”Det är kanske så här det ska kännas att vara i ett förhållande?”

//”Det är kanske så här det ska kännas att vara i ett förhållande?”

”Det är kanske så här det ska kännas att vara i ett förhållande?”

För några år sedan lämnade hon mannen som under flera år dominerat hennes känslomässiga värld. Cirka ett år in i förhållandet insåg hon hur fel det var: aggressionsutbrott från ingenstans för att en stund senare vara mjuk och kärleksfull. Perioder av förlamande tystnad då hon ifrågasatte hans beteende. Nattliga meddelande i hans telefon och då hon konfronterade honom: ”Det är jobb! Ditt kontrollbehov är inte normalt!”

Det här med normalt: kvinnan som tidigare kände sig trygg i det egna sällskapet, bra vänner omkring sig, nära till skratt och med tillit till att kärleken väntade där ute någonstans. Inledningsvis var han helt fantastisk: lyhörd, tittade på ett sätt som fick henne att känna sig utvald, höll ömt om henne på fest…Allt han gjorde var bara så ”rätt.”

Olustkänslorna smög sig gradvis på. En syrlig kommentar, en anklagande blick, en ifrågasättande mening, sexuella initiativ som hon egentligen tyckte var helt utanför hennes integritetszon; men hans lågmälda och övertygande argument om att hon hade ett ”begränsat synsätt” gjorde henne förhandlingsvillig. Självtvivlens frön hade såtts och mannen såg till att ge dem ”rätt” näring. Miljön förgiftade henne och den förrädiska anpassningen fördjupades.

Flera år gick och hon började långsamt, långsamt stärka sig själv: en tankeväckande bok, bloggar, samtal, yoga, ett par nära vänner och en smärtsam ärlighet gentemot sig själv kring vad som egentligen pågick. Gradvis nystade hon upp självanklagelserna, tvivlen och de raderade gränserna. Hon såg medberoendet i ögonen och kunde alltmer se känslorna som höll henne fången i den destruktiva dansen.

Kvinnan lyckades till slut lämna efter enorma skuldkänslor och ett par återfall. Självempatin växte genom henens dagliga handlingar. Den emotionella hjälparabstinensen slog på emellanåt, men hon orkade avstå från att svara an på impulserna.

Efter ett par år som singel och fri från medberoendedynamiken, mötte hon kärleken. Den här gången vågade hon lyssna och lita på sina instinkter. Hon låg inte sömnlös och undrade vad det var som var fel. En lugn plats hade visat sig för henne och självtvivlen hade ingen jord att växa i. Kärleken, gränserna och en hel relation var läkande.

Michael Larsen – relationscoach

By |2018-05-20T07:25:42+00:00maj 20, 2018|Blogg|9 Comments

9 Comments

  1. Ella 20 maj, 2018 at 10:02 - Reply

    Känner igen detta Hur mår dessa Män (iaf i min relation) när dom bara kan lyssna på sig själva? Allt annat är fel och han vill inte göra det jag gillar utan klassar ner det. Medan jag måste gilla hans annars tjurar han som en unge…. så patetiskt! Kan han helt enkelt inte bättre? Sänker relationen och säger det är en Skitrelation men vill inte göra ngt för att själv vara positiv. Så ofta negativ klang på livet överhuvudtaget i hans liv. Gör inte hans barn det han vill så tjurar han även emot dom…

    • Petra35 20 maj, 2018 at 14:46 - Reply

      Låter jättetrist!!! Låter snarare som en tonåring än en man. Sorry…men det är klart han inte mår bra. Frågan är om han är intresserad av att ta tag i sin negativitet och förändras? Den där energin låter ju inte bra för dig att vistas kring.

  2. LK 20 maj, 2018 at 11:57 - Reply

    Jag känner igen detta även om min relation var kortare. Den varade i 2,5 år och jag avslutade den i slutet av april i år. Jag mår fortfarande otroligt dåligt trots att avsluta relationen är exakt vad jag ville göra. Den första gången hon fick mig att må dåligt var bara 1,5 månad in i förhållandet. Hon skickade massor med SMS över en kväll men sen blev det helt tyst. Jag skulle åka till henne dagen efter men kände instinktivt att nu hände det något.
    Efter 3-4 timmars tystnad fick jag ett SMS där det stod ”Kanske ska vi inte ses mer”. Jag var nykär och fattade ingenting. Det visade sig att hon hittat en bild bland mina FB-bilder från mitt bröllop i januari 2010 med min exhustru, en bild. Jag hade den kvar för detta var en del av mitt liv. Hon skrev att hon inte ville bli en av ”alla mina kvinnor”. Detta var i början av 2016 och jag hade separerat från min exfru i januari 2014, sedan dess singel. Jag borde tackat för mig just då.
    Nu har det varit 2,5 år av härskartekniker. Ena dagen har jag varit fantastiskt för att nästa dag kan hon inte förstå varför jag vill kränka henne. Av och till har det tagit 6-7 dagar innan hon svarat på samtal eller SMS (vi bor i olika städer). Sen kunde det komma ett SMS och svarade jag inte på det inom 30 min kom ett till SMS med typ ”Hallå, varför svarar du inte?”. Jag har stått på flygplatser och tågstationer och väntat utan att hon kommit. När man sen ringt så blir det inget svar.
    Jag har brutit en gång men det blev återfall efter två månader. Denna gång ska jag inte gå tillbaka. Men det är jobbigt som bara den.

