För personen som under en längre tid har velat avsluta relationen, är det nästan alltid en lättnad när meningen är uttalad: ”Jag vill inte längre!” I månader, kanske år har mannen eller kvinnan brottats med känslorna om att försöka hålla ihop tvåsamheten och familjen.

I delar av den urgamla hjärnan ligger det djupt: att hålla ihop stammen (idag familjen) för överlevnadens skull. I den moderna människan handlar det om ekonomi och boende. Praktiska bitar som samtidigt är djupt existentiella och laddade: ”Hur ska jag klara mig? Hur ska det gå för barnen?” Det kan kännas som liv och död.

Och så har vi den emotionella delen: en som tvingas såra och en som blir sårad. En känslomässig kulturkrock som skär djup i våra väsen. Vad gör vi med drömmarna som slås i bitar? Mannen eller kvinnan som för bara en kort stund sedan var den som i våra ögon stod oss närmast, är nu personen som i ett enda uttalande förändrar vårt liv i grunden.

Skulden över att inte ha räckt till: ”Om jag bara får en chans till. Snälla ge mig den!” Och blicken och orden: ”Jag har redan bestämt mig!”

En kvinna som jag känner berättade: ”Jag tycker själv att jag är en kärleksfull, omtänksam och bra person, men tänk att han inte längre ville att jag skulle vara en del av hans liv. Någon som känner mig så väl och väljer att gå. Det gör ont!”

Det är inte bara själva separationen som känns, utan drömmarna som aldrig fick komma i mål. Besvikelser över en partner som vi upplevde inte lyssnade i tid, som inte tog varningssignalerna och de tydliga uttalande på allvar. I alla fall inte förrän det var för sent. Tänk så olika två personer som stått varandra nära nu ser på verkligheten.

En stor del av kampen handlar om att lämna en identitet bakom sig: den som partner och familjemedlem (tryggheten i ett vi), till att bygga upp kvinnan eller mannen som nu står som ensam vuxen. En ny självbild behöver ta form vilket kan kännas som ett obestigligt berg.

I samband med en separation och skilsmässa rörs även gamla sår upp: separationsångest från barndomen då vi kände oss övergivna, svikna och icke sedda. Det är likt en film som efter många år spelas upp igen. Skrämda barnjag som kommer upp till ytan och kämpar för sina känslomässiga liv. Anknytningsmönster som krigar! Det är inte konstigt att det uppstår konflikter.

Men trots allt det som vi går igenom så går det att läka och komma på fötter igen. Vi behöver tid, vänner och familj nära. Vi behöver få sörja. Försonas med att livet kan vara oerhört oförutsägbart och att vi inte kan styra över en annan människas beslut.

Likt ett benbrott när det tas hand om i tid och på rätt sätt, läks våra känslomässiga sår. Hur ont det än gör så kom ihåg: naturen har en enastående förmåga att hitta nya vägar. Det kommer en dag då du kommer att le igen.

Hur går dina tankar?

Michael Larsen – relationscoach

Att ta sig igenom en separation/skilsmässa – webinar söndagen den 20 augusti kl 20.00. Du är varmt välkommen!