Jag minns tomheten, uppgivenheten och den fullständiga förlusten av identitet. En kompass som förlorat all sin förmåga att ta ut riktning. Från en klart definierad roll som partner och pappa. En del av ett sammanhang! Och så en dag förvandlades det i mina ögon trygga och självklara, till en limbo av fastlåsta känslor och frågor: ”Hur kunde det bli så här?! Vad gör jag nu? Vem är jag? Hur ska jag orka?”

En familjeidentitet som löstes upp och skoningslöst tvingade mig ner på knä, för att senare få mig att börja söka efter individen jag – ryggraden i livet.

Min egen och mina klienters berättelser får mig att kliva upp mellan 06.00 och 06.30 – varje dag. Det började som en form av egenterapi till ett naturligt måste. Det är så mycket jag vill få ner i skrift under hjärtslagen jag tilldelats. Ett inre driv som kräver att få komma till uttryck. Det finns inget alternativ!

Jag möter på min väg narcissism och härskartekniker, samtidigt som jag avslöjar mitt medberoende. Tack vare smärtan börjar jag söka kunskap i ämnena. Vill förmedla den till alla er som är där jag en gång var.

Jag vet hur fruktansvärt ont det gör att ha tappat bort all mening. Den kroniska paniken i huvudet och bröstkorgen som man är övertygad om, aldrig kommer att försvinna. Självanklagelserna som stjäl all energi! Och människorna som anser sig känna dig, men som bär på sin egen agenda.

Jag står under ett paraply i ett hällregn en eftermiddag i augusti för ett antal år sedan. Det är som om meningen skrapar på dörren. Först försiktigt och avvaktande. Sedan alltmer krävande: ”Kom! Den här vägen. Det här vill jag (livet) av dig! Varför gör du dig själv mindre än vad du är?” Jag ser min egen spegelbild i vattenpölen och beslutar mig för att inte drunkna i känslorna, utan börja simma istället. Senare sätter jag ned fötterna mot strandbottnen och börja gå. Jag skriver de första raderna på boken. Sedan bloggen. En fot framför den andra. Hur förlamande och/eller kaotiskt det än kan kännas utanför, finns det ingen eller inget som kan ta mitt skrivande ifrån mig. Jag är fri i katedralen utan tak.

Hur fruktansvärt du än har det just nu. Även om tårarna, sorgen, ilskan och ensamheten verkar vara det enda som existerar, så kommer tiden och bra människomöten att en dag att stryka din kind med en mjuk hand. Det kan kännas omöjligt och alldeles för avlägset, men dina andetag kommer att förändras och bli oändligt mycket mer avslappnade och tankarna/känslorna klarare.

Ge aldrig någonsin upp! Självempati och integritet väntar på att upptäckas av dig.

Michael Larsen – relationscoach

Att lämna en destruktiv relation och bli hel igen – webinar den 21/6 kl 20.00. Du är varmt välkommen!

Varför blir jag den jag blir i mina relationer? Webinar den 27/6 kl 20.00. Du är varmt välkommen!