” Every block of stone has a statue inside it and it is the task of the sculptor to discover it.” – Michelangelo

Du och jag bär runt på drömmar och livserfarenheter som har format oss, och som i sin tur blivit till övertygelser som kommer till uttryck genom beteenden i kärlekens namn. Som barn kanske vi hade turen att ha föräldrar som älskade varandra och visade det. Eller så exponerades vi för bråk, högljudda krig kring vem som hade rätt och fel. Utifrån våra erfarenheter i kombination med personlighet, drömde vi oss bort till ett bättre varande där kärleken tilläts få vara intakt. Eller så tappade vi fullständigt tilliten och tvingades hittade alla möjliga tillvägagångssätt för att överleva.

Kärleken kräver och kväver inte. Den har inga agendor som förväntar sig ”leverans.” Kärleken lämnar inte en partner förtvivlad i tårar därför att ”messenger” ger oss äventyr.

Det kärleken gör, är att väcka oss ur snooze mode så att vi inte ska falla in i gamla kärlekskvävande tillstånd av destruktiv automatik, likgiltighet som bedövar hjärtats mottaglighet för utveckling.

Kärleken är inte intresserad av att besegra. Den hamrar bort stenbit efter stenbit, så att skönheten kan göras synlig.

Kärleken får oss att ta några kliv tillbaka: ”är det så det känns att vara kvinnan/mannen vid min sida när jag säger och gör så? Eller förhåller mig passiv? Eller när jag förringar?”

Den naiva eller själviska ”kärleken” vill ständig vara i ett nyförälskat dejtingläge, liggande i en solsäng vid poolen på ett femstjärnigt hotell. Den vuxna kärleken jobbar för att kunna resa till platserna som är hänförande. Den tar inget eller ingen för givet!

Den vuxna kärleken kan också snubbla till, men den stannar inte kvar i projektionernas och beskyllningarnas träsk, utan börjar efter timmar eller dagar fundera: ”hur kändes det där för henne/honom? Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Vad behöver jag lära, så att jag inte sårar?”

Det är inte vår uppgift att forma en partner, utan vår egen person! Det är imitationerna av kärleken och vår övertygelse om att vi är helt rätt på det, som ställer till det. Vi måste börja se med öppna ögon för att det ska bli en levande fortsättning.

Din närvaro och ditt lyssnande när hon eller han uttrycker sig; du – en person som respekterar den andres känslouttryck, även om du inte alltid förstår dem, är ljudet som hörs när marmorn faller mot marken. Vilka kan vi bli i varandras sällskap?

Varför blir jag den jag blir i mina relationer? Webinar om bl.a. ankntytningsteori på söndag den 22 juli klockan 21.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach