En narcissist njuter av att spela schack med dina känslor

//En narcissist njuter av att spela schack med dina känslor

En narcissist njuter av att spela schack med dina känslor

Samtidigt som du känner dig ur balans; är orolig, inte hittar de rätta orden, är arg, förtvivlad, gråt i halsen och med frågor som: ”hur kan en hon/han göra så här mot mig? Hur kan någon vara så iskall?” – är den narcissistiska personligheten centrerad och lugn. Formulerar de rätta orden. Genom sin behärskning kan n-personen vinna förtroende hos andra, medans du framstår som obalanserad eller t.o.m. hysterisk.

Detta är en av anledningar till varför vänner, familj och myndigheter ofta ”köper” n-personens berättelser. På avstånd kan hon eller han framstå som förstående, varm och insiktsfull. På avstånd!

Men det är du som är experten gällande hur det är att ha en person som denna nära inpå. Det är du som sett vad som finns bakom ytan av verbal skicklighet, karisma, intuition och ”medkänsla”.

De som endast mött kvinnan eller mannen under kortare perioder på den sociala arenan, känner inte till det som du vet. De har inte sett växlingarna mellan värme och kyla. Inkännande vs psykopatisk avstängdhet. Förståelse vs förakt.

De andra ser enbart rollen som sofistikerat och slipat spelas, medans du vet vad som vilar i skuggan.

Våra hjärnor hinner inte med i de snabba växlingarna. Vi kan inte ta in och smälta att någon ena dagen (eller timmen) kan säga: ”du är mitt allt och jag älskar dig av hela mitt hjärta!”; för att senare bete sig som om vi vore fullständigt värdelösa.

Ditt och mitt psyke är inte rustat för det s.k. ”gasljuset” som n-personen använder sig utav, och som har till syfte att få oss att tvivla på vår egen verklighetsuppfattning. När vi är emotionellt/kognitivt utmattade är vi oerhört lätta att kontrollera.

Vi skuldbelägger oss själva för att vi inte är vackrare, sexigare, smartare, mindre svartsjuka och mer framgångsrika. Den där tärande känslan av att inte duga! Att känna sig mer och mer värdelös för varje dag som går.

Det finns människor som njuter att spela schack med andras känslor; som hämtar energi från synen av förvirring i t.ex. en partner. Narcissisten är en emotionell vampyr som dränerar dig på tilliten till dig eget jag.

Vi tror eller är övertygade om att det inte går att lämna och komma vidare, med det går. Det går att bli fri från infektionen som drabbat psyket: ”om jag bara försöker lite till…om jag bara får henne/honom att se hur attraktiv och begåvad jag egentligen är…”

Så skapar du ett välförankrat självförtroende – webinar söndagen den 30/6 klockan 21.00. Du är varmt välkommen! Följ den här länken för anmälan.

Michael Larsen – relationscoach

By |2019-06-29T11:51:57+02:00juni 26, 2019|Blogg|18 Comments

18 Comments

  1. Stina 26 juni, 2019 at 14:39 - Reply

    Tack för att du sätter fina ord på känslor jag upplevt. Fri från en n-person sen snart 2 år tillbaka och tycker mer om mej själv för var dag. Eller som min dotter uttryckte saken: Mamma, bli aldrig mer så ledsen som du var när du levde med pappa.

  2. Åsa 26 juni, 2019 at 16:00 - Reply

    Eftersom mina känslor svalnade under den sista tiden i relationen, märkte jag att jag kunde vara den som provocerade honom. Att jag var lugn och nästan kall. Men det är inget jag är stolt över. Men han försökte in i det sista att ”sätta sig över mig”. Han var totalt felfri och hade ju gjort allt rätt. Nu är jag på god väg att läka…Men det tar tid att komma över allt som har passerat under dessa år.

  3. Pelle 26 juni, 2019 at 22:49 - Reply

    Var tillsammans med en sån kvinna i 3 år!!
    Men nu är jag befriad från henne.

