Dagen då jag försökte avsluta mitt liv

//Dagen då jag försökte avsluta mitt liv

Dagen då jag försökte avsluta mitt liv

Jag funderade flera gånger och konsulterade två nära vänner innan jag bestämde mig för att skriva detta. Syftet med dessa rader är att lyfta psykisk ohälsa och om en enda människa kan hitta tröst, styrka – om liv t.o.m. räddas så var det inte förgäves.

För några år sedan försökte jag avsluta mitt liv efter ett par återkommande krisreaktioner, som senare ledde fram till depression. Jag relationscoachen som hade jobbat med mig själv, mediterat i många år, läst volymer av böcker ämnet mänsklig utveckling och gått i många timmars terapi, var inte immun. Jag var fullständigt maktlös!

Det sägs att vi människor alltid har ett val, men för den som har fast i mörka tankar och känslor, omsluten av hopplöshet, upplever man inget annat val än att vilja få slut på lidandet. Den som inte har varit där har ingen aning om hur omöjligt depressionens gravitationsfält drar i en. Jag älskar mina döttrar över allt annat, men ändå kunde jag inte skydda dem från det jag nu var på väg att göra mot mig själv.

En lapp på ett golv och ett tömt medicinskåp.

Ett själviskt val? Vissa anser det, men vad gör man när det känns som om man har trampat vatten i den avgrundsdjupa brunnen under alldeles för lång tid? En ångest som känns som att sitta i en avstängd bil med stängda fönster en stekhet sommardag.

Jag var så fruktansvärt trött på att älta, belasta familj och vänner med mitt dåliga mående. Självmord kändes inte som ett val, utan enda vägen för att få slut på paniken som aldrig tycktes vilja ta slut. Depressionen hade övertygat mig om att det inte fanns någon ljuspunkt alls där framme vid horisonten. Inga fler skratt och inget mer hopp. Drömmar som raserats. Jag kunde skriva om enastående saker, men det som hände i kroppen och sinnet…

Vi måste upphöra med skamstämpeln som fortfarande hänger över dåligt mående och lyfta det mörka ut i ljuset. Och det går åt rätt håll! Men mycket mer återstår att göra! Livet är inte så perfekt som det ofta framställs på sociala medier.

Genom att börja prata kan vi tillsammans besegra depressionens förlamande grepp. Hur mörkt det än kan kännas så finns det ljusstrimmor i det där rummet. Det finns människor som är beredda att lyssna till din berättelse. Allt det bästa till dig en dag som denna!

Michael Larsen – relationscoach

By |2018-10-07T08:32:43+00:00oktober 7, 2018|Blogg|37 Comments

37 Comments

  1. Alex 7 oktober, 2018 at 08:50 - Reply

    Fint och starkt av dig att berätta. Ett mycket viktigt ämne att ta upp.
    Ha en fin söndag och var rädd om dig!

  2. Madeleine 7 oktober, 2018 at 08:55 - Reply

    Vad modigt av dig att berätta. Jag är glad att du inte fullföljde din mörka plan. Du har ett högre syfte o du hjälper många människor med dina ord i både tal och skrift. Det krävs en stark själ för att våga vara så svag och blottad. Everything happens for a reason. Du blev starkare av att gå igenom den skärselden. Stay strong❤️

  3. Ingela 7 oktober, 2018 at 08:58 - Reply

    Tack för att du berättar! Modigt och starkt!
    Alla människor kan gå sönder och många kan reparera sig själv. En del människor ser inte vägen ut.
    Glad du finns här med oss idag! Du finns för oss och vi finns för dig!

  4. Mia 7 oktober, 2018 at 09:02 - Reply

    Fina, fina älskvärda du du är så vacker med din öppenhet ditt klokskap. Du liksom jag vet att öppenhet läker någon för att vi lättar på skammen att ingen är immun mot varken ångest eller när vi inte mår bra.
    Fortsätt sluta inte dela av det äkta som är du

  5. Kristina 7 oktober, 2018 at 09:05 - Reply

    Tack för din berättelse. Jag är övertygad om att din trovärdighet som relationscoach och terapeut växer avsevärt. Du vet på så många plan vad du talar om.

