”Jag har ingen aning vem jag är utan henne!”

//”Jag har ingen aning vem jag är utan henne!”

”Jag har ingen aning vem jag är utan henne!”

De senaste fjorton åren har han levt med kvinnan som han älskar, har barn tillsammans med, somnar med på kvällen, och vaknar med om morgnarna. Men för ett par veckor sedan förändrades allt genom ett par meningar från henne: ”jag är ledsen över att behöva säga det, men jag vill skiljas. Jag har försökt i ett par år, men nu måste jag vara ärlig mot dig och mig själv.”

Han har fått kallduschen som många, många människor dagligen får över sig. Kanske såg vi varningstecknen, men trodde inte att det skulle vara så allvarligt. Eller så slog det ner som en bomb och rubbade alla våra föreställningar i grunden. En trygghet i tvåsamheten som nu känns som en enda stor illusion!

Om ni har varit tillsammans i ett år eller trettio spelar ingen roll. Hjärtat som älskar känner inte tid och rum. Och den enorma kraften som ligger i vanan att ha en annan människa i sitt liv, årstid efter årstid. Vanor och förutsägbarhet ger oss trygghet.

Men ibland upplever vi det som om att det kväver livsutrymmet. Rutiner som skapar tristess. Förundran och nyfikenhet som offras under trycket från alla vardagsmåsten: matinköp, barn/ungdomsaktiviteter, icke spontana helger, ekonomi, hem som ska skötas…Mannen berättar att han blev expert på allt det där: ”tror att jag blev en grå och disträ administratör, och inte en man som uppmärksammade henne och oss på rätt sätt. Allt gick så himla snabbt och smidigt! Vad hände med henne, mig och oss? Vad gjorde jag med mig själv?”

En separation och skilsmässa skakar om oss i grunden eftersom vi konfronteras med ensamhet och en förlorad identitet. Rollen som partner och familjemedlem sitter så djupt att vi inte vet vilka vi är utan dessa band. Det gör fruktansvärt ont att leva i ett emotionellt ingenmansland, efter det att familj och många vänner försvunnit. Kanske vaknar vi upp i en nyinköpt säng i en ny bostad där det råder tystnad då barnen är hos den andra föräldern.

Din f.d. partner och du lever troligtvis i helt olika känslomässiga världar, där en av er känner sig som en fånge i sina sår, och en som upplever friheten över att förhållandet nu är över. Ett gap som kan kännas fullständigt obegripligt när vi är mitt uppe i det värsta. Mindre vackra sidor av personen jag rörs upp till ytan då drömmar krossas och vi ser vår f.d. verkar mer harmonisk än på länge. Hans eller hennes beslutsamhet i att gå vidare ger oss skuld och panik.

Något av det viktigaste vi kan göra för oss själva och vår framtid är att sörja, låta tårarna rensa ut, sluta fingrarna och få dem att greppa tag runt nya drömmar och mål. En dag kommer det att kännas bra i bröstkorgen igen!

Att komma på fötter och läka efter en separation – webinar idag torsdag 16/11 kl 20.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

 

By |2017-11-16T08:10:33+00:00november 16, 2017|Blogg|3 Comments

3 Comments

  1. linda 16 november, 2017 at 13:41 - Reply

    Jag tappade helt fotfästet och hade ingen aning om vem jag var. Han gick snabbt vidare. Jag hade ett samtal med dig och där och då vände det lite, i en vecka har jag känt mig starkare och mer ilsk än ledsen. Alla elakheter jag upplevt med honom under åren puttade bort ledsamheten och jag börjar se till mig själv. Jag börjar värdera mig och se att jag är värd bättre. Men hoppet om att finna någon är liten då min självkänsla är knäckt och jag inte kan se vad någon skulle se hos mig. Men tiden kommer, till dess gömmer jag mig lite i dunklet av mitt trygga hem, läker, utforskar vem jag är och vad jag vill.

  2. Vilsen 17 november, 2017 at 07:24 - Reply

    Jag känner precis som du Linda! Nu känns det rätt tryggt här i min lugna vrå. Känns bättre o bättre. Det kommer nog att bli bra. Styrkekram till dig. En dag i taget.

  3. Vilsen_man 20 november, 2017 at 11:06 - Reply

    Jag är så förvirrad. Har varit på det här forumet ett tag nu och följer Michales bra bloggande. Jag har sen en tid tillbaka flyttat till eget boende och har barnen varannan vecka. Jag är som en zombie. Vandrar runt utan mål med tom blick. Efter 28 år tillsammans är jag helt borta. Jag har verkligen ingen aning om vem jag är utan henne.

    Trots att det gått upp för mig hur mycket hon lurat och bedragit mig. Trots att jag vet att hon är en klockren narcissist har jag så svårt att saga nej då hon (ofta) frågar om vi skall göra saker ihop, saker med barnen mm. Jag kan inte saga nej och vet att någon här beskrev det som man är kraftigt drogbeorende. Jag får bara ro i själen då jag träffar henne. Hon som gjort mig så illa och det är en massa saker jag fortfarande inte har fått svar på. Hon fortsätter göra mig illa (ljuger, träffar den hon bedrog mig med) trots att hon säger att hon vill vi hittar tillbaka till varandra. Jag har svårt att hitta modet och bara saga nej, vid varje tillfälle.

    Jag kan se hur fel det är och hur svag jag är. Jag vill bara ha mod men vet hur dåligt jag mår utan henne. Jag vill bara ha ro i själen och få bort värken i min mage, huvud och själ.

Leave A Comment

X