    • Bulle 30 juni, 2019 at 19:35 - Reply

      Jag tror att jag är med en N nu. Har varit i 7 år och det är som en bergodalbana att leva med. Många åsikter men inga insikter. Egoistisk och ska bestämma allt, får han inte det så kör att silence treatment. Man duger när han får ut nåt av tiden. Annars säger han typ: ”egentligen ville jag vara någon annanstans (typ bio), men jag är ju här nu. Då sitter han och tittar på tv och jag undrar om vi kan hitta på nåt tillsammans (men inte bio då jag inte gillar det. Då tycker han att han är fysiskt där och då ska jag vara nöjd.
      Nu är vi på en resa och jag försöker hålla barnen inne mellan varven då det är svinhett ute. Då blev N sur och sa att vi kunde likväl ha stannat hemma. Sen dess har han struntat i oss och gått iväg och när han är på rummet är han tyst och håller på med sin telefon.

  4. Marie 26 juni, 2019 at 23:38 - Reply

    Lämnade en narcissist för 6 mån sedan. No contact sedan dess. Insåg till slut hur störd och farlig han var efter att jag avslöjat en utav alla hans lögner. Han bemötte mig med tystnad och svarade inte på telefon i tre veckor. Vi hade ett distansförhållande.Till slut kom ett sms där han förklarar att han inte svarat pga att han inte vill ha något ”tjafs”. Typiskt sätt för en narcissist att bemöta ett avslöjande. Efter det försvann han igen och använde sig av Silent treatment som han tyckte var en bra och framgångsrik taktik i livet…Då bestämde jag mig efter tre år tillsammans inkl några avbrott på mina initiativ att lämna honom utan ett ord. Jag hade under det senaste året börjat så smått inse att det var en narcissist jag hade att göra med. Denna fina, snälla och roliga man som sa att han älskade mig så, hade en dold agenda, ett eller flera hemliga liv bakom min rygg. Trodde till att börja med att det var en man som hade svårt med känslor, kanske skadad från alla utlandsmissioner (han var militär) eller var det något från barndomen? Kanske var det iaf något som gick att lösa? För vi var ju så kära..Jag började läsa på och lärde mig allt om narcissism och manipulation. Allt föll på plats. Så oerhört obehagligt läskigt och sorgligt. Men samtidigt hjälpte all kunskap mig att ta steget och att egentligen helt emot min personlighet lämna utan ett ord. För jag vet att jag skulle aldrig få ett avslut med honom. Detta uppbrott och insikten om att en människa kan lura dig på det finaste du har, ditt hjärta, ditt innersta har ändrat hela min inställning till mänskligheten och jag har även varit tvungen att titta djupt in i mig själv och börja sätta mycket tydligare gränser. Har t o m slutat umgås med en del människor då jag insett att de varit falska och att relationen byggt på att jag varit förlåtande, snäll och förstående. Det positiva med denna hemska upplevelse är att jag övar på att älska mig själv mer och jag kommer att komma ur detta som en ännu starkare och bättre version av mig själv. Jag kan dessutom sprida budskapet om dessa farliga individer och kanske hjälpa och stötta någon som hamnat i klorna på en.

  5. Jossan 27 juni, 2019 at 00:04 - Reply

    Marie! Helt fantastiskt starkt! Grym är du! Från en med samma erfarenhet men som inte insåg efter 6 mån utan typ 18 år. Du ska skatta dig lycklig att du identifierade detta och gick.

    • Tina 27 juni, 2019 at 23:03 - Reply

      Hej! Jag har lämnat en man som stämmer in på mycket av det ni skriver här men jag tvivlar fortfarande på om han är en narcissist eller om jag har fel. Såå mycket stämmer och jag är tvärsäker ena stunden men tvivlar sen igen.
      Jag vet att det var rätt att lämna så egentligen kanske det inte spelar någon roll men jag har ett behov att förstå. Därför läser jag allt jag kommer över.
      Det jag känner mest är förvirring, att han inte går att förstå.
      Det känns som jag har två personer att förhålla mig till och dubbelheten gör mig tokig. Det enda jag egentligen inte känner igen mig i är otrohet och hemligt liv, inte som jag märkt.
      Däremot växlingar, att smeka med ena handen och slå med andra, på ett psykologiskt plan. Han höjer mig till skyarna och sen trycker han ned med kommentarer, ironi, hån och fnysningar, även sarkasmer. En ovilja att förstå och sätta sig in i något och han kan inte hantera en konflikt utan går till ”anfall” och vi kommer från ämnet och jag blir både arg och rädd.
      Ja det är för mig en gåta och ligger bortom min horisont hur han agerar.
      Det har lett till att jag väljer mina strider och tyvärr anpassat mig alldeles för mycket.
      Nu har jag flyttat och jag har fått lite distans men jag har tusen tankar i huvudet och mycket gråt har det varit.
      Nu bestämmer jag, men han vill gärna finnas som vän.Jag har sagt ifrån det men kommer på mig själv att tycka synd om honom. Inte klokt.
      Så nu är det dags att sluta tänka men min hjärna går varm, trots att jag sysselsätter mig och är kreativ.
      Känner ni igen er i det här och ingår alltid otrohet när det gäller en narcissist?

