Kärleken pulveriserar våra föreställningar

//Kärleken pulveriserar våra föreställningar

Kärleken pulveriserar våra föreställningar

Alla har vi föreställningen om den perfekta relationen. Förhållandet, partnern och kärleken som bärare av fullständig lycka. Så kan det vara – i våra sinnen!

Kärleken, inte våra önskelistor gällande den, är någonting helt annat – den överraskar, tvingar oss till nya ställningstaganden, stampar sönder det alltför snäva synfältet, öppnar upp och kastar ljus på det instängda.

Rädslor, fasthållande, cynism och en tung historia som skoningslöst mals ned av den närvarande, inkännande, lyssnande, seende och förstående personen. Hjärtat som tvingas spricka för att ta in det varma och omtänksamma.

Kärleken konfronterar oss och det vi i åratal släpat runt på. Det vi kopierat från omgivningen eller bestämt oss för: ”så skall jag aldrig ha det!”

När vi tror att vi förstått, slås fötterna undan. Vi tvingas till möte med den egna personen och det vi är så ”säkra” på. Agendor pulveriseras.

Kärleken är ingenting för den som vill ha kontrollen och kategorisera. När det känns som om vi förstått – nästa trappsteg upp mot takterrassen och den väntande stjärnhimmeln. Så länge vi är öppna för att lära lite till. Och lite till…

Flummigt? Vad är i så fall ett blått klot som hålls på plats av dragningskraften från planeter, solen och en måne? Och att vi färdas i en hastighet av 107200 km i timmen i oändligheten.

Sex, närhet och kärlek i handling – webinar den 30/11 kl 20.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen

By |2017-11-26T08:38:16+00:00november 26, 2017|Blogg|12 Comments

12 Comments

  1. Anna K 26 november, 2017 at 09:06 - Reply

    Så vackert skrivet!

  2. Petra35 26 november, 2017 at 10:27 - Reply

    Jag har en vän som jag pratar med i telefon varje dag. Hon vet ALLT om mig. Känner mig utan och innan, har sett både det värsta och det bästa av mig. Jag vet att hon tycker om mig precis för den jag är. Hon har valt mig till en av sina närmaste vänner. Och jag har valt henne till min. Och hon har valt att ge mig kärlek och acceptans. Och ibland sätter hon emot och ifrågasätter oxå. Hon är inte rädd för att säga vad hon tänker, känner och tycker. Och jag är likadan. Ibland blir det lite jobbigt mellan oss, men vi pratar alltid ut, förstår och förlåter. Sen går vi vidare med livet. Jag lär mig väldigt mycket om kärlek i vår relation. Lär mig att älska och acceptera helheten i mig själv och andra. På sättet som sann kärlek gör.

    Men jag litar inte på att det finns någon man som kan och vill ge mig sån kärlek. Och jag litar inte på mig själv, att jag ens ska kunna känna nånting för nån igen…

    • Johan 27 november, 2017 at 10:04 - Reply

      Jag har som du beskriver det likadant fast med en killkompis. Vi pratar om allt och jag känner inte att jag är rädd för att inte hålla med honom i allt och han håller inte alltid med mig. Vi är aldrig ovänner därför att båda accepterar varandras olikheter.
      Detta är också en relativt ny bekantskap.

      Tyvärr tror jag som du att jag inte kommer finna en kvinna som är på samma plan.

      Jag har fått för mig att kvinnor är lite mer pk än oss män och att man måste vara lite på sin vakt med vad man säger…

  3. joe 28 november, 2017 at 09:54 - Reply

    Vi lever i ett individualistiskt samhälle där man ser till jaget hela tiden, även i relationer. Vad får JAG ut av detta?
    Om vi istället förstod vikten av att älska en annan människa förutsättningslöst, att se varandra som en och samma person.
    Så som många gör mot sina barn, dvs hjälper, stöttar och älskar med hela hjärtat även när barnen egentligen inte gjort sig förtjänta av det.
    Den typen av ömsesidig kärlek är nog mer i samklang med människans natur, och är vägen till ett fantastiskt relation.
    Med en fantastisk relation menar jag inte på ett välputsat FB/Instagram-flödesuttryck där ytan beskriver en kick (vilket premieras högt och lågt i det nutida egocentrerade samhället)
    utan mer en lågmäld relationsmanifestation som bor i en inre trygghet där behovet av att visa upp inte existerar. Vi känner det, det räcker så.

