En partner till varje pris?

//En partner till varje pris?

En partner till varje pris?

Vi behöver andra människor som vi kan spegla oss i, där frågorna ställs direkt eller indirekt:

”Är jag normal? Unik? Lever jag ett bra liv?”

Det är högst mänskligt eftersom vi inte är isolerade öar. Kontaktsökande ligger i vårt DNA.

Många människor jag pratar med känner att livet upphör när deras förhållande tagit slut, eftersom speglingen från en partner inte längre finns där. Den dagliga bekräftelserösten tystnar. Alltings mening tycks vara undanryckt vilket är någonting vi värjer oss mot – oavsett kostnaderna.

Det är som om en partner är kvittot på att vi har ett värde.

Många (inklusive jag själv en gång) hamnar i ett existentiellt vakuum då relationen till den bredvid stängs av. Plötsligt är det som om ingen kan tala om för oss att vi är en person. Detta får människor att kämpa för sina liv eftersom de tror att livskraften är på väg att sippra bort. Vi tolkar en separation som ett existentiellt hot.

Den i vanliga fall annars så trygga och balanserade personen kan totalt tappa fotfästet. De mest irrationella uttrycksformerna kan frigöras – skuld och skam blir nära grannar. Vi känner inte igen det egna jaget.

I desperation förhandlar vi genom att antingen bli kvar i ett kärlekslöst förhållande eller bedjande gå ner på knä inför någon som inte längre vill:

”Snälla! Stanna kvar. Vi måste försöka! Jag älskar ju dig! Vi har för mycket att förlora! Tänk på barnen!”

Det är som om vi hellre lever i en totalt utarmad parrelation än att kastas ut i tomrummet. Den emotionella navelsträngen måste till varje pris förbli intakt. Återigen – det grundar sig i tron/övertygelsen om att vår existens är under attack.

Vad gör det med vår person när gränserna runt den egna kärnan (Jaget) tillåts bli utraderade?

Varför tror du att människor så snabbt kastar sig in i nya förhållanden? Svaret är: det bottenlösa behovet av ett vittne som kan säga:

”Du ÄR genom att jag SER dig!”

En tanke till dig min bloggvän:

Tänk om vi i större utsträckning kunde börja leva lite mer genom oss själva och inte via ögonen från en annan. Handlar inte om någon ”ensam är stark” självisk mentalitet, utan att vi kan se oss själva och med största vänlighet säga till spegelbilden:

”Här är jag! Det må göra ont, men jag andas och fötterna är i kontakt med underlaget där jag står.”

Uppnå dina drömmar och mål genom mental/emotionell träning – webinar den 17/1 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2019-01-14T17:56:15+00:00januari 14, 2019|Blogg|2 Comments

2 Comments

  1. Janne 14 januari, 2019 at 19:43 - Reply

    Som vanligt jättekloka tankar av dig!!
    Själv blev jag utkastad efter ett 34 årigt äktenskap, med 4 barn tillsammans. Pang bom svart blev allt, när helt plötsligt den man delat 24/7 med ville uppleva späning o attraktion till nya partners o äventyr.
    Kvar stod man fullständigt vingklippt, med absolut bara svart man kunde se genom tårarna. Kände verkligen inget egenvärde som singel! Efter många samtal med män o kvinnor i liknande situation så tror jag vi män har oerhört mycket svårare att trivas o känna mening i en period som singel.Fick tips om din blogg, läst varenda inlägg du gjort sen 2016 som gett så himla mycket matnyttigt hur en relation skall fungera. Nåt Alla som vill vårda sin relation borde läsa innan det är för sent. ( för egen del hade nog mitt äktenskap kunnat räddas om man läst den medansförhållandet pågick)
    Min egen önskan/vilja att ha nån att dela glädje o sorg med var så stark att 1,5 år efter min separation började jag desperat söka efter nån ny kvinna att dela allt med. Faktiskt en rätt farlig väg att vara på då man förhandlar o kompromissar med sig själv vad som skulle kunna bli en ny parrelation,då man till varje pris vill dit igen o inte ser nåt värde som ensam. En intensiv period följde där man klickade Ja på alltför många potentiella partners på dejtingsidor, vilket fick till följd att varken kemi eller praktiska detaljer fungerade. O så för ett år sen så dök hon med stort H upp, vi har nu umgåtts i 1år o vår kärlek bara blir starkare för varje gång vi träffas.
    Mitt råd till er som genomgått en separation: Låt tiden läka, ha inte för bråttom att gå vidare med en ny partner bara för att ha någon…
    Vänta tills den rätta dyker upp, går verkligen inte att ta miste på, känns verkligen om rätt han/hon dyker upp.
    Ge inte upp, hur svart o mörkt tillvaron än känns.

  2. Jeanette 15 januari, 2019 at 21:12 - Reply

    Efter 20 år och 12 år som gifta, hamnade jag i en psykisk kris. Då valde min men att söka tröst hos en annan kvinna. Förstod inget, var jag inte mer värd? Livet var upp och ner. Fick tag på en lägenhet, den månad jag väntade på flytten…. kämpade jag för att få tillbaka min man. Flytten innebar en lättnad, eftersom min man såklart ville vara med den nya. Hjärtat gick sönder, ångesten hängde som en mörk filt över mig. Med samtal, ångest dämpande och öronakupunktur blev jag sakta starkare. Vår förlovningsdag på nyårsafton genomled jag, när jag skålade med mig själv vid tolvslaget…. bestämde jag att nu måste det hända något positivt. Jag la mig och dagen efter kände jag att det var något som hänt. Från nyårsdagen har jag mått bättre, sakta men säkert hittar jag tillbaka till mig själv!

Leave A Comment

X