      • Åsa 28 juni, 2019 at 07:55 - Reply

        Tina, jag känner igen mig i det du skriver. Jag är också tveksam till om min partner var en N-person eller ej. Precis som du beskriver var min partner också väldigt kärleksfull o förstående, nästa lite dumma o hånande kommentarer. Vilket gjorde att jag anpassade mig. Valde med omsorg vad jag tyckte o tänkte. Som du säger, valde mina strider. När det var konflikt , blev han ofta arg o sa dumma saker. Till slut blev jag oxå arg o började skrika jag oxå.
        Han var inte heller otrogen. Han var mer att vi skulle alltid göra allt tillsammans . Han liksom kunde inte göra ngt på egen hand. ”Väntade” alltid på mig. Jag blev nästan kvävd.
        Hans åsikter o känslor var alltid det rätta.
        Har oxå lämnat. Men funderar o funderar på om han är N eller ej? Eller han är en man vars pojke kommer fram för mycket ibland pga att han haft en svår barndom? Men jag kan inte utplåna mig själv…även om dem fina sidorna av honom verkligen var fina.

  6. Sandy 27 juni, 2019 at 12:28 - Reply

    Efter dryga fyra år är jag mitt uppe i en separation med en n-person, jag ser fram emot att komma ut på andra sidan. Vägen dit är fortfarande lång men jag har bestämt mig. Alla dessa motstridiga känslor som utkämpar ett eget krig på insidan samtidigt som allt annat bara pågår är dränerande. Jag väljer mig. Denna gången måste jag välja mig.
    Det ger mig stöd och kraft att läsa era kommentarer. Vetskapen att man inte är ensam. Kram till er.

  7. M 27 juni, 2019 at 23:33 - Reply

    Tack Michael! Dina ord beskriver mycket av det jag har upplevt, det betyder mycket. Tack alla ni som delar med er i kommentarer, det hjälper speciellt vid tunga kvällar som denna när jag funderar på hur jag ska orka.

  8. Zenit 28 juni, 2019 at 08:10 - Reply

    Marie! Du sätter verkligen orden när du beskriver”djävulsdansen” med en person med narcissistiska/psykopatiska drag..
    Det är på många sätt helt obegripligt.
    Också jag har tacklat situationen genom att läsa en massa bra böcker och genom att försöka formulera vad jag har varit med om.
    Det finns definitivt ett före och ett efter och världen ser för alltid annorlunda ut.
    Styrka till alla er som kämpar.

  9. Tina 28 juni, 2019 at 18:33 - Reply

    Tack Åsa!
    Du fyllde i det jag utelämnade…
    Han har alltid rätt och hans åsikter gäller, översitteri och dömande.
    Han ville också att det skulle vara han och jag och var ”sjuk av saknad” när jag var borta några dagar.
    Åh vad jag känner igen mig!
    Nej det går inte att utplåna sig själv
    och kanske vi inte ska försöka förstå heller. Men jag tänker att det kanske är först nu som det finns tid att känna vad jag känner och att reaktionen kommer när det blir lugnt.
    För all fokus har på något konstigt sätt varit på honom.
    Tack för ditt svar och kram på din väg!

    • Åsa 28 juni, 2019 at 21:15 - Reply

      Tina, exakt som du säger. Fokus har liksom alltid varit på honom…
      Kram tillbaks på din väg.

  10. Inte_vilsen_man 28 juni, 2019 at 22:33 - Reply

    jag har lämnat en N-kvinna efter 25 år. Det har tagit mig nästan 3 år med massor av psykologhjälp och stöd från nära och kära. Jag har haft extremt stor hjälp av Mikael och den här sidan. Gång på gång vänder hon mitt beslut emot mig, gärna för att smutskasta mig inför våra gemensamma barn.