  6. Petra35 7 oktober, 2018 at 09:06 - Reply

    ❤️ Mm, tack för att du berättar. Det blir lättare för alla tror jag när man får veta att det inte är pga att man är dålig om man inte klarar av att må som man vill eller leva det liv man vill. Att det går att ta ansvar för sitt mående och liv, men att man faktiskt som människa samtidigt är maktlös på många sätt. Då är det tur man kan få hjälp.

  7. Trixie 7 oktober, 2018 at 09:09 - Reply

    Denna vägen har jag också vandrat. När allt är svart och inget ljus finns i tunneln. Då livets alla bekymmer och hemskheter slagit sina klor i en. Allt detta inom en tidsrymd av 5 år. Att förlora sin pappa till cancern. Att förlora min son till drogerna efter många års kämpande. Att få en lillasyster på fötterna som insjuknade i ätstörning och självskade beteende. Att bryta upp från en över 20 år lång parrelation med pappan till barnen. Att starta om på nytt. Träffa kärleken som visade sig vara mer skadad än jag och som plötsligt bara lämnade mig.Då blev jag också sjuk och orkade inte längre. Balanserar nu på en smal knivsegg och hoppas att livet bär. Att inget händer min dotter så att jag också förlorar henne. Vilket är min största rädsla. Livet är skört.

  8. Erika 7 oktober, 2018 at 09:15 - Reply

    Modigt att berätta. Vi sköra själar som kan vara så starka också. I igenkännandet kan vi läka. Och insikten att vi inte är ensamma. Ha en fin dag

  9. Johanna 7 oktober, 2018 at 09:23 - Reply

    ❤️❤️❤️

  10. Jenny 7 oktober, 2018 at 09:31 - Reply

    Modigt av dig att berätta. Jag hoppas innerligt att du slipper känna så igen utan kan gå stark genom livet för dig och dina döttrar. Du som gör så mycket för andra. Tack för senast i Helsingborg, du öppnade mina ögon.

    Kram

  11. S 7 oktober, 2018 at 09:55 - Reply

    Precis så känns det… att man inte vill belasta sina nära och kära med mer ältande. Vill istället kunna ge lite glädje till andra, inte bara dåligt mående, gråt och ältande. Svårt, oerhört svårt i de mörka stunderna. När man kommer på sig själv med att fundera på hur ett avslut ska ske, att inte barnen ska hitta en för det blir ju fruktansvärt jobbigt för dem. Oftast det som hindrar, att man inte vill utsätta barnen för detta.

  12. Anki Rustan 7 oktober, 2018 at 10:00 - Reply

    Starkt!❤❤

  13. R 7 oktober, 2018 at 10:05 - Reply

    Va modig du är som delar!

  14. Lisen 7 oktober, 2018 at 10:25 - Reply

    Så starkt, så naket och självutlämnande.
    Så fint skrivet av dig. Det är viktigt det du gör. Fortsätt så! Och var rädd om dig! ❤️

  15. Christina 7 oktober, 2018 at 10:26 - Reply

    Tack för din berättelse Michael! Så starkt att berätta för oss alla som följer dig och som läser dina fantastiska inlägg på din blogg. Vi är många som delar din upplevelse och det behöver inte handla om en själv utan det kan handla om en vän eller i mitt fall om en nära anhörig som ofta talar om att man inte vill leva längre. Detta kan i sin tur leda till att man själv får dessa tankar emellanåt pga att man helt enkelt inte orkar med denna oro/sorg/förtvivlan som hela tiden finns när man inte har fysiskt koll på personen ifråga.
    Du hjälper så många människor med ditt skrivande och även personliga möten som jag själv har haft stor nytta av för att överleva min separation.
    Du har en stor livsuppgift! Tack!
    Kram

  16. Lena 7 oktober, 2018 at 10:27 - Reply

    Jag vill se den dag då våra berättelser om detta inte automatiskt får återkopplingen att vi är ”modiga”. Varför ska det anses modigt att vittna om psykisk ohälsa, det är ju faktiskt helt befängt! Jag gick ut med det för tre år sedan och fick precis dessa reaktioner. I förra veckan berättade jag för min omgivning att jag drabbats av bröstcancer. Denna gång användes inte ordet ”modig” en enda gång…
    Med det sagt, kram på dig. I kubik.

