”Du kommer aldrig att kunna ha rätt mot en kvinna som henne!”

//”Du kommer aldrig att kunna ha rätt mot en kvinna som henne!”

”Du kommer aldrig att kunna ha rätt mot en kvinna som henne!”

Två män i en konversation:

Man 1:

”Varför dras jag alltid till instabila kvinnor?”

Man 2:

”Det är inte främst du som dras till dem. De dras till dig därför att du utstrålar lugn, värme och trygghet. En instabil kvinna lockas av dig likt bin till honung. De vill ha någon som du som kan balansera dem. Du blir förälskad i någon av dem. Och med tiden är du inte längre stabil. Hon kan säga att du inte är någonting att ha därför att du är otrygg. Hon har jobbat ner dig!”

Man 1:

”Oj, så har jag aldrig sett på det! Jag har ständigt letat efter felet i mig själv. Vilket magslag!”

Man 2:

”Lyssna noga till mig nu! Jag vet att du inte är i ditt livs form, men lyssna.”

Han lägger handen på sin väns axel och ser honom i ögonen och fortsätter:

”Du kommer alltid att förlora mot en kvinna som henne. Hon konstruerar verkligheten i sig själv. En ointaglig borg! Helt omedvetet! Du kommer ständigt att hamna i fällan av att förklara och försvara dig. När du gör det, så ser hon dig som svag och omanlig. Hade du varit kall och inte gett efter, hade hon sett dig som en tyrann. Inse att du inte har en chans! Enda sättet du kan vinna din egen respekt på, är att vända henne ryggen och aldrig mer se dig om. Du kommer säkerligen att återigen bli attraktiv i hennes ögon, men se dig inte om igen. Aldrig någonsin!”

Man 1:

”Jag har aldrig hört henne säga förlåt. Jo, kanske vid något enstaka tillfälle.”

Man 2:

”Vad trodde du!? En kvinna med hennes verklighetsuppfattning ser alltid till att ha vattentäta skott, så att det hon säger säljer. Jag har ju träffat henne. Hon är ingen dålig människa. Hon är inte avsiktligt elak, bara så fullständigt sargad långt där inne. Utanpå är allt perfekt! Var försiktig vad du ber om min vän!”

Man 1:

Han ser ut som om han till viss del vaknat upp:

”Oj, det slog mig just att varje gång jag uttalar någonting som kan vädra minsta svartsjuka, så går hon till attack. Om jag är tyst och anpassar mig till saker hon säger eller gör, så är jag likt en hund eller för foglig. Jag insåg just att jag aldrig kan göra eller vara rätt med henne.”

Man 2:

”Se verkligheten och gå din väg även om det känns fruktansvärt tungt. Det finns någon som uppskattar och älskar dig för den du är. Inte för den de vill att du skal vara. Du är ett kap min vän!”

Det hade självklart även kunnat vara ett samtal som utspelade sig mellan två kvinnor.

I mitt arbete ser jag ständig den här problematiken: två helt olika personligheter – en som kroniskt vägrar se sin egen del när det uppstår konflikter. Hon eller han projicerar på partnern. I bästa fall lastar de förhållandet som orsak till bråken, men aldrig sig själva. I alla fall uttalas det inte högt. Den andra personligheten tar på sig all skuld och säger saker som:

”Om jag bara hade gjort så här, så hade det inte hänt.”

”Om jag inte uttalat de där orden. Om jag kanske använt ett annat kroppsspråk?”

När vi hör termen medberoende så tänker nog de flesta på kvinnan som lever med en alkoholist. En man som kanske slår henne emellanåt och där hon försvarar honom med:

”Han är ju så enormt snäll emellanåt!”

Ja, det där ”emellanåt” eller ”för det mesta.”

Medberoende rör sig inom flera olika områden – inte enbart missbruk. Vi kan t.ex. bli medberoende gällande någons personlighetssår och/eller känslor. Det är oerhört förrädiskt därför att tillvänjningen sker långsamt, utan att vi först märker det. Vänner och familj ser, men vi själva kör blint vidare. Uppvaknade kan göra ont!

Jag tror på det goda i människor. På de enastående potentialerna som många bär på, men vi måste samtidigt se verkligheten:

”Hur får den här mannen/kvinnan mig att må? Vilka känslomässiga platser hamnar jag på tillsammans med honom/henne?”

Allt gott är möjligt när vi börjar se oss själva i spegeln. Men för att ett parförhållande skall fungera behövs det två seende. Att utmana sig själv och sin verklighetsuppfattning kräver mod och en vilja att ulka sig igenom tårarna. Att spränga psykologiska försvarsmurar gör oftast väldigt ont. Men utsikten på andra sidan är värt priset.