    Nu utstår jag hot och påhittade saker till barnen för att vända dem mot mig samtidigt som jag försöker vara en bra pappa och aldrig prata illa om deras mamma. Detta trots att hon bedrog mig med en gemensam bekant som både jag och barnen kände, en pappa i sönernas hockey lag. Hon har haft en fyraårig relation med mannen men kan inte erkänna det för mig, trots att jag ser dem och hennes vänner berättar om det. Trots att vi varit skilda i 2,5 år.

    Hennes väninnor har börjat höra av sig till mig då de är oroliga för henne. För mycket alkohol, olämplig beteende när hon har barnen och ännu värre när hon inte har dem etc. De har även berättat hur hon bedragit mig tidigare och bara skrattat åt det.
    25 år ihop med en person som brutit ner mig, alltid talat om hur dålig jag varit, slagit mig framför barnen, blivit osams med alla överallt. En person som misshandlat barnen psykiskt och som nu försöker föra vidare sina dåliga sidor på barnen. En person som gått bakom min rygg och svikit mig gång på gång.

    25 år är en lång tid. Det smärtar. Jag har lärt mig hantera det och jag har lärt mig sätta gränser. Det kostade massor med pengar, ett förlorat toppjobb, massor med smärta och lidande. Idag återstår kampen att rädda barnen från hennes mörka sidor. Jag börjar äntligen må bra och kan känna glädje över att slippa den oro jag hade i magen då jag levde med henne.
    Tack Mikael!!!

  11. Anneli 29 juni, 2019 at 10:21 - Reply

    Jag känner igen mig i många av era tankar och känslor.
    Det finns något läskigt i ordet narcissist, som att jag automatiskt blir en elak och dömande människa om jag säger det.
    Jag har inte kunskapen att veta om min före detta är narcissist men jag förstår att han delar många liknande drag med de personer ni beskriver.

    Under de åren vi levde ihop så tyckte jag att vi hade det bra på många sätt så jag kände mig inte olycklig men det fanns ögonblick som han pratade väldigt nedlåtande.
    Och i efterhand har jag hört andra säga att de uppfattat honom som dryg, nedlåtande, sitter tyst och observerar snarare än att han är med i konversationen, säger ingenting om sig själv, öppnar inte upp…
    Jag var så kär så jag såg det inte … mer än små små stunder.

    Men jag tänkte då att jag var för känslig som tog illa vid mig och så tänkte jag att han hade rätt också i det han sa ibland, att kakan var för torr eller att jag var klumpig om jag tappade något eller råkade förlägga min telefon, små saker men i längden så sårade de.

    Jag var det viktigaste i hans liv, den han inte kunde vara ifrån, personen han absolut inte ville mista, han älskade mig och sa att vårt förhållande var bra … ena stunden
    Andra stunden så var jag en som det inte gick att prata med.
    Jag fattade inte och såg bara allt som svart eller vitt, hade ett onyanserat perspektiv på saker.

    Nu har det gått ett och ett halvt år sedan han lämnade och jag kan verkligen känna igen det några av er beskriver, att han tar inga beslut utan väntar ut mig tills jag tar ett beslut och då kritiserar han det och säger att jag bestämmer allt och att jag manipulerar vårt barn och styr allt efter mina behov….
    När jag dock ber honom specificera vilka behov han menar eller hur jag manipulerar vårt barn så får jag inga svar.

    Ber jag honom att berätta hur han vill att vår föräldraroll ska se ut, hur han tycker vi ska bemöta varandra, ber honom att vi ska sitta med en familjerådgivare som kan guida oss så att vi får en bra relation för vårt barn så att hon känner att vi inte är ovänner … han vägrar.

    Och så finns det ändå ibland en känsla av saknad, som en dröm, helt orealistisk, där vi är familj igen och skrattar och leker ihop. Hur dum känner man sig inte då.
    Att man kan önska tillbaka en man som behandlar en så fast det ju inte den mannen jag önskar tillbaka…. den mannen jag tänkte att jag levde med finns ju inte. Bara i min dröm.
    Det var en kalldusch att vakna upp.

  12. Kajsa 30 juni, 2019 at 02:36 - Reply

    Lämnade min n-man för 8 år sedan. Tyvärr är han far till mitt barn, och genom barnet fortsätter han domdera och styra mitt liv. Som föräldrar förväntas vi ha kontakt och lösa diverse saker gemensamt. Det resulterar i att han utnyttjar hela registret av mästrande, förtryck, nedlåtenhet, offerkofta och hot om jag inte går med på hans förslag eller infall. Eller, förslag kan man inte kalla dem, eftersom de inte är förhandlingsbara i hans värld.

