Hur behandlar du din f.d. partner?

//Hur behandlar du din f.d. partner?

Hur behandlar du din f.d. partner?

Mannen hotar med att ”trasha” sin f.d. fru om hon inte går med på hans krav. Ena dagen säger han att han fortfarande älskar henne. Nästa sänder han hotfulla meddelanden. Det är uppenbart att han inte vet vad kärlek är. Respekt är ett verb!

Det är enkelt att säga att vi älskar någon när allt går vår väg. Men hur blir vi när vi möter motstånd och det inte blev som vi tänkt oss? Vilka sidor av vår personlighet släpper vi då fram?

Det är under emotionell stress som vår karaktär visar sig: blir vi till gapande egon eller har vi den inre styrkan att sänka härskarrösten?

I mitt arbete ser jag många som far illa i stridigheterna med ett ex. En person som påstår sig ha gjort ”allt för henne/honom….” och nu gör allt för att åsamka så stor skada som möjligt. Och som ett förutsägbart program skyller den emotionella analfabeten ifrån sig:

”Det är bara för att du gör och är som du är! Mina handlingar beror helt på hur du är!”

Vad hände med det egna ansvaret?

Tänk om fler människor vågade se den egna spegelbilden utan att skylla på det ena eller andra. Som kunde se orsakssammanhangen.

”När jag säger och gör så här, så kommer hon/han må på ett visst sätt. Jag har ett ansvar för allt som sker! Mina handlingar påverkar omgivningen.”

Om du vet med dig att du går över gränser, så ta ett steg tillbaka. Fråga dig själv vilka de verkliga motiven är. Dina ägodelar är bara till låns. Någon annan kommer att ha dem i sitt hem efter att du lämnat den här världen. Kanske kommer sakerna som du klamrar så hårt fast vid, en dag att brännas på någon sopstation. Vad var det du slogs för? Vad spred du för känslor i andras hjärtan?

Vad är det som egentligen är viktigt på riktigt?

Så skapar du ett välförankrat självförtroende – webinar söndag 11/3 klockan 20.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2018-03-07T08:02:32+00:00mars 7, 2018|Blogg|6 Comments

6 Comments

  1. Mint 7 mars, 2018 at 10:02 - Reply

    Min erfarenhet är också att vi tillskriver oss så himla stor roll i hur någon annan beter sig. Något vi ofta blivit itutade i barndomen.
    I själva verket handlar det ofta om vem vi har att göra med.
    En vettig person kan ofta bete sig vettigt. De kan acceptera en gränsdragning och be om ursäkt om de gjort fel.
    En manipulativ person kan sällan det, iallafall inte helhjärtat.
    Olika människor triggas ju också på olika sätt av varandra, av omständigheter, och av hur det emotionella landskapet
    ligger just idag.
    Om ett par inte släppt varandra känslomässigt så bråkar de mer efter ett uppbrott, har jag hört. Nån som har erfarenhet av det ?
    Bör man ge sig in i en relation med någon vars ex.använder barnet som ammunition och bråkar om vårdnaden ?

  2. Sara 7 mars, 2018 at 18:48 - Reply

    Jag och min exman gick isär i rätt tid, idag är vi två vänner som hjälps åt att uppfostra våra två söner. Visst vi är inte alltid överens, delningen va inte heller helt smärtfri. Men vi har gjort allt för att inte dra in barnen i det. För mig har det varit viktigt att behålla en god relation med honom, samt hans familj. Idag lever vi båda i nya relationer, efter att mitt nya hus står klar kommer vi även bo i samma by. Vi har aldrig haft några hårda ord eller känslor mellan oss, vilket gör att allt gått väldigt smidigt.
    Har egna erfarenheter som skiljsmässobarn, vilket gör att jag vet hur jag inte vill att mina barn ska ha det. De ska aldrig behöva höra sin mamma spy galla över sin pappa, det bestämde jag mig för i samma stund som vi tog beslutet.

