Kärleken är okomplicerad

//Kärleken är okomplicerad

Kärleken är okomplicerad

Vi går in i nya förhållanden och inledningsvis känns allt fantastiskt. Fenetylaminet gör sitt jobb! Ruset gör oss höga och han eller hon är bara så ”underbar!” Efter ett tag börja passionsnivåerna i hjärnan sjunka och vi börjar se personen i ett annat ljus. Det är nu vi testas om det verkligen är kärlek det handlar om.

Vi börjar upptäcka bagaget som mannen/kvinnan har med sig. Idag bär många med sig ett ex, färska stormande känslor, varannan vecka lösningar, hus som skall säljas, appar som försätter partnern i oroligt tvivel…Och så fortsätter det!

Det är våra relationssår från förr som ställer till det. Inte kärleken, eftersom den är okomplicerad! Den ler ständigt!

Jag ser det så ofta: hur människor förväxlar behov med kärlek. ”Jag behöver detta så innerligt starkt, att jag ser den enorma längtan efter någon som skall uppfylla mina behov – medvetet såväl som omedvetet. Det är det omedvetna som sätter igång enormt starka processer inom oss, därför att när vi kommer nära en annan människa, utmanas vi och gamla alarmklockor aktiveras. Om vi t.ex. tidigt fått uppleva närhet som någonting hotfullt och gränsöverskridande, kan vi senare i livet uppleva genuin närhet som ytterst farlig. Vi tvingas fly den gång på gång för att inte bränna oss. Hjärnan tolkar och får oss att reagera. Vi har alla någonting att göra upp med.

Kärleken vill alltid väl, men vi kan inte alltid bättre. Vi trillar ned i våra gamla mönster och efteråt, när vi ser lite klarare ropas det i tankarna: ”Varför!? Hur kunde jag säga och göra så?”

Jag ser det så här:

Vi har en fullständigt intakt sida inom oss (de flesta i alla fall) som vet hur vi ska behandla en partner och oss själva. Som har förmågan att vara förstående och förlåtande inför egna och andras tillkortakommanden. Kärleken ser bortom det icke perfekta, ja, den ser t.o.m. bortom ”tokigheterna” som vi spelar upp under stress. Kärleken transenderar (höjer sig) över våra mörkaste sidor och kan läka öppna sår.

Kärleken sparkar in de slutna dörrarna som vi låst och slängt iväg nyckeln till. Den vädrar ut rummen och drar undan gardinerna till det instängda. Den öppnar fönstren så att väldoftande fläktar kan ta sig in och plåstra om de emotionella relationsskadorna.

Kärleken vill alltid väl och bjuder in oss till ett generöst väldukat bord, där det bjuds på de mest fantastiska måltider. Vi sitter på stolar där vi är trygga och avslappnade, i sällskap som vi inte kunde drömma om.

Kärleken sänker våra axlar och gör skulderbladen mjuka. Ansiktet börjar få en aura av det absolut bästa inom oss. Vi transformeras. Vi återspeglar det som känns på insidan. Kärleken neutraliserar rädslor och misstänksamhet. Den får oss att veva in projiceringarna som vi lägger ut som dimridåer för att slippa se vår egen del i det som sker.

Kärleken bär oss när vi inte tror att vi klarar mer. När vi bara vill lägga oss ned och inte resa oss upp igen. Den andas nytt liv i oss. Gång på gång! Den visar oss stigar som vi inte visste existerade. Den låter oss dricka av drycker som fyller hela vårt system med hopp.

Se bara tillbaka på ditt liv så ser du hur du faktiskt klarade utmaningar som du inte trodde var möjliga att hantera. Någonting enastående kommer att knacka på din dörr. Kanske har det redan gjort så: lyssnade och såg du?

Förändra ditt liv på trettio dagar – webinar den 15/5 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2019-05-11T16:40:45+02:00maj 11, 2019|Blogg|5 Comments

5 Comments

  1. Cina 11 maj, 2019 at 18:41 - Reply

    Tack…då får jag gå vidare nu för då var det inte kärlek jag lämnade. Det var trygghet och någon jag ville skulle vara kärlek…jag var nog det för honom men hos mig saknades något….Är högkänslig och ältar och letar just nu i mig själv efter någon sorts förlåtelse för att jag gjort någon annan illa…tänker och vänder och vrider men landar bara i att något saknades och undrar om det var något så viktigt eller om jag skulle nöjt mig och fortsatt…det fanns ju bra saker också….men har bara ett liv och vill vara sann mot mig själv och känna en dag när det är slut att jag ändå gjorde rätt…men hur vet man det..?

    • Kba73 13 maj, 2019 at 07:59 - Reply

      Jag känner så väl igen mig i dina tankar. Efter en tid av självanalys och samtal, hade jag ältat ganska mycket i onödan, vad som vad min del..kanske blire samma upplevelse för dig, du är dock inte ensam, det blir bättre..

  2. Marina 11 maj, 2019 at 19:30 - Reply

    Den kärleken känner jag för någon och denne någon kände/känner så för mig. Ändå finns det ett berg mellan oss som inte gick att krossa eller komma runt. Så nu, när kärleken finns där men är onåbar för mig och jag ligger ner och inte vill ta mig upp igen. Vad gör jag då? Jag lyssnade, Jag såg. Det hjälpte inte.

  3. Kba73 13 maj, 2019 at 07:53 - Reply

    Jag fick uppleva sådan vacker samhörighet i några dagar med en underbar kvinna. Har hsp, som jag uppskattar och ser som en fördel ibland, likväl som jag hatar det, då jag missuppfattar och tappar impulskontroll av gamla försvarsmekanismer. Otroligt ledsen att jag inte fick känna mera, men tacksam över att hon öppnade upp mitt hjärta så jag vågade känna, och att jag kan känna. Jag vågade lita på vad hon sa till mig, fast det verkligen va svårt, jag fick smaka på hur det kan kännas att få komma Hem…Jag sträckte ut min hand, bad om ursäkt, såg min del i det hela och vill bli av med just den reaktionen. Jag tror på kärleken, jag ser den bättre idag, och jag lär mig,

  4. Kba73 13 maj, 2019 at 08:04 - Reply

    Jag känner så väl igen mig i dina tankar. Efter en tid av självanalys och samtal, hade jag ältat ganska mycket i onödan, vad som vad min del..kanske blire samma upplevelse för dig, du är dock inte ensam, det blir bättre..

Leave A Comment

X