    Efter en översvallande inledning på förhållandet, där han överöste mig med komplimanger och dyra presenter, övergick det snart till de svängningar som många redan har beskrivit: Växlingar från att vara kärleksfull och omtänksam, till kontrollerande, förtryckande, egoistisk och hotfull. Två år levde jag med denna man, innan jag flydde. I början ville han inte ha kontakt med barnet alls, krävde faderskapstest och ville avsäga sig vårdnaden. Så här i efterhand kan jag bara beklaga att han inte gjorde det, då det hade låtit mig ha makten över mitt eget liv.

    Denna n-man lyckades på kort tid bryta ner mig, och jag får fortfarande starka stressreaktioner när vi måste han kontakt pga barnet. En vändning för mig var när jag av en slump läste om olika personlighetstyper i boken ”Normal, störd eller bara udda”. Första kapitlet visade sig vara en klockren beskrivning av mitt ex, sida upp och sida ner. Jag blev chockad och tacksam, vilken befrielse att förstå att det faktiskt inte var mig det var fel på!

    När jag orkar göra våld på mig själv kan jag få vår kontakt att flyta på ganska smidigt och utan konflikter. Det som krävs är att jag ställer frågorna så att han får komma med lösningar, vara experten, samt att jag tackar honom för allt möjligt och vad som helst, fast utan att överdriva (det ser han igenom). Tyvärr orkar jag inte alltid krypa och fejkslicka hans röv. Om jag kommer med egna förslag, eller ifrågasätter hans, får jag räkna med kilometerlånga mail där han beskriver hur okänslig, emaptilös, korkad och dålig förälder jag är, och hur synd det blir om honom om vi skulle gå på mitt förslag.

    Vårt barn är fortfarande ganska litet, så jag är tvungen att fortsätta ha kontakt med mitt ex i 10 år till. Hur ska jag orka? 🙁

    • Jenny 3 juli, 2019 at 12:36 - Reply

      Kajsa, är i samma läge som dig. Vet inte heller hur jag ska orka ha kontakt med mitt ex. Jag orkar inte göra.våld mot mig själv som du utan möter honom med tystnad. Inte heller en bra metod. Vi har varit skilda nu snart i 6 år och vi har ett gemensamt barn. Det är tufft, omgivningen ser inte. Tack för boktipsen.

  13. Anna K 8 juli, 2019 at 06:32 - Reply

    Hej Inte_vilsen_man,

    Jag kommer ihåg dig då du lade ut rop om hjälp på denna blogg, liksom jag gjorde av samma anledning fast tidigare. För mig var det 26 år…jag är så glad att få höra av dig och därmed veta att du har tagit dig igenom den värsta krisen.

    Man behöver mycket stöd från omgivningen och jag är så glad över att du tagit dig igenom de första ”hundåren”, det tar tid att bygga upp självvärdet igen. För mig var det värsta sorgen och bitterheten över insikten om att ha förlorat så många år av mitt värdefulla liv. Detta orsakade enorma skuldkänslor där jag på djupet ifrågasatte mig själv som person inom många perspektiv.

    Tack Michael, du är en levande ängel!
    Jag hade levt med en person som hade både drag av N-personlighet och en beroendeproblematik i match med att jag hade starka medberoendeproblem.
    Han gjorde slut, hade haft en annan i ett år innan, varit otrogen flera ggr, blev heligt förbannad om jag inte ställde upp på ”hushållssex”…
    Han var alltid festens gladaste person, den som alla andra vill bjuda för då blev festen bra. Hushållssex var för att hålla hans humör gott så inte han och barnen började bråka. Han var mycket framgångsrik på jobbet och jag kände mig alltid otillräcklig. Fick han inte sex hotade han alltid med att – ska det vara så här kan vi lika gärna skiljas! Det knäckte mig och sedan hade vi osunda gräl som aldrig fick bra slut. Jag var överviktig och han tyckte jag var äcklig att ta på…ändå så lämnade han mig inte!? Inte heller kunde han hjälpa mig, stå vid min sida de ggr jag försökte gå ned i vikt, istället hette det alltid, du kommer aldrig att klara det! Det har du aldrig lyckats med förut så det är ingen idé att du försöker nu! Han blev alltid destruktiv det gånger jag försökte gå ned i vikt.
    Efter skilsmässan gick jag ned i vikt! Nu förstår jag att i hans värld, utan att han själv vet om det, vilket är både en stor sorg och tragedi i sig, att min eventuella viktnedgång hade varit ett hot mot honom. Då hade han inte haft någon i sitt våld att trakassera, exempelvis att vissa stolar inte skulle hålla för mig (90 kg som mest, stolar håller för män som är 1,86 långa!), som han kunde säga inför andra! Psykningen var fruktansvärd, subtil och kom som giftpilar!