Vad behöver du se i dig själv, som egentligen vore lugnast och skönast att ignorera?

Till dig som är utsatt eller har utsatts för emotionella övergrepp – webinar den 11 oktober. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2018-10-06T07:50:15+00:00oktober 6, 2018|Blogg|3 Comments

3 Comments

  1. Åsa 6 oktober, 2018 at 08:54 - Reply

    Jag har levt länge som man 1. Första åren såg jag aldrig mig själv som medberoende…men det gick upp för mig med tiden.
    Mina barn, familj och vänner såg på mig att jag var inte riktigt mig själv. Jag blev någon som snirklade sig runt för att undvika bråk, hans hårda ord eller kyla.
    Nu kan jag bli så fruktansvärt förbannad när jag tänker tillbaka. Vad gav honom rätten att bete sig som han gjorde? Men jag förstår varför. Så att vara arg hjälper mig inte.
    Han har tyvärr varit trasig inombords sedan barnsben. Han vet inte riktigt hur man uttrycker sig när man blir ledsen o arg. Jag kan tycka synd om honom. Det var nog det som gjorde att jag stannade så länge…
    Men att leva i en relation med någon som hela tiden går i försvar, stänger av, skriker och hotar, gör till slut så ont så man orkar inte mer. Och på allt det säger personen aldrig förlåt förrän vid återföreningen. När allt bara bubblar mysigt igen. Men till saken hör, då var det så klart jag som bad om förlåt först. Då kunde han inse att han hade gjort fel…

  2. Anneli 6 oktober, 2018 at 19:01 - Reply

    Det är så mycket lättare att se beteenden hos andra än sig själv.
    Jag har fortfarande så otroligt lätt för att känna in och ta på mig ansvar för att lätta upp stämningen, inte göra den andra obekväm, peppa dem o hjälpa dem framstå som bättre.
    Jag börjar komma på mig själv nu.
    Jag börjar sakta se vad Eva menar (och du med Michael) med medberoende.
    Det är en svår sak upplever jag, att verkligen se realiteten och inte den drömska potentialen av ngt som inte kan inträffa men så kommer tvivlen ”har jag missbedömt personen”, ”vem är jag att säga att de inte skulle vara kapabla att kommunicera, det kan ju vara med mig det inte går” osv.

    Men som sagt….
    Nu kan jag i alla fall känna igen tankemönstret, jag kan börja granska tankarna och se om jag har bevis för mina tankar…
    Och sakta börjar jag acceptera att det kommer ta tid för mig att bryta ett medberoende för jag har aldrig sett mig som en sådan person.
    Så naiv var jag så jag trodde att jag kände mig själv.
    Ska bli intressant att lära känna mig själv på nytt nu…. och sjukt jobbigt faktisk
    Har en lite vilsen känsla ibland

  3. M 7 oktober, 2018 at 07:18 - Reply

    Jag har läst texten flera gånger under gårdagen för att förstå och rannsaka mig själv. På kvällen tittade jag på ”The Split”, som f.ö. är en fantastiskt bra serie, på SVT1 och såg en av huvudrollsinnehavarna, Helen, också få sina anklagelser om otrohet vänt mot sig själv när hon upptäcker att hennes man har haft en affär vid sidan om men hon själv då som har varit förälskad i sin ungdomskärlek alla dessa år som gift…är vi verkligen bättre än den vi försöker vara…är Helen bara feg som inte lämnar och försöker konstruera sin egen sanning….för att överleva…för att ta hand om sin familj och tre barn även om hon är hopplöst förälskad i en annan man…
    Visst, det är lätt att projicera på den andre…men ett barn, en förlovning och en olovlig uppsägning är det att projicera…? Visst du måste ”vidare” men säg då inte att du älskar och saknar mig..det sägs att vi inte väljer de vi blir kära i och att det är en på tiotusen som vi verkligen blir förälskade i…men är det verkligen värt att helt förlora fotfästet och ställa till kaos för alla inblandade, inklusive oskyldiga barn, för vaddå? En förälskelse som ”försvinner” efter ca två år då den övergår ”till något annat”; en djupare kärlek enl.vissa el. tristess enl. andra…Tror du på kärleken frågan fick jag…ja men vad är då kärlek? I ord och handling ja; enkelt och lättförståeligt men den andra delen då? Den som man inte kan ta på; den som bara “finns där”; en magnetism av två motpoler som dras emot varandra…mycket, mycket svårare och den delen ”som ställer till det”….

Leave A Comment

X