Det vi verkligen längtar efter med en annan

//Det vi verkligen längtar efter med en annan

Det vi verkligen längtar efter med en annan

IMG_0860

En röd tråd som tydligt sticker ut bland människor när det kommer till relationer är längtan efter att bli förstådd. På riktigt! Den sköna känslan av att kunna vara sig själv.

Ändå ser många sig själva i en relationssituation som känns allt annat än hel och lycklig. Konstanta osunda kompromisser som stjäl glöd i ögonen.

Skräms vi av det vi saknar och behöver allra mest? Kanske bättre nöja sig med det invanda? Det vi känner igen oss själva i. Rollen i att ge, ge och ge på bekostnad av att få?

Tänk om det i grunden handlar om tron på att vi inte förtjänar mer?

DET BÄSTA VI KAN UTRUSTA OSS SJÄLVA MED ÄR KLARHET KRING VAD VI INTE VILL OCH VAD VI VILL HA. Det behövs bra pålitliga ”dörrvakter” inom oss som kan sortera.

Några ”säkra” fiender är den långsamma tillvänjningen av det ohälsosamma, omedvetenhet och brist på respekt/kärlek till kärnan kring vilka vi är. Rädslan som hånler i bakhuvudet.

Vi ser oss själva ständigt hamna i vardagssituationer där det sanna i hjärtat reas ut. Allt i hopp om att partnern en dag kommer att förändras och SE PÅ RIKTIGT. Vi blir intima vänner med försöken till att förstå personen som sårar dag efter dag:

”Men han/hon hade en fruktansvärt tuff uppväxt.”

”Han kan inte hjälpa det. Det är ju en sjukdom.”

”Ger jag bara henne min kärlek kommer hon en dag att förstå.”

DET DU GÖR JUST IDAG – STÖDJER DET DIG I ATT LEVA STÖRRE? Lyfter dina handlingar dig till bättre utsiktsplatser? Har du slagit in på en väg som kommer att ge dig tidiga, mjuka och varma morgonsolstrålar mot ansiktet?

Vi kommer enligt mitt sätt att se på det aldrig nå helt fram. Att bli fullständigt hel och färdig i sig själv är en illusion, MEN vi kan komma en bra bit på vägen så att vi inte behöver konstatera: ”nu gör jag det här igen:-(!! Utan istället: ”mmm…det här känns som att komma hem.”

Hur kan det ske om vi inte ens tar risken och ger det en chans?

KÄRLEK ÄR ATT VÅGA EXPONERA OCH GÖRA HJÄRTAT SÅRBART. INFÖR RÄTT PERSON.

Hur vet vi då vem som är rätt person? Kommer att skriva om det i morgon.

Värme till dig min bloggvän.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

By |2016-12-12T15:12:58+00:00december 26, 2014|Blogg|26 Comments

26 Comments

  1. Susanna Lehto 26 december, 2014 at 07:02 - Reply

    Kloka tankar! Finns mycket att ta till sig i dina texter.

  2. Emmi 26 december, 2014 at 07:23 - Reply

    Hej
    Nu har jag haft den möjlighet att följa detta i ca 2 månader ..
    Detta har verkligen hjälpt mig sååå mkt då jag varit i en relation sen april o som vi bröt för ca en månad sedan tack så mycket du har verkligen fått mig att få upp ögonen o våga ta steget .. Du tar upp funderingar som jag har just i detta nu
    Tack 🙂

    • Michael Larsen 26 december, 2014 at 07:34 - Reply

      Härligt att du känner så Emmi. Tänk vad igenkännande ord kan hjälpa oss på vägen. Blir nyfiken på vad som fick dig att våga. Varma hälsningar.

  3. Rebecca 26 december, 2014 at 09:36 - Reply

    Vilken bra text och frågeställningar, Michael!
    Jag samlar ihop, känner efter, funderar och bygger en grund inför framtiden – tack för att Du hjälper till och bidrar!