  17. Anne 7 oktober, 2018 at 10:45 - Reply

    Det krävs en enorm inre styrka och ett mod att berätta det svarta som funnits eller finns inom en. Skam och skuld hindrar allt för många av oss att dela med sig det svåra man genomgår. Många bär det inom sig alldeles själva, utan möjlighet för omgivningen att vara ett riktigt stöd. Man kan vara så innerligt rädd för hur det ska tas emot när man öppnar upp. Det är svårt att själv ta sig igenom de tyngsta stunderna, när man ska försöka bearbeta allt inom sig på egen hand. Tack för att du delar med dig av ditt innersta och svåraste! Jag är övertygad om att det ger många läsare ett ljus och en kraft att hålla fast vid!

  18. Emilienne 7 oktober, 2018 at 11:03 - Reply

    Stora autentiska Mickael; fantastiskt härligt att det finns styrka att prata om det innersta svåra.

    Du är så oerhört värdefull som ger oss alla en spegel !

    Det Du hittills skrivit, jag har följt Din blogg några år, får nu en ännu större tyngd.

    Du gör skillnad i så många människors liv.

    Jag är så tacksam, över Din transparens,
    Mickael, Du man bland människor, hoppas Du har något andningshål och tydlighet någonstans, som jag har – när jag berikas av Din blogg.

    Tack – och varm kram.

  19. Åsa 7 oktober, 2018 at 14:41 - Reply

    Gör ont att läsa…Det är så hemskt med psykisk ohälsa. Vi pratar mer och mer om det. Men fortfarande är det svårt att tala om. Ett brutet ben är liksom mer ok…det ser alla och det är inget konstigt att prata om.
    Min bästa väns dotter tog sitt liv för 13 månader sedan. Endast 17 år och 11 månader. Det mest overkliga och fruktansvärda som kan hända, hände verkligen. Att som vän stå bredvid och se hur livet för någon annan bara går sönder. Försöker stötta och trösta…
    Min vän försöker gå genom sorgen genom att prata om det. Precis som du skriver Michael. Berätta om det, att vara öppen om det…att det kan rädda, hjäla någon annan som tycker att livet känns mörkt och totalt hopplöst.
    Det är en dålig dag, inte ett dåligt liv.
    Våga prata, våga be om hjälp!
    All värme till dig.

  20. Ellen 7 oktober, 2018 at 18:07 - Reply

    Mitt liv har vänt på åtta år och är ett mörkt helvete. Orkar inte kämpa längre. Har gått igenom så mycket, och det vänder aldrig till det bättre…
    Har inget jobb, dåligt med pengar, bor i en sketen etta, har ingen partner el barn. Och ingen familj el vänner som bryr sig (förutom en)
    Har tappat livsgnistan för länge sedan och ser ingen framtid (bara andra lyckade och lyckliga människor). Visst jag svälter inte och har tak över huvet, men det är allt.
    Har gått hos kurator o psykoterapeut, men mår inte bättre. Väntar på KBT, men de verkar ha glömt bort mig på VC.
    Nu till det hemska, försökte ta mitt liv i somras men misslyckades. Kontaktade familj och några vänner, men tror ni de bryr sig om mitt rop på hjälp, nej. Är så ledsen och ensam och i måndags gjorde jag ett nytt sjölvmordsförsök, men det misslyckades ytterligare en gång.
    Vill slippa allt och få frid och ro.
    Det är för många bitar som jag skulle behöva reda upp, och det är för mycket, orkar inte.
    Och ensam är inte stark.
    Svara inte med att jag ska söka psykakuten, för det är inte det jag behöver, de kan inte lösa mina problem.
    Vet inte vad jag ska mig till…