    • Karin 23 maj, 2018 at 17:31 - Reply

      Du skriver så träffsäkert! Jag lämnade min osunda relation i mitten av april och känner igen mig i mycket.
      Stå på dig och gå INTE tillbaka. Var stolt över att du väljer dig och din hälsa i första hand.
      Lycka till!

  3. Marlene 20 maj, 2018 at 15:54 - Reply

    Hittade din blogg för några månader sen och har läst alla inlägg sedan dess. Dina texter har verkligen fått mig att våga öppna mina ögon för det som hela tiden funnit framför näsan på mig. Jag har tidigare inte vågat öppna vissa dörrar för jag har varit alldeles för rädd för svaret bakom. Rädd för sanningen, rädd för att bli lämnad, rädd för att jag åter igen ska få en dålig ursäkt som jag ännu en gång köper, utan ens en motfråga. Jag är helt hundra på att jag lever ihop med en N person. Vet varken ut eller in längre. Slängde ut han i måndags men nu har jag tydligen tagit tillbaka honom. Vad hände…? Känner mig emotionellt fången i min relation och vet ärligt talat inte hur jag ska ta mig ur den. Men jag bygger mig själv starkare för varje dag och känner mer och mer hur hela min kropp skriker GÅ! Vi har ett litet barn tillsammans som inte ens fyllt ett år. Sen vi fick henne som jag började se sanningen och ifrågasätta hela vårt förhållande. Vilken miljö ska hon få växa upp i, vilka värderingar ska hon få? Han bryr sig ingenting om henne. Gullar lite ibland med henne eller bär runt på henne när vi är bland folk bara för att det ska se bra ut. Folk i vår omgivning har till och med börjat undra vad i helsike han håller på med. Kan en N person älska sitt barn? Jag hoppas jag tar mig ut ur detta fångenskap snart.

  4. Essie 20 maj, 2018 at 21:31 - Reply

    Separerade från en N-person i augusti förra året. Han hade ny redan på gång.
    Hörde idag av en vän som träffat hans nya kvinna en gång (då hon skulle presenteras för vännerna) att han hade tillrättavisat henne och ”styrde” henne genom att avbryta och ignorera. Precis som i min relation med honom tog det ett halvår innan första väldigt otrevliga bemötandet kom… Jag vill verkligen inte att någon kvinna ska råka lika illa ut som jag! Skulle vilja ”varna” henne för honom!

  5. Melina 20 maj, 2018 at 21:59 - Reply

    Tack för en intressant och utvecklande blogg! Det jag undrar ang. den här typen av personer är – hur bryter man sig loss ”på riktigt”? En del av mig vill skrika honom rakt i ansiktet (min man) och rabbla upp allt skit han har gjort mot mig och barnen. Men jag vet att han inte fattar… han förstår verkligen inte vad han har gjort för fel. Och det är sorgligt.

    Han tror att jag ska komma tillbaka, men det kommer jag inte göra, är trött på hans psykiska mobbning och även det fysiska som ibland pyr inom honom och syns i blicken (och tyvärr har han gått längre än så ibland – så varför är det så svårt att släppa taget om honom?).

    Är det ens lönt att berätta allt han har gjort?! Han fattar verkligen inte och kan inte se att han inte är Guds gåva till mänskligheten.I hans värld är han perfekt. I min är han den som skadar och förgör för att själv må bättre. Jag undrar om det finns några genuint äkta och omtänksamma män där ute och om jag någonsin kommer våga öppna min famn för någon igen 🙁

    • H 21 maj, 2018 at 20:36 - Reply

      Go ”No contact” är det enda som hjälper. Det enda. Det känns skit i början och man vill bara ta tillbaka honom när han kommer ”krypande” med alla ursäkter och löften. Man vill så gärna tro på det. Men en N går inte att bota. Aldrig. Aldrig. Aldrig.
      Läs på allt om narcissism och lite till. Det gör ont att inse att man blivit lurad, att varit ett objekt i deras ögon. Men de kommer aldrig att ändra sig. Aldrig.

  6. Essie 21 maj, 2018 at 22:33 - Reply

    ”Hon är alldeles för snäll för dig” – det sa hans kompis när jag var med första gången.
    ”Hon är snäll och omtänksam som du fast mer försiktig och osäker. Hon är en person som kommer att foga sig och härda ut”.
    Ord min vän sa till mig om min narcissistiske f.d mans nya kvinna.
    Det gör mig orolig. Hon har haft det tufft några år och tror att hon funnit en bra man!
    Jag har 20 års erfarenhet av just den mannen… Charmig, rolig, social utåt. Inte likadan när andra inte är i närheten…
    Ilska, fula ord, utbrott och hot både mot mig och barnen. Emellanåt var det också lugna perioder. Men vi var beredda.
    Jag tänker; om jag blivit utsatt för fysisk misshandel hade jag inte varnat någon annan för den personen då?
    Vill verkligen inte att hon som är en snäll och skör person ska bli utsatt. Han borde ha en annan typ av kvinna – men det är väl detta som är typiskt för narcissister?
    Vad kan/ska jag göra?

Leave A Comment

X