Ett vittne till ditt liv

//Ett vittne till ditt liv

Ett vittne till ditt liv

Vi behöver andra människor som vi kan spegla oss i – där frågorna ställs direkt eller indirekt: ”är jag normal? Är jag unik? Lever jag ett bra liv?” Det är högst mänskligt eftersom vi inte är isolerade öar. Kontaktsökande ligger i vårt DNA.

Tänker så här: många, och jag menar verkligen många, känner att livet upphör när deras förhållande tagit slut eftersom spegeln inte längre finns där. Den dagliga bekräftelserösten som tystnar. Alltings mening tycks vara undanryckt. Något vi värjer oss emot – oavsett kostnaderna.

Det är som om partnern är kvittot på att vi har ett värde – att vi finns helt enkelt.

Många hamnar i ett existentiellt vakuum då parförhållandets vardagsflöde abrupt stängs av: ”jag ser dig!” tystnar. Det får människor att kämpa för sina liv eftersom de tror att själva livskraften sipprar ut i tomma intet.

Den i vanliga fall annars så trygga och balanserade personen kan totalt tappa fotfästet. De mest irrationella uttrycksformerna kan frigöras – skuld och skam blir nära grannar. Vi känner inte igen det egna jaget.

I desperation förhandlar vi genom att antingen bli kvar i ett kärlekslöst förhållande eller bedjande gå ner på knä inför någon som inte längre vill: ”Snälla! Stanna kvar. Vi måste försöka! Jag älskar ju dig! Vi har för mycket att förlora!”

Det är som om vi hellre lever i ett totalt utarmat förhållande än att kastas ut i ovissheten. Den emotionella navelsträngen måste till varje pris förbli intakt. Återigen: det grundar sig i tron/övertygelsen om att vår existens är under attack.

Vad händer på sikt med oss om navelsträngen på ytan verkar vara hel men inget näringsrikt blod kan passera? Vad gör det med vår person när gränserna runt den egna kärnan (Jaget) tillåts bli utraderade?

Varför tror du att människor snabbt kastar sig in i nya förhållanden? Det bottenlösa behovet av ett vittne som kan säga: ”Du ÄR genom att jag SER dig!”

En tanke till dig min bloggvän: tänk om vi i större utsträckning kunde börja leva lite mer genom oss själva och inte via en annans ögon. Handlar inte om ”ensam är stark” narcissistisk mentalitet, utan att vi kan se oss själva och med största vänlighet säga till spegelbilden: ”här är jag. Det må göra ont, men jag andas och fötterna är i stadig kontakt med underlaget.”

Det är inte bråttom, men viktigt att tanken på att storhet bor inom dig får slå fäste.

HSP – Högkänslig utan att förlora sig själv i känslorna – webinar torsdag 12/10 kl 20.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2017-10-11T08:11:06+00:00oktober 11, 2017|Blogg|6 Comments

6 Comments

  1. MyranX 11 oktober, 2017 at 08:45 - Reply

    Väldigt klokt inlägg! Det är ju så självklart eg – vem vill leva med någon som inte har någon egen livskraft och energi.Tänker att de som lever ihop i långa relationer och mår bra – de har lyckats skapa en vi-känsla utan att för den skull förlora jaget.

  2. Katarina 11 oktober, 2017 at 09:12 - Reply

    Är precis där just nu. Otrohet, svek och att jag vet att han inte gav mig vad jag behövde i vårat förhållande så ställer jag mig frågan; Vem är jag utan honom? Känns som om mitt liv bara rycktes undan och trots vänner, barn och familj omkring mig, så känner jag mig så ensam.
    Saknar ömhet och närhet så att det gör ont ibland.
    Vet att det bara är att försöka stå ut med alla tankar och känslor men så fruktansvärt jobbigt.

  3. T 11 oktober, 2017 at 10:03 - Reply

    Mycket kloka ord! Tankar och frågor som väcks är nyttiga att ställa sig! Tror att den dagen man börjar tänka på sig själv mer än på sitt ex, ja då är man nog redo att börja träffa nya människor.

  4. Anita 11 oktober, 2017 at 12:24 - Reply

    Så kloka ord , jag känner att bli påmind om att…jag klarar detta, jag ska ta mig igenom detta, jag kanske inte är stark men mina nära och kära finns där och kan stötta mig

  5. Jeanette 11 oktober, 2017 at 12:59 - Reply

    ”Brustna hjärtans kör, som ekar i min själ…. ” (Lisa Nilsson)

    Fint inlägg av dig igen, tack.

    Jag är barnsligt förtjust i filmen Avatar.
    En av miljoner anledningar är att man hälsar på varandra där med att lägga sin hand på personens axel med orden ” jag ser dig”.

    Tänker som dig, att se sig själv med ödmjukhet och allt det där som gör ont behöver få värka ut och ja… livet är så och menat så tror jag.

    Samhället snurrar på och är inte längre byggt för människor (känner jag) utan allt går att byta ut, uppdatera och fixa på nåt sätt… O smärta kan man döva…. tills den tar över och vi stannar kvar i något mörker där vi tror vi inte kan vara utan personen eller vad det nu är.

    Ödmjukhet och att ge sig en klapp på kinden är lite av balsam tror jag.

  6. Helena 11 oktober, 2017 at 20:28 - Reply

    Tack ännu en gång för kloka ord Michael. De betyder väldigt mycket!

Leave A Comment

X