    • Anneli 7 oktober, 2018 at 19:19 - Reply

      Ellen,
      jag vet inte alls vad du gått igenom i livet eller vad för känslor och tankar som leder dig in i mörkret. Jag läste dessa rader en gång:

      Det var en gång en fyraårig pojke vars granne var en äldre gentleman som nyligen förlorat sin hustru. När den lilla pojken såg mannen sitta och gråta för sig själv i sin trädgård sprang han genast in till honom, klättrade upp i den gamle mannens knä och satt där en stund. När mamman senare frågade sin son vad han hade sagt till grannen som tröst, svarade den lilla pojken enkelt: ”Ingenting, jag hjälpte honom bara att gråta”

      Jag tänker att det är allt man behöver ibland, en som håller om en när man gråter. Inte en som tror sig kunna fixa ens problem för det är som du säger ingen som kan. Du har all rätt att känna dig maktlös. Du har all rätt att tycka att det inte kommer att ordna sig. Jag kan och ska inte säga emot dig. Men jag önskar att du ska veta att det är helt ok att gråta ut och på avstånd kan jag vara pojken som finns där för dig om du vill. Känslan av ensamhet är otroligt tung och att inte ha familj eller vänner som du känner finns där och ser och hör dig måste vara fruktansvärt. Så ensam har jag också känt mig i perioder i mitt liv.

      Här är en bra länk om ensamhet: https://www.svenskimago.com/evas-relationspodd/30-ensamhet-samtal-med-benedicte-land-forsen/

      Önskar dig ljus i mörkret

    • Petra35 11 oktober, 2018 at 20:56 - Reply

      Ellen ❤️ Du är viktig och värdefull. Lika viktig och värdefull som alla andra. Kram

  21. Catti 7 oktober, 2018 at 18:54 - Reply

  22. Åsa 7 oktober, 2018 at 19:38 - Reply

    ❤️

  23. Johan 7 oktober, 2018 at 20:14 - Reply

    Du tänder ett ljus i ett mörkt rum fyllt med okunskap!
    Det mörka rummet är där ute i verkligenheten; det är vardagen, i hemmet, på jobbet, på gymet, i fotbollslaget, i flick- eller pojkrummet. Människor som går i runt och letar efter nödutgångar i en rökig miljö där det är svår att andas och lätt att tappa bort sej i, brukar jag tänka.

    Jag vet, eftersom jag jobbat 18 år inom räddningstjänst och för många gånger varit med om människor som sett självmordet som den enda utvägen, till och med vänner. Jag har ofta varit där som en av de sista människorna som sett dem i livet.

    Det finns så oerhört mycket att göra här!

    Att du valt att skriva om din egen erfarenhet är så väldigt viktigt i ledet att bryta tabun om och kring självmord.
    Det är ett stort steg i att öppna upp för samtal och möjlighet till en kunskapsspridning som handlar om liv och död.

    Vi måste våga stanna upp ett tag, lyfta våra blickar, se i varandras ögon och tänka; vad du än går runt och bär på så vill jag finnas här för dej, som partner, vän, förälder, eller medmänniska!

    /En Vän

  24. Lillemor 7 oktober, 2018 at 22:52 - Reply

    ❤️

  25. Li 7 oktober, 2018 at 23:15 - Reply

    Tack för allt du delar med dig av.

  26. Jenny 8 oktober, 2018 at 03:36 - Reply

    Tack för modet att delge smärtan och för att du finns kvar bland oss Du ingjuter hopp till så många
    Du förtjänar lycka och jag önskar verkligen att INGEN ska välja att avsluta sitt liv
    Du är betydelsefull
    Varje människa är betydelsefull

  27. Melinda 8 oktober, 2018 at 08:22 - Reply

    Beundransvärt att berätta.
    Tror det kan skänka hopp till många som lever med depression.
    Jag vet ju inte var ”på skalan” du befinner dig nu…men du är här och du gör nyta för många.
    Att bara läsa vissa ord med igenkänningsfaktor gör att man känner sig mindre ensam. Starkare.

