”Jag vill inte vara singel men det är så svårt att träffa någon”

//”Jag vill inte vara singel men det är så svårt att träffa någon”

”Jag vill inte vara singel men det är så svårt att träffa någon”

Teoretiskt sätt har det aldrig varit så lätt att träffa någon, med tanke på tekniken, sociala medier, dejtingappar och ”relationsrörligheten.” Men ändå är det så många som är singlar. Ofrivilliga sådana!

Den där djupa känslan av att man kommer att vara ensam för alltid och inte kommer att kunna bli förälskad. Tänk så mycket längtan det bor inom oss! Och försiktighet efter alla de gånger som vi har sårats.

Människor som först visar intresse men sedan försvinner i bruset och bildströmmarna.

En kvinna berättar: ”hur ska jag våga dejta igen? Det finns alltför många män där ute som utger sig från att vara färdiga med sina ”avslutade” förhållanden, men där det senare visar sig vara en djungel av ouppklarade känslor. Jag är så trött på att vara någons språngbräda ut ur det gamla.”

Sex och bekräftelse för att höja temperaturen på ett sargat självförtroende efter sviterna från en separation? En kliande rastlöshet i väntan på att det kanske väntar något som är lite bättre än det vi befinner oss i. Någon som vi har under tiden i hopp om att det en dag ska blixtra till, så att den enastående kemin och samhörigheten kan infinna sig. Vi står med ett ben i en relation och ett utanför: ”kanske kommer han/hon som verkligen är menad för mig att dyka upp där framme?”

Och under resans gång sårar vi varandra med löften som vi hoppas ska bli till en skön känsla, så att vi så småningom ska få känna den äkta lusten att uppfylla dem.

Vi vet när vi har mött den rätta! Men det räcker inte med att enbart känna det under de första veckorna och månaderna. Vi behöver veta över tid. En kärlek som presenterar sig i handling så att vi kan få vila i tilliten. Hur trötta är vi inte på att undra om ”detta är rätt”? Om mannen eller kvinnan verkligen är den vi så innerligt hoppas på att han/hon ska vara.

Alla de gånger som vi har berättat för nära vänner om vad dejten eller partner sa och gjorde, och som väckte tvivel och smärtsam utsatt inom oss. Den malande oron som vi från hela hjärtat hoppas ska förändras till tillit.

Vem är inte trött på att ännu en gång behöva ladda ner dejtingappen som vi för inte så länge sedan var lättade över att kunna radera? Och så är vi där igen! Det tar energi att börja om och bygga upp nya förväntningar.

Det är en konst att kunna släppa taget utan att sluta tro på möjligheten att det finns någon som är helt rätt för oss. Det finns de som inte är bärare av dolda agendor, en relationsväska som inte är överfylld med trasigheter och som verkligen vet vilka de är och vad de vill. Som läkt i en värld med snabba emotionella bekräftelse-kolhydrater.

I väntan på det genuina mötet får vi jobba med vilka vi själva är och vad vi innerst inne vill, så att lugn klarhet är det som driver oss, och inte desperation.

Vad längtar du efter?

Att komma på fötter och läka efter en separation – webinar torsdag 16/11 kl 20.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2017-11-15T09:43:19+02:00november 15, 2017|Blogg|26 Comments

26 Comments

  1. Marie 15 november, 2017 at 10:04 - Reply

    Så bra.

  2. Elenor 15 november, 2017 at 10:18 - Reply

    Otroligt bra!

  3. Sandra 15 november, 2017 at 11:04 - Reply

    Spot on som vanligt. Tänk att man tror sig vara ensam om dessa känslor och upplevelser.
    Jag kände mig så stark, vinden i ryggen och allt det där när jag tog steget och vågade börja dejta. Vilken fantastisk conection vi hade, tänk att han fanns där ute, någon som mig, som har allt det jag saknat i mitt tidigare förhållande. Bara för att upptäcka efter en tid att han egentligen inte är redo. Hans erfarenheter av att bli lämnad gör honom osäker och misstänksam. Tillslut så försvinner han.
    Två gånger har jag usatt mig för detta. När jag nu en 3;e gång ger mig ut där i singel djungeln så känner jag själv en stor osäkerhet. Hur blir det denna gång? Är han klar? Trygg i sig själv? Redo? Eller är jag bara en språngbräda, ett första steg för att testa? Jag känner mig svag. Jag kryper in i mig själv och känner mig inte alls som för några månader sedan när jag stod där full av liv och självförtroende.

    • Michael Larsen 15 november, 2017 at 16:56 - Reply

      Tack för att du delar med dig Sandra! Och jag ser de smärtsamma upplevelser som du tvingats möta 🙁 Alla dessa människor som inte vet vad de innerst inne söker och behöver. Jag önskar att tilliten och kärleken ska nå fram till dig!

  4. ensam 15 november, 2017 at 12:38 - Reply

    Har tappat hoppet om att det finns män som är intresserad av en sann relation och som inte bara letar efter någon som kan ge lite uppmärksamhet och tillfredsställelse för stunden.När jag väljer att visa intresse är jag intresserad av hela människan och jag är typen som står kvar när det blåser,

    Dejtingappar i all ära men de har bara mest bidragit till att öka utbytbarheten, varför ska man satsa när jag säkert kan hitta någon bättre imorgon… så efter sju år som singel har jag tappat hoppet om någonsin hitta någon att leva ihop med. Sen finns det kärlek på många sätt men inte den som håller mig varm om natten och vara över tid.

    • Michael Larsen 15 november, 2017 at 16:51 - Reply

      Våra erfarenheter formar oss ensam, men jag vet också att det finns män som söker det som du söker – en ”sann relation.”

      • ensam 16 november, 2017 at 13:04 - Reply

        Kanske det, åtminstone trodde jag det förr men det var innan dejtningapparnas era. Utbytbarheten har ökat, upplever jag det som i spåren efter dejtingsidor på nätet. Har ju levt i två längre sambo förhållanden men varför hittar jag inte rätt när alla andra runt mig gör det?

        Jag säger inte att möjligheten saknas men det är inte många som är seriösa och vill ha ett förhållande som varar över tid.

    • Sandra 18 november, 2017 at 22:45 - Reply

      Jag känner såväl igen mig i det du säger
      Utbytbarheter – det träffar precis rätt… ”Wow det är något speciellt med dig” ”Vart har du varit hel mitt liv” men ändå så är man inte värd att älska?
      Åh jag känner att jag själv skulle beskriva mig som det du säger ”jag är typen som står kvar när det blåser”

  5. Håkan 15 november, 2017 at 13:33 - Reply

    Det här känns. I hela kroppen. Tror alla som gått igenom separationens alla faser-och har någon form av reflektion och vilja till förändring-har gungat omkring i dessa tankar och känslor. Finns det verkligen någon genväg igenom detta? En checklista och enkel to do list så man slipper ångesten, uppbrotten och börja om knappen? Rätt vid första försöket??? Eller är det en del av resan, att bli något kantstött men utan att kärnan rubbas. Har i mina försök att ”hitta rätt kvinna” fokuserat alltmer på viljan och förmågan hos henne till att utveckla sig själv. Och att kunna prata om det-sina rädslor, brister och litenhet. Oavsett var man är i livet; otrygg anknytning, tunga ryggsäckar med bagage, mentala spärrar. Det finns inga ”färdiga” människor. Utan omedvetna reflexer av projektioner och svarta emotionella hål som helt plötsligt slår till. Däremot finns det vissa människor som börjat avslöja sina egna dimridåer och en vilja att göra dessa synliga. Och vill till något bättre. Att få göra den resan tillsammans är något jag längtar efter. Och här är den största lärdomen från min egen skilsmässa; den totala avsaknaden av själslig connection och förmåga till emotionell kommunikation. Aldrig mer.

  6. Ulrika 15 november, 2017 at 18:42 - Reply

    Tack för en tänkvärd text Michael✨.

    Skulke gärna vilja vara med på webinariet, men kan inte imorgon. Finns det någonstans man kan följa det i efterhand?

  7. Eva 15 november, 2017 at 19:21 - Reply

    Tack för dina kloka tankar om livet och kärleken❤️ Prövade Badoo dejtingsida men klarade bara av att vara där i två veckor. Mår lite illa av detta postorderliknande sätt att hissa eller dissa människor. Fick jättemånga matchningar med snygga intressanta killar. Men sen då….. några taffliga försök till dialog som rinner ut i sanden. Känner mig bättre än så. Nu återgår jag till livet irl och funderar på om det är brevbäraren eller någon annan som kommer att hitta adressen till mig o mitt hjärta.

