Det som ingen av oss var rustad för

//Det som ingen av oss var rustad för

Det som ingen av oss var rustad för

Hur kommunicerar vi i en relation under en konflikt? Hur ser kontakten till våra barn ut? Hur visar vi kärlek? Hur tar vi emot kärlek? Hur hanterar vi ett avvisande? Barn som vi får tiden halverad med? En ny familj och bonusbarn? Svek och skam? Ensamhet?

Hur många av oss hade relationskunskap på schemat under skolåren? Hur visade vuxna i vår närhet varandra kärlek under uppväxten? Vem visade oss hur man hanterar motgångar i livet? Vem lade armen om oss som barn och berättade om den livsnödvändiga betydelsen av självrespekt, integritet, att förälskelse kan föra oss vilse och att kärlek är så mycket mer än det som visas på en skärm? Att porr kan vara fruktansvärt destruktivt? Vem förklarade vad impulskontroll är för något? Friheten i hjärtat när vi har ett syfte?

Jag var definitivt inte rustad för att skilja mig, och att mina döttrar inte skulle vara hos mig på heltid de första tjugo åren. Jag var inte tränad i hur fruktansvärd en skilsmässa är, och hur man hanterar den avgrundsdjupa känslan av övergivenhet. Jag visste inte hur man är en bra förälder när depression kramat sig fast runt en. Hade inte heller en aning om hur tillit byggs upp igen.

I de allra flesta fall är vi helt utelämnade åt oss själva, och erfarenheterna som vi bär i våra resväskor. Jag har haft turen att ha föräldrar som alltid haft en respektfull och kärleksfull ton mellan varandra. Så är det inte för alla!

Vad gör kvinnan eller mannen som enbart har med sig en ”relationsfilm” inombords, som visar att kärlek är likställt med kaos, drama, tystnad, bitterhet och dubbla budskap? En film som visar tragedier i repris.

Vi behöver ha någon klok person att dela vår berättelse med. När vi hör den egna rösten berätta det som vi har gått igenom, kan läkning börja ta form. När vi möts av empati, förståelse; någon som ser oss i ögonen och kommunicerar: ”detta har du varit med om och det är sant, och så har det format dig. Och i allt detta, så finns det en annan historia, som ännu inte har tagit form. Det finns en framtid som inte behöver dras ner i djupet av det som varit. Det finns hopp!

Vi behöver prata om hopp, utan att det blir sockersött kletigt. Hopp och förtröstan utan klyschor och patologisk optimism. Vi behöver få verktyg som hjälper oss att hålla båten i hamn när det stormar ute på det öppna havet. Att förtvivlan och tårar är ok. Att de flesta människor en eller ett par gånger i livet drabbas av mörker. Förlamande depression!

Hitta en ljusstrimma varje dag. Skapa tillit till din egen person genom att göra någonting som sprider den där lugna känslan i bröstkorgen. En promenad eller löprunda i naturen. En kaffe på ett lugnt kafé med en bok eller datorn. Skriv om det som du just nu går igenom, samtidigt som du har musik i lurarna som lyfter. Gå upp ur sängen om morgonen även om dagen verkar likt ett obestigligt berg. Gå framåt med känslorna även om de känns som ett blybälte runt nacken. Du kommer att möta människor som hjälper dig att lyfta av tyngden. En vikt i taget!

Vi behöver läka sår så att vi inte skadar en partner eller någon vi dejtar, eftersom sårade människor sårar.

Del 2 – ”Att ha barn tillsammans med en narcissist” – webinar tisdagen den 9/2 klockan 21.00. Du är varmt välkommen! Följ den här länken för anmälan.

Michael Thor Larsen – relationscoach

By |2021-02-06T06:08:38+01:00februari 6, 2021|Blogg|1 Comment

One Comment

  1. Maria 12 februari, 2021 at 19:47 - Reply

    Så fint skrivet. Och så sant. Jag är också lyckligt lottad när det gäller föräldrar. Tyvärr har jag träffat män som inte haft samma tur. Och de har i sin tur svikit mig när det stormar. Förmågan att stå stark i blåsten kommer nog mycket från vilken slags barndom man haft, alternativt hur mycket man arbetat med sig själv för att kompensera för det man inte fick. Du hjälper många Michael, keep up the good work!

Leave A Comment

X