Det som rädsla gör med oss

//Det som rädsla gör med oss

Det som rädsla gör med oss

Så fort mannen har rört vid ett handtag, skakat hand med någon och varit ute i en offentlig miljö, så måste han tvätta och sprita händerna. Han är rädd för att bli sjuk och dö.

En kvinna kräver absolut transparens av mannen som hon nyligen träffat. Allt ska läggas på bordet och tidigare förhållanden ska redovisas i detalj. Hennes rädsla uttrycker sig i extremt kontrollbehov och svartsjuka. Hennes stora skräck är att bli utbytt och lämnad, vilket skulle kännas som att dö.

Mannen är hälsomedveten till tusen och han äter den rätta maten, tränar dagligen och gör årliga hälsoundersökningar. Han avskyr stress eftersom det kan leda till en hjärtattack. Han ”mår bra” av att ha koll, känna sig attraktiv och därmed älskad. Ett liv i ensamhet skrämmer honom.

Jag var rädd för att bli lämnad och såg därför till att vara en MR Nice guy. Om kvinnan vid min sida inte blev besviken så skulle det hålla. Detta beteende gjorde mig alltför anpasslig och ledde så klart till att det som jag var rädd för så småningom inträffade.

När vi får många gilla markeringar på Facebook så ökar dopaminhalterna i hjärnan. När vi uttrycker våra åsikter på ett utåtagerande och intensivt sätt, så minskar vi samtidigt på ångest. Tillfälligt!

De flesta fiskarter måste vara i konstant rörelse så att vatten kan passera genom gälarna och syresätta så att de inte dör. En hel del människor agerar på liknande sätt; ständiga aktiviteter och jakt bekräftelse för att inte dö känslomässigt. Sociala gälar som behöver ständig påfyllning: ”jag är sedd så därför existerar jag!”

Jag tänker ibland på filmstjärnor och andra stora artister som kommit upp i åren och inte längre har strålkastarljuset riktat mot sig. Vad händer inom dem? Att gå från extrem uppmärksamhet till nästan ingen alls.

Rädsla har så oerhört många uttrycksformer; vissa rent destruktiva andra kreativa. För ett par år sedan blev jag påkörd av en bil när jag korsade en väg på cykel, men som tur var så landande jag på ett sätt som gjorde att inte huvudet slog i asfalten. Efter den händelsen så blev jag rädd! Rädd för att min hjärna skulle skadas så att jag inte kunde leva det som är en del av mitt syfte: skriva, föreläsa och hjälpa människor att hitta det som gör deras liv större. Jag började använda hjälm!

Rädsla kan förlama eller användas på ett sätt som förbättrar kvalitén på våra liv. Vi kan gå från att reagera till att agera och inse att allt inte går att kontrollera. Det är en stor konst att försonas med ovissheten.

Medberoende och konsten att bryta den känslomässiga fångenskapen – webinar (online föreläsning) den 15/2 klockan 20.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2018-02-11T07:41:27+00:00februari 11, 2018|Blogg|8 Comments

8 Comments

  1. Gunilla 11 februari, 2018 at 08:04 - Reply

    Tack för alla dina texter Michael. Ha en fin söndag. Själv ska jag åka lite skidor på åkern bredvid huset.

  2. Maggie 11 februari, 2018 at 08:57 - Reply

    ’Det är en stor konst att försonas med ovissheten’…så klokt skrivet. Jag har hoppat av det s k ekorrhjulet och flyttat tillbaka till ett litet samhälle efter 30 år i storstan. Hamnade i ofrivillig arbetslöshet och kämpar nu med alla tankar om mitt eget värde, om mitt beslut var helt galet, om framtiden mm

  3. Anna K 11 februari, 2018 at 10:17 - Reply

    Tufft gjort Maggie! Du har säkerligen gjort något som i slutänden kommer att bli bra även om förändringen påverkar dig väldans mycket just nu.

    Lycka till!

  4. Marli 11 februari, 2018 at 10:17 - Reply

    Så många och kloka ord!
    ”Mannen är hälsomedveten till tusen och han äter den rätta maten, tränar dagligen och gör årliga hälsoundersökningar. Han avskyr stress eftersom det kan leda till en hjärtattack. Han ”mår bra” av att ha koll, känna sig attraktiv och därmed älskad. Ett liv i ensamhet skrämmer honom.” Dessa ord ger mig kalla kårar…. jag borde gått när han sa Jag vill inte vara 60 år och singel…

  5. Anna K 11 februari, 2018 at 11:11 - Reply

    Har hört att vi från början när vi föds bara har två rädslor!!

    Den ena är att vi som bebisar plötsligt ska falla bakåt…därför far armarna utåt på barn när de hamnar ostadigt. Det andra är plötsligt höga ljud…kan skrämma…

    …alla andra rädslor har vi lärt oss. Och stämmer denna forskning så kan betyder det att vi kan lära om.

  6. Marianne 12 februari, 2018 at 09:54 - Reply

    Att komma till ro med ovissheten handlar om att komma till full acceptans över allt jag inte kan påverka – andra människor. Jag kan välja hur jag vill agera gentemot omvärlden, men hur omvärlden svarar har jag ingen som helst kontroll över.

    Men oj. Det tog åratal för mig att komma till den acceptansen. Och det är ingen resa där man en dag inte accepterar och nästa dag gör det. Det är ett tragglande med ständiga bakslag, men där det tidigare automatiska beteendet till slut faktiskt ersätts av ett nytt.

    Med acceptansen av ovissheten följer dock också utrymme för att ta makten över det jag faktiskt har makt över – mitt eget agerande, vad jag väljer att fokusera på och vad jag väljer att se. Och häri ligger hela friheten. Det har varit en magisk upplevelse att inse att jag inte alls är utlämnad till hur andra människor väljer att agera, de kan agera hur de vill och jag kan trots det välja mitt eget agerande. De kan projicera, kasta skit, skylla ifrån sig och jag kan trots allt, om jag vill, stå fast och stadig i mina egna principer kring hur jag vill vara som människa. Jag kan ändå bemöta med lugn, saklighet och värdighet. Och när jag gör det så växer jag flera meter. Efter ett sådant möte är jag granit, men inte i meningen i att inget berör mig, utan i meningen att jag vet exakt var min ryggrad är och hur stark den är.

    Idag är min ryggrad böjlig, flexibel och följsam. Och granithård. Och jag är inte rädd längre. Jag har tagit makten över vilken människa jag vill vara, vad jag vill sända ut i världen. Och vet att jag kommer att klara vad jag än hamnar i.

    • Helene 12 februari, 2018 at 11:06 - Reply

      Starkt att läsa Marianne. Det finns nästan något svindlande i att tänka på denna styrka som vi faktiskt kan uppnå i oss själva. Jag är på väg men har en bit kvar. Du inspirerar.

  7. Anna K 12 februari, 2018 at 12:08 - Reply

    Så fint skrivit Marianne…vilka resor vi gjort! Tack för att du delar.

    Varm kram

Leave A Comment

X