Därför har vi män ofta svårt att sätta ord på och visa vad vi innerst inne känner

//Därför har vi män ofta svårt att sätta ord på och visa vad vi innerst inne känner

Därför har vi män ofta svårt att sätta ord på och visa vad vi innerst inne känner

Några män ställer frågorna och berättar: ”kan jag älska henne för mycket? Kommer hon att förlora respekten för mig om jag visar mitt bagage? Jag vågade visa mig sårbar i mitt förra förhållande, men det användes senare emot mig – och nu har jag blivit väldigt försiktig…”

Vi blev mobbade i skolan. Vi fick höra att vi var för känsliga. Om vi någon gång visade oss känslomässigt sårbare inför jämnåriga kom den högt utropade frågan: ”Är du bög eller!?” Vi såg män/pappor/mammans pojkvän etc. som inte var i närheten av att vara bra män.

Vad hade du för sunda manliga/mänskliga förebilder som barn och i tonåren? Hade du några över huvud taget? Vad hade du behövt se och känna som barn/ungdom?

Redan i sexton – sjutton års åldern hörde jag killarna i omklädningsrummet: ”lite att dricka och sen är de med på allt! Tjejer/kvinnor vill bara en sak!” Tyvärr var för feg för att säga ifrån.

Och det här har vi matats med! Och oftast är vi inte ens medvetna om hur dessa ”värderingar” har påverkat oss.

Jag fick frågan: ”Är du en sån där #metoo man?” Jag svarade instinktivt: ”hoppas att din flickvän, syster eller mamma aldrig behöver säga: jag med!”

Är det konstigt att så många män saknar de emotionella instrumenten – den känslomässiga finstämdheten tillsammans med en kvinna (om ett heterosexuellt förhållande)? Är det konstigt att alltför många män har stängt av? De har aldrig ens varit i närheten av och få lyssna till kärleksspråket. De har i unga år inte fått se en stark man – en människa som är i kontakt med sitt hjärta och älskar från djupet av det.

Det känns fruktansvärt avklätt att säga till en kvinna: ”Jag är rädd för att bli avvisad för det jag nu är på väg att säga…”

”Jag är rädd för att om vi har en svacka/kris i förhållandet, att du ska ladda ner en dejtingapp och snabbt träffa en ny.” (Ja, många är panikslagna inför det – jag vet eftersom jag pratar med dem dagligen).

”Jag är rädd för att du ska tycka att min kropp inte längre är attraktiv.”

”Jag är rädd för att du ska upptäcka att jag är tråkig och att du har tröttnat.”

Många, många av oss bär på dessa rädslor inombords. Det må sitta långt inne att erkänna för sig själv, men de finns där…

Vi måste våga börja prata. Vilken är din största rädsla?

”Att ha barn tillsammans med en narcissist” del 1 – webinar ikväll torsdag den 9 augusti klocka 21.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2018-08-09T07:56:44+00:00augusti 9, 2018|Blogg|8 Comments

8 Comments

  1. Helena 9 augusti, 2018 at 11:17 - Reply

    Hur gör man när mannen stängt av, vägrar att prata?

  2. Håkan 9 augusti, 2018 at 11:49 - Reply

    Det här berör mig mycket, min livsresa komprimerad till 4 minuters läsning. Jag har verkligen varit där, på andra sidan den emotionella muren. Att inte förstå, inse eller kunna sätta ord på det som rör sig i sitt allra innersta. Varför det gör ont, vad trycket i bröstet har för bakgrund, hur man ska våga stå upp för det som verkligen känns viktigt i livet. Att kunna riva ner sten för sten, sakta börja förstå vad som finns där på andra sidan, ta första steget över muren och känna skillnaden. Magiskt. Livet 2.0. Ett nytt språk som skapar en helt ny emotionell regnbåge. Men också läskigt. Att våga visa tårar, säga vad som skrämmer, tala om vad som skaver, stå upp för sin sårbarhet…Inte bara tänka, gå undan, bli tyst, fundera, inte förstå, knyta näven och tänka att det lugnar nog ner sig….