  4. tigerliljan 26 december, 2014 at 10:06 - Reply

    Är inte det lite av ”problemet” eller utmaningen;-) när man försöker finna glädjen att man förväntar sig att anpassa sig för att skapa en tvåsamhet? Ge och ta i en gemenskap där båda utvecklas och möter nya nivåer både inom oss och tillsammans i tvåsamhet.
    Jag misströstar ibland att jag kommer bara finna det med mig själv. Det känns så efter några olika livsresor. Jag har kommit att förstå att jag är skräckslagen inför nya relationer. De får vara hur bra som helst, de verkar bli störtkär och hylla mig i samma veva som jag börjar känna rädslan….När ska glorian falla? när ska han se att jag inte är lika bra som han tycker?
    Jag vet att jag inte är redo och det har jag sagt med svaret att det förstår han och ingen ”brådska”….Jag finner mig själv slitas mellan att fylla hans glädje och att sökandet efter mitt eget livsutrymne minskar……
    Jag räds nog i dag mest över att hitta balansen för den är inte naturlig för mig……Jag vet inte om jag ska finna en balans där det råder…..Jag älskar de resor jag gör med mig själv och allt jag upptäcker om mig själv på min resa. Jag fattar bara inte hur jag ska kunna kombinera det utan att tappa mig själv?
    Jag är mamma sen 23 år till fyra barn och där känner jag idag en enorm balans och utmaningarna har varit stundvis enorma men där har vi tagit oss igenom….
    Kan det vara så att vi måste älska med samma kärlek som vi har till våra barn? Ha samma överseende med deras tillkortakommanden för att lyckas?

  5. susanne k 26 december, 2014 at 14:30 - Reply

    Kloka ord! Mitt i prick och ger lite att fundera på

  6. Mina 26 december, 2014 at 15:09 - Reply

    ”Öppna ditt hjärta … och jag ska se dig så som den du är.
    Öppna ditt hjärta … och du får hela mig i djupet av den jag är.”

  7. Barbamamman 26 december, 2014 at 17:50 - Reply

    Indirekt tror jag det handlar om att vi inte vågar lita på att vi förtjänar bättre. För jag tror att vi alla drivs av någon negativ drivkraft där mod och lita på står högt upp som något vi fattas. Vi litar inte på oss själva som egen individ, vi litar inte på att marken håller, vi har inte mod att prova hoppa in i ny komfortzon utan att vi har säkerhetslinor. Så vi väljer att normalisera det tillstånd vi inte tycker är ok… Så indirekt står vi inte upp för det vi känner eller vill och Mao förtjänar vi inte:-(

  8. Emma 26 december, 2014 at 20:05 - Reply

    Jag befinner mig på botten… Men din blogg ger mig en chans att se lite annorlunda på saker, få en gnutta hopp och hjälp att reflekter.
    Tack!

  9. Ia 27 december, 2014 at 00:41 - Reply

    Jag hoppas att du aldrig slutar skriva! (Jag tänker att till och med min envisa hjärna kommer förstå vad som är bäst för mig nån dag

  10. Lilla jag 27 december, 2014 at 05:04 - Reply

    Antar att du inte är singel va?

  11. Elisabeth 27 december, 2014 at 09:50 - Reply

    Idag är jag ensam igen och då flödar tankarna. Ensam, jag tycker om att vara ensam ibland men inte alltid.

    Jag har under det senaste halvåret gått igenom saker som nu i efterhand känns helt overkliga, men tyvärr var det verklighet. Det avgörande för mig och min avslutade relation var att jag förälskade mig i en annan man och han i mig. Det var ett uppvaknande, jag förstod då att detta inte hade hänt om jag älskade min man vilket jag med närmare eftertanke inte kunde minnas när jag gjorde. Det var ändå inte lätt att fatta beslutet och det handlade nog mest om barnen men även rädslan över hur livet skulle bli sen. Vi hade ju trots allt varit ihop i 16 år. Vi bröt upp.