  8. pia 15 november, 2017 at 19:58 - Reply

    Så sant ..

  9. Jojjo 15 november, 2017 at 21:46 - Reply

    Jag har nog faktiskt gett upp när jag tänker efter… Det har gått ett antal år med väldigt få möten överhuvudtaget. Någon gång har hoppet tänts, men när det slutar innan det ens har börjat… Jag vet inte riktigt om jag ens orkar känna hopp längre, jag bara låter det vara just nu. Det är just hopp jag har känt tidigare, en öppenhet- Inte desperation, jag behövde verkligen 3-4 år för mig själv innan jag ens tänkte tanken. Har fokuserat på mina barn, familj och vänner, men nu är ju barnen stora…En av dem på väg hemifrån till och med.

  10. Majsan 15 november, 2017 at 22:38 - Reply

    Känner igen mig i flera av inläggen. Efter år av dejting där jag aldrig kände att jag hittade rätt eller blev ”nöjd”, alltid hittade något som inte matchade det jag sökte så jobbade jag med att ”prova annorlunda” och vara mer accepterande. Hamnade på dejt med en kille som inte matchade alla mina ”önskemål” men som hade något som tilltalade och där jag inte ville släppa taget utan utforska vad som skulle kunna bli. Vi har nu varit tillsammans i 2 år och 8 månader och jag går fortfarande och ”tvekar” på om han är rätt men vågar inte släppa taget av rädsla att jag ska ångra mig. Vill verkligen inte vara ensam och bävar för att börja dejta igen. Jag vet ju hur svårt det är att hitta någon och önskar ju att bli nöjd, finna ro och genuin kärlek. Så varför kan jag inte bli nöjd i relationen jag är i? Inse att man inte kan ”få allt”? Han är en bra man och jag vet att han älskar mig men jag känner inget djup i relationen och tvekar därför. Ska man nöja sig och vara glad att man hittat någon som är nästan rätt eller ska man lämna och inse att man kanske aldrig hittar helt rätt?

  11. Petra35 16 november, 2017 at 07:19 - Reply

    Jag läser kommentarerna, känner igen mig, oron kommer krypande under skinnet…det är skönt att inte vara ensam om det här…samtidigt som jag kan bli riktigt arg på att så många människor ska lida av sin längtan efter att vara älskade och få älska i en relation!!!! Det kan inte vara så det är menat att vara!!!

    Vi borde alla få känna att vi kam vila i kärlek. Hela livet. Oavsett omständigheter. Det borde följa med var och en av oss. En sån trygghet. Jag tror kanske det är möjligt, men jag har inte hittat vägen dit än.

    • Håkan 16 november, 2017 at 10:36 - Reply

      Av någon anledning så kom inte min kommentar med från igår, fastnade hos moderatorn…….Petra, delar dina känslor om att känna frustration och ibland uppgivenhet. Att det ska vara så svårt att hitta rätt. Ja, jag är man och vill också känna djupare connection, ett större engagemang än att bara få vardagen att gå ihop. Samtidigt så har jag insett att det existerar inte ”färdiga” människor utan några mörka sidor. Har jobbat med min egen självkänsla så jag förhoppningsvis är mentalt, själsligt och emotionellt förberedd att möta kvinnan där hon är. Oavsett anknytning och tunga ryggsäckar med relationsbagage. Och ha förmågan att ta mig ur om det visar sig att det inte fungerar, utan att rubba min egen eller partnerns kärna. Det är min vilja och tanke ivarje fall. Så det går nog tillbaka till den klassiska frasen; att skapa sin egen stabila identitet och vilja till ständig utveckling, veta vad som är kompromissbart i en relation och vad som är en deal-breaker för en själv Och att aldrig aldrig sluta tro på att det är möjligt.

      • Petra35 16 november, 2017 at 21:00 - Reply

        Håkan…jag tycker att det låter så fint att du jobbat med din egen självkänsla så att du ska vara redo att möta en kvinna där hon är. Det är otroligt vackert tänkt. Och att den kvinnan inte behöver vara ”färdig”…utan att det viktiga är viljan att öppet och ärligt lära och växa. Men att man oxå kan göra det tillsammans.