  3. Anna K 7 mars, 2018 at 19:10 - Reply

    Mint. ….min resa säger mig att även den bäste, vettige person kan i sin oerhörda sorg över ett uppbrott bete sig ovettigt. Fyra – sex ggr fick mitt ex ta emot min ångest.
    Första ggn var när han kom hem efter att ha sovit över hos nya kvinnan en natt. Han bodde fortfarande hemma, det var två veckor efter chockbeskedet om en ny kvinna, och då hade vi varit tillsammans i 26 år. Den lördagen när han kom hem efter första besöket hos nya kvinnan kallade jag både han och hans nya kvinna saker som jag inte borde ha låtit komma ut ur min mun och där sista meningen innehöll att han ska ha flyttat ut ur huset innan nästkommande vecka var slut. Vilket han gjorde. Jag ansåg mig vara en vettig person innan separationen men det var inte vettigt att gorma skrika och bete sig. När det gått kanske ett år. Bad jag så hemskt mycket om ursäkt för att jag bröt ihop och sade vissa saker som jag ångrade. Han sade då att inget hade skadat han och att han tyckte det var befogat. Först i somras 5,5 år efter separationen säger han till yngsta barnet att det var inte mycket han gjorde rätt vid separationen men att en sak var bra och det var att han inte processade om huset utan att det skulle få vara barnens fasta punkt i den turbulenta tiden efter separationen.

    Mina tankar går till att stora förändringar som en separation kan innebära kan skapa de mest konstiga reaktioner hos personer.

    Alla kanske inte riktar känslorna mot exet som lämnar. En del håller inne med känslorna och tar till flaskan eller tar livet av sig. En del flyr in i destruktiva beteenden andra låter sorgen, stressen och chocken gå ut över exet.
    Själv sade jag till mig själv varje dag att försök inte säga något du ångrar.

    Det jag har mest erfarenhet av genom människor runtomkring mig så är det att män har fallit för lockelsen att gräset är grönare på andra sidan. Jag känner till tre st där män i 45-50 års åldern varit otrogna. Kvinnorna har gjort slut men senare tagit tillbaka dom och sedan har det följt många års tid av terapi. Männen har varit tacksamma att kvinnorna tagit tillbaka dem. Men vilka slitna olyckliga liv de levt.
    Jag känner ett par som båda har varit otrogna, fast kvinnan har aldrig erkänt och använder mannens svek genom otrohet som en hållhake mor honom. Hon anser inte sitt svek vara lika hårt som mannens vad gäller familjebilden ä.

    Jag har en när vän vars partner levde ett dubbelliv. De är tillsammans.

    Alla dessa par borde nog ha brutit upp på riktigt för deras egen skull men framför allt för barmens skull.

    Jag förundras över hur oerhört starka de sociala banden är och hur svårt det är att utmana de invanda mönstren man förskaffat sig.

    Det är modigt att visa sin sårbarhet att våga kliva in i mörkret, ovissheten, ensamheten och att börja dansa nya steg.

    Relationsbanden (beteenden och mönster) kan ibland vara så starka ovh invanda att man inte ser sig själv. Vi lever utifrån kunskapen om att man ska bilda familj arbeta och försörja oss. Ett livspussell som ibland kan vara väldigt tufft att få ihop.

    För min del tror jag det är viktigt att man i relationen ger varandra möjligheter/utrymme till att låta kreativitet och skapande få finnas.

  4. Mint 7 mars, 2018 at 22:16 - Reply

    Tack för intressanta svar och inlägg.Livet är..mycket komplext och det är sätt att döma andra när man själv
    står på sidolinjen och tittar på.
    Livspusslet är , enl. mig en omöjlig ekvation man inte bör ge sig på. Ingen fixar både karriär, partner, barn, hus,aktiviteter, träning, åldrande föräldrar m.m. utan att något/någon blir lidande.( Hur har folk TID att vara otrogna, också ? )
    Jag undrar hur många relationer som kraschat p.g.a brist på tid och omsorg ? Det är en annan historia, men jag förstår folk som
    blir digitala nomader och drar till Thailand med familjen. Kanske där kreativiteten kommer in..