    Jag fortsatte relationen med den andre mannen men det visade sig att han bara lurade mig. Det är en mycket mer komplicerad historia men går inte in på detaljerna.
    Jag blev bränd! och frågorna kom ju då om denna förälskelse hade påverkat mig på så sätt att jag tagit fel beslut.

    Jag har dock ingen längtan eller saknad efter mitt ex!
    Han är en fin man, fin pappa men kärleken och känslorna saknades. Jag skyller inte på honom vi har lika stor skuld i det hela. Dock uttryckte han att han kunnat försöka.
    Jag kom dock till insikt att jag inte vill bli gammal tillsammans med honom vad skulle vi göra när barnen flyttat? Vi har nästan aldrig gjort något tillsammans allt har kretsat runt barnen. Vi har haft det dåligt med närhet och intimitet.

    Jag längtar efter att få älska någon och känna mig älskad. Jag vill inte vara ensam men kanske bättre att vara det än att leva tillsammans med någon man inte vill vara nära.

    Nu har jag fått dela lite av min process som inte har varit lätt men jag hoppas på att jag kan titta tillbaka på detta om några år och då se att beslutet var helt rätt!

    Tack för den här bloggen!

    • Erika 27 december, 2014 at 12:58 - Reply

      Tråkigt att det inte fungerade, Elisabeth! Jag tror att ensamhet är bättre än kompromissfylld tvåsamhet.
      Du nämner att din fd man kan tänka sig att börja om men du inte har tillräkligt starka känslor. Jag undrar om du har sagt det tydligt till honom att du inte vill det? Jag frågar eftersom jag av egen erfarenhet vet att dödsdömda förhoppningar är bland de värsta som finns.
      Kram

      • Elisabeth 27 december, 2014 at 14:09 - Reply

        Det där med att försöka det var innan vi på riktigt fattade beslutet att gå skilda vägar. Jag är rätt säker på att han vet att det inte kan bli vi igen. Det har framgått tydligt från min sida att det inte går. Och jag tror inte att han vill det heller…

        Kram

  12. Anna 27 december, 2014 at 10:46 - Reply

    Hej! Jag har läst den här bloggen under hösten och vill bara säga att den gett mig väldigt mycket. Nya tankar och nya perspektiv… Har bara saknat inlägg om att vara den som lämnar en partner som faktiskt är en fin människa och pappa.
    Känner att det du skriver Elisabeth liknar min situation väldigt mycket! På många sätt… Jag kan inte säga att jag blev lurad i den nya relationen, men den blev komplicerad på olika sätt som vi båda nog hade del i men kanske på olika sätt… Jag har svårt att komma över de starka känslorna för honom samtidigt som jag fortfarande har samvetskval för det jag gjorde mot min fd man. Jag hade länge liknande tankar som du om vad har vi gemensamt. Egentligen. Vad händer när vår dotter blir vuxen. Men jag ville nog inte erkänna dem för mig själv, förrän någon annan gjorde det så tydligt…
    Vill bara säga att jag kämpar med liknande tankar och känslor som du…
    Kram till er alla som delar med er.

    • Elisabeth 27 december, 2014 at 12:05 - Reply

      Jag håller med dig i det du skriver om bloggen. Jag har inte blivit illa behandlad i min relation mer än att vi kanske gemensamt inte har sett varandra och inte haft de rätta känslorna.

      Skönt att veta att man inte är ensam!

      Jag brottas också med dåligt samvete för det jag gjort och också över att de känslor jag känner handlar om den andre mannen (och naturligtvis mina barn). Men jag känner inget för mitt ex…förutom tacksamhet över att han är en fin människa.