  12. SivMimmi 16 november, 2017 at 15:58 - Reply

    Tror att käkar förstår många av era kommentarer.
    Själv förlorade jag mitt ena barn i en bilolycka för 3 år sedan. Var då sedan 6 månader singel o har varit sedan dess.
    Jag funderar ibland på en ny relation o hur det skulle vara o bli….
    Men det jag kommer tillbaka till hela tiden är, hur ska han/hon förstå mig o min situation???
    Jag jobbar o lever o mår förhållandevis bra, men det kommer stunder som är tunga som jag måste ta hand om o som den personen måste leva med.
    Vem orkar det? Jag vet ju efter dessa år att sååå många blir obekväma när jag pratar om henne. Jag har ett behov att att prata om henne o känna att hon finns. Behöver inte vara med tårar utan bara få minnas, skratta också.
    Har provat men inser att det är känsligt o svårt för många.
    Just nu känns det som att jag blir själv

    • Petra35 16 november, 2017 at 21:18 - Reply

      Jag beklagar verkligen din stora sorg SivMimmi…SÅKLART ska du få känna dig trygg när du behöver få prata om och minnas din dotter. Precis lika naturligt som att andra pratar om människorna som betyder mest i deras liv. Varm kram till dig!!!

  13. SivMimmi 16 november, 2017 at 15:59 - Reply

    Tror att jag förstår!
    Så skulle det stå

  14. Marianne 17 november, 2017 at 11:14 - Reply

    Så intressanta kommenterar allihop! Är glad åt att vi här delar med oss, det ger mig så otroligt mycket! Det här kommentarsfältet är en del som får mig att känna mig som en del i en större helhet.

    Jag har varit singel i 2,5 år. Dejtat en del, men inget som blivit något relation. Numera har jag kommit till stadiet som kändes ouppnåeligt när jag för 2,5 år sedan knappt orkade igenom timmarna – jag har landat i mig själv.

    Jag har också märkt att det är svårt att träffa rätt. Och jag har faktiskt börjat umgås med tanken – tänk om jag blir singel hela livet. Och kan säga att även om jag inte vill det, så är det helt okej om det är så att jag inte träffar rätt man. För aldrig, aldrig, aldrig mer en destruktiv, krympande relation. Aldrig mer. Då är jag alla gånger lyckligare på egen hand.

    Rätt man för mig har inte några speciella attribut ifråga om utseende, yrke, etc etc. Han behöver inte vara färdig med sig själv, det är inte jag heller. Men han måste våga reflektera över sig själv och sin relation till omvärlden, och han måste vilja utvecklas. Finns inte detta har jag märkt att risken är stor att han projicerar på mig och skuldbelägger mig så snart det blir gnissel. Han måste också brinna för något, vilket inte alls behöver vara samma sak som jag brinner för, men där måste finnas ett engagemang utanför sig själv.

    Så jag söker vidare. Och har nog hittat en hyfsad balans i att vara öppen, men behålla min kärna intakt. Som Håkan klokt skriver tror jag att detta är viktigt. Min kärna är det bara jag som har makten över. Den låter jag bara påverkas av mig själv.

  15. Anna K 17 november, 2017 at 22:22 - Reply

    Bra i lnlägg Michael och många bra kommentarer från er alla.

    Till SivMimmi…jag önskar dig all kärlek i den fruktansvärda sorg att förlora ett barn. Det är något man nog måste ha varit med om själv för att kunna förstå.

    Jag reflekterar över hur vi människor så lätt fångar för flyktiga intryck via dejtingsidor och nöjer oss med ytliga relationer.

    Istället dras mina tankar till kärlek, tacksamhet och förlåtelse.

    Vad händer med oss människor i de snabbt utvecklande telekomtekniska innovationerna?!

    Vi byter ut det socialiserande föreningslivet från 40-80-talen till individualismens yta…hur ska det sluta?

    Ska vi starta en ornitologförening och prata fåglar tillsammans…vars ute i naturen…då kanske vi även träffar den rätte.