  5. M 8 mars, 2018 at 10:11 - Reply

    Detta ämne tyvärr är så aktuellt i mitt liv. Lite bakgrund Jag och min fd. fru separerade för drygt två år sedan, vi har tre barn i skolåldern. Det var hon som vill separera, först på prov men efter några bestämde vi oss att för att skíljas. Detta skedde i samförstånd, jag insåg att man måste vara två för att kämpa och hon ville eller orkade inte. Orsaken att vi hamnade där var inte några svek, otrohet eller annat destruktivt. Vi behandlade varandra med respekt, umgicks samtalade mycket ända till slutet och åtmintone jag älskade henne fortfarande till viss del när vi gick isär. Som en nära vän och som mor till våra barn. Vårt samliv hade dock havererat sedan över ett år. Jag kunde inte åtrå henne längre, vet inte varför. Hon led också visade det sig av utmattningsdeppression var ofta deppig och hon orkade inte jobba på relationen när vi skulle försöka gå i parterapi.
    När jag insåg att loppet var kört jobbade jag hårt med mig själv sörja, komma vidare och anpassa mig till mitt nya liv, tog och fick bra hjälp av samtalterapi etc. När ett år hade gått efter separationen kände jag mig ganska läkt och kände att mitt hjärta öppnade sig för ny kärlek. Började dejta och ganska snart därpå träffade jag en ny kvinna som sedan åtta månader är min nuvarande sambo.
    Första tiden efter separatinen hade vi bra kontakt, men sedan någon månad efter att vi bestämt oss för att skiljas blev mitt ex. mer och mer arg och fientlig. Jag försökte möta detta med att vara fortsatt vänlig, hjälpte henne i den mån hon bad om det osv. men inget hjälpte. Hon ville fortsätta att bestämma över mig och när jag började sätta gränser för det så blev hon mer och mer fientlig. Till slut när jag träffade en ny kvinna då blev hon på gränsen till hatisk mot mig. Hon smutskastade mig inför barnen, var fientlig mot mig i dialogen om barnen. Gjorde ideliga påhopp på mig som person skyllde hela separationen på mig. När jag bad henne sluta hålla på, sa hon att detta ska jag få utstå resten av mitt liv. Tyvärr fortsätter detta än idag. Hon försöker stänga bort mig från att ta del av praktisk information barnen genom att inte delge mig information som hon får via posten etc. och saboterar så jag missar utvecklingssamtal med barnen. Jag har tvingats köra allt parallellt så de stackars lärarna måste hålla två möten. Barnen törs inte prata om mig inför henne. Hon vill låtsas att jag inte finns. Som tur är har hon än inte lyckats så bra med att vända barnen mot mig. Däremot ser jag hur dåligt dom mår av detta. Jag försöker överkompensera genom att prata väldigt vänligt om henne till barnen, jag kan ju bara påverka mina egna handlingar. Det är så sorgligt att hon inte kan komma vidare och må bättre. Förstår att hon inte kan hjälpa sitt sätt. Jag är så tacksam att jag har den ovärderliga förmågan att älska, glömma och förlåta. Önskar hon kunde det också.

  6. Mint 8 mars, 2018 at 16:24 - Reply

    M. Det du beskriver verkar tyvärr inte vara helt ovanligt, men så sorgligt. Både min bror och en kollega har varit, och är, i liknade situationer. Som utomstående ter det sig märkligt att partnern, trots att de träffat en ny och kanske t.o.m gift om sig, fortfarande gör allt för att kontrollera och sabotera för sitt ex. (Återigen, hur har de TID och ORK till detta ? ) Att barnen drabbas är så fruktansvärt.
    Blir även din nya partner indragen i detta ? Och isåfall, ska man rentav hålla sitt nya förhållande hemligt in i det längsta ?

Leave A Comment

X