      Kram

    • Pierre 27 december, 2014 at 18:42 - Reply

      Hej Anna!
      Jag lämnade min fru efter att vi varit tillsammans i 17 år. Vi har barn ihop. Vi hade inte haft det särskilt bra i många år, försökt att lappa ihop det med hjälp av terapeut och försökte åka iväg bara hon och jag på småresor, spa, utflykter äta middag ute och gå på bio eller musikal. Men det var svårt, vårt förhållande hade dött successivt. Under det sista året inledde jag en relation med en kvinna, som till början var ett behov av bekräftelse, ömhet och kul ihop. Det var mer eller mindre en slump att vi träffades, men inte att vi sedan utvecklade vår relation och blev mer och mer nyfikna på varandra. Det var skönt och kul att bli nyfiken och att någon var nyfiken på en. Det utvecklades till förälskelse och kärlek, men var inte så lätt alltid. Jag var ju gift, hon nyligen separerad. Hon hade lättare att träffas medan jag fick ha ursäkter för att ”smita” iväg en kväll för att gå på bio, middag eller annat. Samvetet fanns ju också där, dels gentemot min fru, men mer gentemot mina tre barn.
      Jag kände ändå mer och mer att det är detta jag saknat så längeeee!
      Att känna kärlek och att få vara med en person som jag kan ge och bli bekräftad av på många plan. Hade mycket kval under några månader. Ska jag lämna denna trygghet med hus och familj, som jag är van vid och de gemensamma vännerna. Men när jag väl sa det, till min fru att nu har vi försökt och vi kan inte fortsätta så här, för vi lever inte nåt familje eller parliv längre. Vi har haft många fina år tillsammans, men vi behöver få leva våra liv vidare på olika håll. Det är ju egentligen så att vi bara går här dag ut och dag in utan att till fullo leva. Vi kommer ju inte heller vilja leva ihop sedan när barnen flyttat. Det är bättre vi går nu, när vi ändå har en bra vänskap utan att vara arga på varandra. Vi kommer ju ändå att träffas och ha ett gemensamt ansvar för våra gemensamma barn hela livet. Hus och hem är viktigt men det är inte allt. Min fru var överraskad och inte helt nöjd med detta i början, men började erkänna det efterhand, att det är ju faktiskt så.
      Jag valde att inte berätta för min fru om min nuvarande flickvän för en efter några månader. Vi bor på varsitt håll. Träffas när vi vill, utan några krav och utan att känna att vi behöver fastna i vardagens press och annat som kan uppstå i dagsläget med formandet av nya roller. I framtiden hoppas vi kunna bo ihop med mina och hennes barn. Det har varit jobbigt att inte ha barnen varje vecka, men jag träffar dem ändå under de veckor som inte är ”mina”, då jag är på deras träningar, matcher eller annat.
      Det är ju sällan så att man träffar någon om det funkar bra i relationen till ens fru/man. Men att lämna för att du träffat någon annan är kanske det första man ska göra. Känn efter om det verkligen är där du är nu som du vill vara? Sedan kan du ta beslutet. Om du har en kärlek som ändå finns där, trots att det blivit komplicerat som du skriver, så kanske det ändå finns nåt att bygga på, då du skriver att du har starka känslor för honom. Ta en dag i sänder, träffa honom och se om det finns tillräckligt mycket att bygga på, trots att det finns något komplicerat. Vad vet ju inte jag. Sedan ska det inte innebära att du behöver leva med honom varje dag. Testa och känn dig fram. Finns det något eller är det kört? Om inte annat så har du kanske tagit ett beslut att lämna din man som du har barn med. Det var ju kanske inte heller något att bygga på. Då har du ändå en möjlighet att utvecklas.
      Lycka till

  13. Anna 27 december, 2014 at 13:07 - Reply

    Så känner jag också. Tacksamhet över att han är en fin människa, pappa och att han hanterat allt det här på ett sätt som jag inte vet om jag hade klarat…
    Kram