    Du är modig och jag önskar fler vågar vara modiga, men jag antar att det ligger mycket skam bakom sådana tankar och/eller handlingar.

    Sköt om dig!

  28. Therese 8 oktober, 2018 at 09:11 - Reply

    Jag förstår dig precis i det du skriver.
    Har också varit där men inte längre.
    Har hittat en ny väg. Min väg.
    Så modigt av dig att dela med dig av det mörka.
    Jag är helt säker på att våga visa sin sårbarhet och våga prata om precis allt är lösningen. Man hjälper dessutom andra på vägen. Jag har vågat öppna mig och pratat med människor runt omkring mig kända som okända och detta har hjälpt mig så mycket. Har lärt mig massor. Det finns så många fina medmänniskor omkring oss. Gäller bara att se dem och ge dem förtroendet att lyssna på en. Så tacksam för alla dina texter och ord. Vi måste vara rädda om varandra!!! ❤️
    Finnas för varandra!!!

  29. Marianne 8 oktober, 2018 at 11:35 - Reply

    Michael! Jag är tacksam över att du finns kvar hos oss. Tacksam för att du är viktig för dig! För dina döttrar. För din familj och vänner. För oss här.

    Jag tror verkligen att vi når varandra när vi vågar visa hela oss själva. Det som är botten i dig är också botten i mig. Jag tror att vi på många sätt alla i grunden är lika. Vi har samma mänskliga behov. Sedan maskerar vi vår rädsla på olika sätt.

    Jag tar ofta hjälp av dig i detta att följa sitt syfte. Jag tror att vi alla har ett syfte här på jorden och du visar hur man kan gå vägen till att uppfylla det, även om jag tänker att det varit tufft för dig många gånger.
    Jag tror att vi alla har ett syfte som handlar om kärlek, medkänsla och värme till andra människor och vår jord. Alla har vi ett unikt bidrag och alla är vi lika viktiga.
    Med att visa din resa stärker du mig i att knota på i min egen resa.

    Skickar all värme! ❤️

  30. Sanna 8 oktober, 2018 at 15:27 - Reply

    Starkt gjort av dig ❤️ All styrka till dig.

  31. Anna K 9 oktober, 2018 at 18:25 - Reply

    Det är oerhört modigt av dig att berätta om dina erfarenheter av psykisk ohälsa. Du är ett levande bevis på att man kan läka och bli frisk från sin psykiska ohälsa.

    Det är så lätt att dömma andra och säga att man gör ett eget VAL. Själv har jag åsikten att ingen väljer klart och tydligt med både hjärta och intellekt att ta sitt liv, bli överviktigt, ta droger, röka eller bli medberoende till en narcissist.

    Genom mänsklighetens historia så vet vi att livet bjuder på, varken vi vill eller inte, på omständigheter under en persons liv som inte alltid innebär lycka och välgång. Istället kan vi utsättas för enorma påfrestningar kroppsliga och eller mentala. Förluster som får oss att trilla av pinnen vi sitter på.

    Vi behöver varandra, tillsammans, syskon, släkt, vänner, kollegor allihopa i sociala grupper för att hjälpa varandra och för att ta emot den som fallet av pinnen. Vi behöver också glädjas av våra framgångar och lycka lika mycket som vi stöttat när det är som värst.

    Bra gjort att du skrev detta inlägg Michael och jag är övertygad om att du i framtiden kommer att betyda mycket för många.

    • Åsa 10 oktober, 2018 at 08:48 - Reply

      Så sant det du skriver Anna K.

  32. Jojjo 10 oktober, 2018 at 07:14 - Reply

    ❤️

  33. Dorte 11 oktober, 2018 at 10:20 - Reply

    Du är så mycket värd, kära Michael, tack för den du är, och tack för allt du ger

  34. Veronica 11 oktober, 2018 at 21:03 - Reply

    Och ändå orkar du hjälpa och finnas till för sååå många andra,,, helt magiskt

Leave A Comment

X