    Jag håller med dig Michael, det är inte konstigt att vi män lätt blir emotionella analfabeter. Jag hade ingen manlig förebild under min uppväxt. Kommer så väl ihåg de grova skämten i bastun efter fotbollsträningen. De osynliga men stenhårda reglerna under skoltiden vad som är ”en man”. Vad man måste leva upp till. Dem första trevande dejterna som tonåring och mötet med en annan persons prägling, miljö och erfarenhet. Helt blind känns det som idag. Fortsatte blind genom större delen av äktenskapet, med stängt hjärta. Ett stålbepansrat, skyddat hjärta för att inte bli sårad. Ensam är stark. Tacksam för att jag styrt om livet och en andra halvlek som är otroligt mycket mer färgrik, intressant och inspirerande.

    Min största rädsla just nu är hur jag ska våga öppna och lämna över mitt hjärta igen till en kvinna. Känner mig bränd och utnyttjad. Samtidigt finns liksom ingen återvändo när man väl rivit muren. Det finns bara en väg framåt, den att blotta sitt innersta och lita till att partnern har en mottagarplats som är varm, tillitsfull och vill väl. Ett öppet, tillgängligt, sårbart hjärta.

    • Michael Larsen 9 augusti, 2018 at 11:57 - Reply

      Starka, vackra och sårbara ord som berör! Tänk vilken styrka att kunna lägga den egna sårbarheten på bordet och ha modet att se…att verkligen se! Tack Håkan!

    • Ewa 9 augusti, 2018 at 12:54 - Reply

      Skönt att läsa ditt svar Håkan
      Du kommer att våga, har du modet att ”riva muren” så kommer du ha styrkan när du träffar rätt partner i framtiden.

    • Jojjo 10 augusti, 2018 at 11:26 - Reply

      Vilken fin och stark beskrivning ❤️

  3. Nellie J. 9 augusti, 2018 at 15:06 - Reply

    Håkan, vilket mod och styrka du har. Det är berörande att läsa din text, din historia. Fortsätt din resa framåt. En styrkekram till dig.

    Helena, jag känner med dig. Har liknande erfarenhet. Det är jobbigt med en man som verkar ha svårt att acceptera att han gör fel ibland och därmed har svårt att be om ursäkt. Hände mig nyligen. Han bytte ämne och som strutsen ”stoppade huvudet i sanden”. Hoppades tydligen på att ”felet” skulle ”rinna ut i sanden” och jag skulle glömma d.v.s. det skulle försvinna av sig själv. Jag ”orkade” inte fortsätta diskutera saken för jag anar hur det skulle ha blivit. Han förstår inte vad han gör. Att det ska vara så svårt att be om ursäkt, säga förlåt. Jag skulle acceptera ursäkten och hoppas på att han lärde sig av det som han gjorde fel. Så kan man fortare släppa saken. Men detta strutsbeteende förvärrar det.

    Jag undviker konflikter med honom i det längsta eftersom det är jobbigt med en långsint, kall och tigande man. Ibland måste jag säga till. Måste lufta ur då och då men på ett snällt sätt. Ibland funkar det.

    Kramar till er alla. Stor kram till dig, Michael, som har denna blogg. Stor styrka av dig att komma upp ur de mörka dalgångarna. Underbart att det finns män som vill se sina beteenden, har en vilja att möta sina rädslor och att vilja göra något åt dessa.

    Det är svårt att uttrycka sig ibland. Bara det finns en vilja så är det bra. Och att inte vara rädd för att be om hjälp.

  4. Jojjo 10 augusti, 2018 at 21:42 - Reply

    Viktiga reflektioner i texten angående hur svårt det kan vara att vara att berätta om sina innersta känslor och lita på att det tas emot väl.

    Vilka är mina rädslor när det gäller relationer?
    Följande är inte en rädsla utan en sorg: Jag känner mig sorgsen över att mina söner inte fick se en pappa som älskade deras mamma och ville henne väl.

    Jag känner mig sorgsen över att tänka mig att vara ensam resten av livet. Att gå genom livet utan att få uppleva riktig omtanke och kärlek tillsammans med en partner.
    Det har verkligen inte varit så jag tänkte mig min tillvaro, men nu tänker jag mer och mer så.

  5. P 11 augusti, 2018 at 09:24 - Reply

    Jojjo. Så fint du uttryckt dig. Känner precis likadant. Sorgsen.

Leave A Comment

X