trevlig helg!

  7. Linda 76 28 januari, 2017 at 10:08 - Reply

    Så rätt skrivet..
    Ingen annan än du själv kan göra dig lycklig .
    Gick igenom en skilsmässa för ett och ett halvt år sen.
    Jag måste lära mig att leva själv och veta vad jag vill .
    Jag har alldeles för lätt att göra som andra vill inte vad jag själv vill jag förlitar mig inte på mig själv.
    Vill gärna lära mig det om nån har ett gått råd till en förvirrad.

  8. Hanna 28 januari, 2017 at 16:31 - Reply

    Kanske fel ämne men jag måste få berätta för nån. Blev lämnad av min man i går. Vi har levt i hop i 25 år och plötsligt vill han inte mer. Jag kan inte ta in det, låtsas att det inte hänt. Det gör för ont att tänka på att han inte vill att det ska finnas ett vi längre, han har alltid betytt väldigt mycket för mig och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Han är den enda jag har pratat med när jag haft problem och nu finns ingen. Han vill inte prata med mig alls. När jag försöker tänka på det öppnas ett svart hål framför mig och jag vill inte ramla ner där. Behöver alla tips jag kan få för klara det här. Vill bara krypa ihop och blunda och när jag tittar igen så är allt som vanligt igen.

    • Tuffsan 28 januari, 2017 at 23:55 - Reply

      Ta ett steg i taget, en timme i taget, en dag i taget. Försök göra något så att du inte hela tiden tänker på det som hänt. Du måste sörja men även leva vidare. Det finns säkert någon som kan lyssna bara du sett dig omkring. Många kramar till dig. Du är inte ensam.

    • Johan 29 januari, 2017 at 07:50 - Reply

      Jag kan bara ge dig ett råd. Försök inte göra något speciellt eller tänka på något annat, överlev för det är det enda viktiga. Fatta inga stora beslut de första månaderna, låna inga pengar på banken för en resa osv. Den första tiden är ett rent helvete. Men det finns hopp, det finns ljus och det kommer om ett tag, men nu är det bara mörker. Acceptera att det är ett mörker. Jag har varit där och är fortfarande där lite grand, men det finns mycket jag ångrar jag gjorde de första månaderna efter separationen. Men träna lite varje dag och ät bra.

  9. Nettan 28 januari, 2017 at 23:28 - Reply

    Jag känner med er alla som skriver idag och jag önskar att ni kan hitta hopp och ljus. För två år sedan var jag totalt nere under isen. Lämnad för en annan kvinna vilket jag nu i efterhand vet var tur för mig eftersom jag blev psykiskt misshandlad i relationen. Men då var ensamheten och övergivenheten värre än allt annat. Jag var arbetslös och ekonomiskt väldigt pressad och hade tappat bort mig själv totalt. Nu snart två år senare så mår jag så mycket bättre. Jag har ett jobb jag trivs med. Lönen är ok och jag kan utöva lite intressen och prova mig fram till vem jag är igen. Någon kärlek har jag inte träffat på. Inte ens en date men det är ok. Jag har inte varit redo. Idag hade jag klätt upp mig lite och var ute på lunch med några väninnor och då var det en man som tittade lite extra och då jag kunde le tillbaka och för första gången på ett par år tänka att ja kanske finns det hopp ändå för kärlek igen en dag… Vad som har hjälpt mig har varit fysisk träning i den mån man orkar, äkta vänner och sluta träffa dom som inte fanns när jag verkligen behövde dom, gå hos terapeut, läsa denna bloggen och att inte fly för mycket till olika aktiviteter mm för att döva smärtan. Jag hade kontakt ett tag efteråt med exet och följde hans nya liv på sociala medier mm. Detta var ett misstag som orsakade mycket onödig smärta och jag mådde så mycket bättre när jag slutade med det men det är mänskligt och det gäller att vara snäll mot sig själv och förlåta sig själv. Stor varm kram till er alla! Det blev bättre för mig och det blir det för er också.

  10. Mats 30 januari, 2017 at 15:51 - Reply

    Det du skriver om kontakt med din före detta är tänkvärt. I mitt fall vet jag inte hur mycket kontakt som är br aför mig, för henne och mig. Jag kanske inte ska ha kontakt. Vet bara att jag längtar efter henne, att höra henne , att se henne. Vet också att jag är förälskad, älskar henne faktiskt, hur idiotiskt det än är och kan låta. Det har känts som en lättnad för mig de gånger som vi haft kontaktmed brev, mejl och några telefonsamtal. Vi har inte setts sedan hon bröt vårt mer än sex år långa förhållande efter att plötsligt ha träffat en ungdomskärlek.
    Hon betonar i sina försök att trösta mig sådant som Michael skriver om idag. Hon skriver att hon vet hur mycket hon har älskat mig. Att allt det fina som funnits mellan oss finns kvar i kraft av att det funnits och att det bara omvandlas till energi. Min kärlek till henne skriver hon att jag ska ha kvar, men gå vidare. Och visst jag kan inte, vill inte, döda min kärlek. Så vad göra? Hon är så ledsen att hon gjort mig så illa . Samtidigt är hon tydlig med att hon lever i ett nytt förhållande och att det är uteslutet att det igen ska bli ett kärleksförhållande mellan oss två. Jag kämpar och hittar på massor att sysselsätta mig med. Kanske skulle jag försöka att bara vara stilla och titta på himlen. Nä upphör man att älska? Tårar syns inte i en blogg.

  11. Anna K 30 januari, 2017 at 18:38 - Reply

    Hanna….du kommer att överleva och glöm inte att du är värdefull för precis den du är!!!

    Ta all hjälp du kan från vårdcentral och anhöriga.

    Varma hälsningar

  12. Heléne 30 januari, 2017 at 19:57 - Reply

    Mats, så fina och genuina ord Du skriver! Precis, när upphör man att älska någon som man öppnat hela sitt känsloregister för, som man trodde på allt han sa, ville och bedyrade i 4 år….och ff älskar!? Men och trots att han valde att stanna kvar i det han hade och haft i plus 20 år…..Tungt, och jag förstår Dig mer än väl!!!

  13. Lena 1 februari, 2017 at 09:05 - Reply

    Håller med om att alla hurtiga ”coaching-råd” kan kännas nästan som ett hån när man krälar längst ner på botten. Som du säger är det viktigt att tillåta sig själv att må dåligt och sörja, och att få göra det på sitt eget sätt. Däremot så var dessa typer av självhjälpsböcker och föreläsningar en ögonöppnare och en första ingång för mig att börja titta inåt och upptäcka mig själv. Det blev en hjälp på vägen att börja fokusera på mig, mina behov och vad jag ville istället för att älta skilsmässan. Det ledde vidare till terapi i omgångar som nu många år senare gjort att jag bottnat i mig själv och utvecklats som människa.
    Det tar tid att skapa sig en ny identitet från att ha varit gift och någons fru eller man. Det är inte lätt men det går och det här var vägen som funkade för mig.

Leave A Comment

X