    När han ville skiljas var jag som en urvriden disktrasa som var på väg att mögla bort till ingenting!

    Livskrisen blev djup och dramatisk där det kändes som om jag känslomässigt och kognitivt simmade i ett mörkt, kallt stormigt hav där jag samtidigt såg stranden långt borta men att jag aldrig kom fram hur mycket jag än försökte.

    Det är så klokt inlägg Michael gör och så många insiktsfulla kommentarer till detta och jag tror starkt på läkning via att man delar med sig med andra som gått igenom samma sak. Jag har både Michael och er läsare att tacka för insikten om N personer och den perfekta matchningen till dem, den stora empaten.

    Det tog ca 5 år för mig att resa mig till att bli en fungerande människa igen. Men det var inte heller bara en sak som hände i livet, en sak kommer sällan ensam!

    En del av min läkning var att söka mycket kunskaper om livskriser, personligheter, skilsmässor och sorgarbete. Jag läste mycket böcker och sökte mycket information på webben, både på engelska och svenska. Att skaffa sig kunskap har byggt upp självvärdet igen och ger mig en mer lugn och trygg självkänsla än tidigare i livet.

    Andra delar av läkningen har varit att meditera, utföra mindfullness, motionera, utbilda mig och utföra en hel del praktiskt arbete. Sakta men säkert har jag byggt upp mitt egna liv och idag är jag en hel människa igen.

    Jag nådde stranden tillslut! Nu njuter jag av varje dag och känner tacksamhet varje dag. Har fått insikten av att maka söker maka, så även jag!
    Ofta söker man i början av en uppslitande separation svar på en massa frågor, hur kunde han vara otrogen, varför gjorde han si och så. Vad har jag varit för slags person, om jag bara hade gått ned i vikt, om jag gjort karriär…etc.

    För mig landade allt i den viktiga frågan, Hur kunde JAG svika mig själv så till den milda grad i mitt liv? Jag har nu svaren på den frågan vilket gett mig starka insikter om mig själv och mina svagheter som jag behöver vakta på för att inte historien ska upprepa sig.

    Dessa insikter har även givit mig fördelar i hur jag ska bemöta olika personligheter i andra sammanhang såsom på jobbet eller med mina närmsta (syskon, föräldrar och mina barn). Det svåraste är att sätta gränser i de nära relationerna som till syskonen och barnen, men ack så avgörande för det egna välbefinnandet i livet.

    Stort lycka till alla ni, som blivit trakasserade av den ni öppnat ert innersta till, hjärtat. Ge er inte för det går att läka… Ta er livskris på största allvar och se det som en smärtsam utvecklingsperiod och ni kommer att vinna storvinsten i att finna er själva och sedan må så bra som ni aldrig gjort tidigare.

    En problematik som nämns här ovan är att man ska behöva kommunicera med sitt ex på grund av att man har barn ihop. Långsiktigt har det varit för mig den mest påfrestande situationen. Det Kajsa skriver om att göra våld på sig själv känner jag igen. Idag kan jag dock ta det för vad det är genom att jag har en så stor distans till de gånger vi måste kommunicera. Jag tar han var vad han är, en person som inte har god självinsikt utan som reagerar på andras känslor direkt utan att han vet om det. Det gör att jag Äntligen inte tar något personligt av de projektiler som fortfarande skjuts ut, som numera mest handlar om barnen. Detta har gjort att jag ser hur liten han egentligen är i sin personlighet och det är sorgligt men inte Mitt Ansvar.

    Känner också igen att man kan få stresspåslag och nu äntligen vänder jag direkt fötterna åt ett annat håll för det går inte att utmana de situationer som ger stresspåslag, det får vänta till en annan dag då jag är helt säker på att jag skulle klara av det.

Leave A Comment

X