Det är inte någon glättig kopia av den som jag tänker på, eftersom den inte kan göra särskilt mycket förutom att i bästa fall fungera som en tillfällig emotionell respirator. Det är inte det romantiserade (inte detsamma som romantisk) och naiva, filosofiska, intellektualiserande och våra imitationer av den som jag bär i tanken då jag skriver dessa rader.
Jag tänker på kärleken som kan visa sig i ett oändligt antal skepnader. Det kan vara genom ljusstrålarna som letar sig igenom ett par tjocka gardiner, och väcker en själsligt förlamad äldre kvinna till liv en sen eftermiddag. Det kan vara en lärare som ser en elev; ett barn som i spannet av någon millisekund får uppleva det som hon eller han inte visste fanns inombords. En gåva, talang som kommer att ange riktningen för resten av den unga människans liv.
Det kan vara vårdpersonalen på ett äldreboende som ser och bekräftar genom tonläge och ögonkontakt. En man som lyssnar till ett stycke klassisk musik av en polsk kompositör, och bland tonerna hör ljudet av snö falla mot marken en julaftonsnatt. Under dessa cirka tio minuter föds en vetenskaplig upptäckt som kommer att rädda hundratusentals människoliv.
Kärleken i sin rena avskalade och icke neurotiskt kontrollerande form, kan visa sig under en stilla promenad vid havet, precis där kristallklart vatten och finkornig vit sand möts. Färgnyanser som ger outplånliga intryck i ett hjärta.
Våra personliga sår, ärr, inlärda, betingade, begränsade ”sanningar” och beteenden kring den, har inte med kärlek att göra. Det må vara våra bilder och erfarenheter av kärlek. Är skuggan från trädet själva trädet? Är föräldrarnas misstag i sin utsatta mänsklighet eller exets övertramp, oförmåga till att visa hur man behandlar en partner med respekt, sanningen om kärleken? Naturligtvis inte!
Kärleken är en ren naturkraft. Ett grundämne som vi inte kan leva utan, hur intensivt vi än har försökt att förskjuta och manipulera den.
En blick, en omfamning, några vänliga ord, ett meddelande, hågkomsten av ett betydelsefullt datum och ett förlåt, bär potentialen att förändra ett liv.
Vår uppgift är att inte stå i vägen, lyssna, agera, förundras, släppa taget, avvakta, vara tysta och ge utrymme för den att ta plats, så att den får verka på sitt alldeles makalösa sätt.
Michael Larsen – relationscoach
En sol som letar sig in genom gardiner, lyser upp ett hem och ger hopp om ljusare tider.
Vinden som jag låter leka i mitt hår, som får en inre kraft att vakna. Lockar fram mitt jag.
Plötsligt står jag trygg i mitt jag igen.
Koppen kaffe som smakar så ljuvligt och skänker njutning och samtidigt tacksamhet.