Jag var alldeles för anpasslig, kärlekssökande, omedveten om hur luddiga mina gränser var och vilsen efter skilsmässan. Min identitet hade varit uppbyggd och kretsat kring att vara partner. Nu var den rollen upplöst och jag hade en gigantiskt snårig och stormig resa framför mig. Ensamheten tvingade mig att börja lära känna mig själv, men det låg många mörka nätter och väntade.

Frågan som vi alla bör ställa oss: ”hur behandlar jag mig själv?”

Vilka människor tillåter du att rymmas inom ditt emotionella system? Vilka ger du tillträde till din sårbarhet? Vem kämpar du för? Vilka är dina vanor? Tjänar eller sänker de dig? Försöker du få en känslomässigt distanserad dejt eller partner att förändras så att du ska kunna känna dig älskad?

Jag har nyligen fått igång ett passionerat intresse för fixa i trädgården och läste att bl.a. doftschersmin och pioner kan bli ca 100 år, vilket betyder att det som jag planterat nu på försommaren troligen kommer att överleva mig (om jag tar hand om dem). Det ger perspektiv!

Vad planterar vi i vår omgivning genom våra handlingar? Hur skulpterar vi våra liv med hjälp av det som vi upprepar dag efter dag? Vad lämnar du efter dig?

Hur kommer ditt barn en dag att minnas dig?

Det är min övertygelse att vi är här för att utvecklas, slipa av de vassa kanterna i våra personligheter, hitta och verka utifrån integritet, bli mer lyhörda inför andras behov och våra egna. Att kunna ge och ta emot kärlek.

Vi kan börja i den här stunden eller skjuta på det för att undvika smärta. Vi kan bedöva eller agera. Gapa högljutt eller lyssna.

Det finns egentligen ingenstans att gömma sig eftersom livet förr eller senare kommer att skrapa eller banka dörren:

Hur behandlar du dig själv?

Hur får du människor i din närhet att må genom dina handlingar?

Michael Thor Larsen – relationscoach