  14. Anna 27 december, 2014 at 22:27 - Reply

    Tack så mycket för ditt svar Pierre. Så tråkigt att fler gått igenom samma sak (även om jag ju vet att det är så) men också väldigt fint att få ”känna igen sig”…
    Tror jag vet vilka våndor du gått igenom, med en förälskelse innan separationen. Alla känslor, fina och underbara såna, kombinerat med det otroligt dåliga samvetet…

    Tänker att du har rätt i mycket av det du skriver, att vi också kanske haft liknande situationer i det tidigare förhållandet. Jag saknade också viktiga delar i relationen som varade i mer än 20 år. Blev handlöst förälskad i en väldigt fin person som jag/vi känt sedan tidigare men som bor många mil härifrån.
    Jag ville inte lämna den nya relationen, men han gjorde det. Jag har inte alla svar… Men hos honom hittade jag det jag saknat tidigare och det gör så ont och är svårt att bara lämna och glömma…
    Kombinationen dåligt samvete över att ha sårat och olycklig kärlek över den andre är inte heller helt lätt att hantera…

    En separation blir ju än mer komplicerat med barn. Det känns ändå som att vår dotter hanterat situationen väldigt bra, men det är ju svårt att veta hur barnen verkligen tänker och känner…

    Så fint att höra att det kan gå bra med en ny relation…
    Kram och lycka till!

  15. Pierre 27 december, 2014 at 23:32 - Reply

    Kram Anna!

  16. Mona 4 januari, 2015 at 22:37 - Reply

    Detta var precis vad jag behøvde just nu!! Satt här och tänkte att nu har tankarna låst sig…igjen, när jag snubblade över din blogg. Har varit till en coach för ett par år sen, som hjälpte mig att sortera och komma vidare, och det löste tankelåsen för mig. Nu sitter jag här med låsta axlar och väldiga smärtor (som alltid när tankarna blir överväldigande) Visste inte hur jag skulle komma mig ut av det… Men efter att ha läst ett nästan 100 av dina innlegg i strekk, har jag fått nya tankar och nya strategier för att hantera ting och komma vidare! Tusen tack för givande läsning ♡ Jag är nog en av de som tror jag skall kunna rädda en man och reparera han bara jag ger han nog kärlek…Helt till jag inser att han inte kommer att förändra sig… Andra gången nu 🙁 Med facit i handen kommer nästa jobb… Hur skal jag göra för att inte gå i samma fällan igjen…. Först nu måste jag reda ut vilket beteendemönster hos mig själv jag måste jobba med. Men det känns inte så hopplöst längre, nu har jag en plan och någonting att ta tag i 🙂 Tack igjen!

  17. Filip 5 januari, 2015 at 15:43 - Reply

    Hej!
    Jag är gift med min fru sedan tio år. Min fru har sagt sedan andra året vi var gift att hon inte känner sig älskad av mig. Jag har aldrig förstått varför hon har stannat hos mig om hon inte känner att jag älskar henne. Faktum är att jag älskar henne. Jag älskar henne JÄTTEMYCKET. Men jag har svårt att visa det på ett sätt som hon kan ta till sig. Sen har jag problem att komma ihåg enkla saker som vi kommit överens om, t.ex. vem som skall ha uppsikt över vilket barn när vi är i affären, eller rättare sagt att vi har gjort någon sådan överenskommelse över huvud taget. Självklart kommer jag ihåg det när hon påminner mig, men självklart vägrar hon i sten att påminna mig INNAN vi går in i affären, utan det skall mynna ut i ett bråk först. Detta är ett genomgående tema för oss. Jag kommer inte ihåg, och hon påminner inte föränn hon blir vansinning på mig. Problemet för er som inte känner er älskade är just det: NI KÄNNER ER INTE ÄLSKADE. Hurvida ni faktiskt ÄR älskade eller inte; Spelar det någon roll? Nej, jag antar att det inte gör det…….

Leave A Comment

X