    Varma kramar

    • Petra35 19 november, 2017 at 08:46 - Reply

      Intressant Anna K…

      Jag har ju haft dans som mitt största intresse, men just nu dras jag till:

      Yoga
      Vandring
      Gud, Jesus och änglar (inte religion, men en andlig tro på något kärleksfullt och oändligt gott)
      Hälsa och friskvård
      Kärlek och relationer

      Och det är så jag lever vidare…låter mig dras till saker och ser vart det för mig. Men jag längtar efter djupa och läkande relationer.

      Efter många smärtsamma besvikelser så är jag rädd, orolig, negativ och ganska ofta tar de känslorna över mig helt. Men samtidigt så dras jag alltid mot ljuset. Så jag tror ljuset är starkare i mig än mörkret. ❤️

  16. Sara 2 januari, 2018 at 12:56 - Reply

    Som om det inte räcker med att det är svårt att dejta – försök dejta med en ryggsäck man inte kan ta av sig! Jag är intelligent, välutbildad och ser bra ut, är trevlig, öm, kärleksfull, omtänksam, rolig och kreativ MEN jag har urusel ekonomi och typ svenskt rekord i betalningsanmärkningar… 🙁 Jag var gift med en psykopat som körde min ekonomi i botten och helt sedan jag blev fri från honom för 9 år sedan så har jag kämpat. Utmätning av lön genererar bara nya obetalda räkningar och jag befinner mig i en situation jag inte ser någon lösning på. Jag hade ett långt förhållande efter äktenskapet men vi var bara särbos och han var aldrig involverad i min ekonomi och jag berättade aldrig hur illa det var. Han var generös och betalade alltid för all mat när vi var tillsammans. Nu har han gått bort i cancer och jag börjar tänka på framtiden. Hur ska någon någonsin vilja ha en ekonomisk katastrof som partner? Ska man vara ärlig om sin situation och när ska man i så fall berätta? Jag klarar mig själv och vill inte ”bli räddad” av en man. Jag vill bara få lov att vara älskad och få älska någon. Jag märker att jag börjat intala mig själv att jag pga min situation inte är värd att älskas, att jag inte förtjänar kärlek och att vara ovärdig kärlek är en del av straffet för att jag inte kan betala mina räkningar. Det enda som på sikt skulle kunna få mig ur denna onda spiral verkar vara en liten lottovinst. Vad ska jag göra? Är mina utsikter om kärlek över vid 49 års ålder?

  17. känsliga själen 8 september, 2019 at 10:04 - Reply

    Är själv trasig efter att ha blivit dumpad efter 9 år (jag är man btw). Kommer nog tyvärr aldrig att kunna släppa mitt x helt då hon är mor till mitt barn. ALLA vuxna har bagage om dom levt och har genuina känslor, ska man då dessutom bli straffad för det?! Gör det en till en sämre människa? Mindre attraktiv?! Fy f-n.
    Anser själv att en del av att bli hel igen är just att träffa någon ny man VÅGAR och KAN lita på efter att man blivit lämnad/sviken. Tillit är något inte ord kan bevisa, bara agerande över tid. En del av dennes ”funktion” är att hjälpa till med den biten till viss del, att visa att man kan göra just detta. Anser det är ett ÖMSESIDIGT risktagande; den ene lämnar ut sitt hjärta som riskerar att bli skadat IGEN och den andre behöver JOBBA lite för att skörda frukten (och riskerar att bli sårad på köpet) Den kvinna som kan hjälp mig att våga lita på en rellation igen, kommer att vinna ett troget hjärta för livet (ja, jag hoppas fortfarande på att förhållanden kan vara livslångt)
    Visst, förstår att det smidigaste är att hitta någon som inte är kantstött, som är trygg i sig själv från början. Att slippa riskera något SJÄLV, men det är väll ändå ett önsketänkande och en utopi? Verkligheten är väll den att medparten av oss människor INTE är hela, utan behöver lite uppmuntrande och störtning för att nå hela vägen. Varken livet, känslor eller rellationer är lätta…

    ”The right one will find you in pieces and guide you to peace, the wrong one will find you in peace and leave you in piecees.”

    Ps, ursäkra eventuella stavfel. Skriver detta på en telefon med mansfingrar.

Leave A Comment

X