    • Vilsen 28 november, 2017 at 13:08 - Reply

      joe, ja jag kan hålla med dig om det du skriver. Har träffat en man under en tid. Väldigt trevlig, förstående och en go person. Han gjorde klart för mig direkt att han jobbar mycket och det är inget han kommer att ändra på. Jaja tänkte jag. Det blir nog bra. Jag har också mycket omkring mig. Och han gillade att jag hade min ”egen kalender”. Men nää… att vara ett VI en kväll med god mat och vin, och sedan dagarna efter något mellan ting. Jag har idag bestämt att jag vill inte mer. Oavsett om han är beredd på att ändra på sig eller inte. Jag vill ha en kärlek précis så som du beskriver det. Två personer som älskar varandra forutsättningslöst. Ett VI I alla lägen. Ge, ta och få. Inte min kalender och hans kalender och mitt i detta planera in något för oss båda. Jag fixar inte det! Då är jag hellre ensam tills den äkta kärleken dyker upp. Lite lite tveksamhet finns i mitt hjärta, tank om han ändrar sig? Men det är nog mest för jag är lite rädd att bli helt ensam.

  4. Joe 28 november, 2017 at 13:19 - Reply

    @Vilsen – Michael beskrev det bra i ett tidigare inlägg.
    Att se inledningen på en relation lite som en dans, dvs vill vi dansa samma dans, är vi synkade i nivån på hur vi vill dansa eller finns en vilja hos någon av oss att lära/lära ut?
    Det finns liksom ingen anledning att försöka dansa breakdance med en partner som vill valsa och vice versa.
    Jag tror att många längtar mycker efter kärlek och möter därför inte verkligheten med sanningen.
    Man kan bara skaffa rätt verktyg till att möta livets utmaningar om man är sann mot sig själv och sin omgivning.
    Kanske måste man misslyckas många gånger för att inse detta.

    • Vilsen 28 november, 2017 at 17:05 - Reply

      Joe, tolkar jag dig rätt när jag säger att antingen dansar man samma dans tillsammans i början av relationen. Gör man inte det så är valet att lära ut sin dans eller läsa in den andres dans. Vill eller kan man inte det, pga anledningar som att det inte känns rätt, är det bättre att vänta in ngn annan att dansa med….

      • joe 30 november, 2017 at 10:33 - Reply

        @Vilsen, jag tror du tolkat mig rätt.
        Problemet är ju att man behöver vara ärlig. Många är ju inte ens ärliga mot sig själva.
        En vän till mig sa ungefär ”Jag kan ju inte säga som det är för då blir det ju inget..”
        Lite komiskt men också ganska tragiskt. Man får helt enkelt lära sig tolka signaler om huruvida en tänkbar är ärlig eller ej.
        Om jag får vara lite fördomsfull och lufta helt egna teorier utifrån mina observationer och erfarenheter så gissar jag att män generellt sett är lättare att genomskåda och kvinnor är lite mer manipulativa.
        Manipulation fungerar inte i längden eftersom det leder till att männen slutar att ”connecta” med sin kvinna.
        Och ju mer männen slutar ”connecta” desto mer upplever kvinnor att de inte blir sedda och kärleken går tillslut förlorad.
        Och så där håller vi på…:)

        • Vilsen 30 november, 2017 at 14:09 - Reply

          joe, jag förstår vad du menar. Det är nog ganska vanligt. Man går in i relationen med lite naggad sanning. Man är kanske inte helt sann, inte helt ärlig, dvs inte helt sig själv. Man anpassar sig så mycket i början så man ska passa in. Lite som din vän sa, ”jag kan inte saga som det är för då blir det ju inget…”
          Jag kan nog hålla med dig om din teori om kvinnor och män. Tack för dina rader! 🙂

  5. Skogsblomman 28 november, 2017 at 19:19 - Reply

    Det är bara att inse att detta med att försöka träffa någon är hopplöst och att hitta någon att dela livet med är en utopi åtminstone samhället av idag, när de flesta står sitt eget ego närmast. Varför anstränga sig när det är lättare att försöka med någon ny, vi är ju alla så utbytbara.

    • Petra35 28 november, 2017 at 22:29 - Reply

      Jag vet Skogsblomman…det är ju SÅ LÄTT att tappa hoppet och tron. Jag gör det jag med. De flesta dagarna känner jag uppgivenhet. MEN jag tror vi måste hjälpa varandra att fortsätta hoppas och tro på kärleken och på mänskligheten. Och på att vi lär oss av misstag och besvikelser. Vi lär oss bli rädda, men vi lär oss kanske oxå att se och skydda oss själva och vårt värde när vi blivit tillräckligt sårade. Och när vi ser och skyddar vårt eget värde så säger vi inte JA till fler män som bara har mer besvikelse att ge oss. Jag tänker att jag har jagat efter kärlek på fel ställen, varit för naiv, förstående och förlåtande, blundat för många varningsflaggor och kompromissat bort viktiga bitar och släppt fel män nära. Jag har kanske inte ens kunnat veta vad jag egentligen vill ha. Och hur kan man se vem som är rätt då? Och att JAG kommer till insikt om saker och förändras ger ju i sig nya möjligheter i framtiden. Jag hoppas att det ska ge resultat, iaf att jag slipper fler smärtsamma besvikelser. Jag har blivit mer medveten om vilka dåliga val jag gjort och varför. Jag förstår att jag längtat efter kärlek så desperat att jag nöjt mig med tillfälliga bekräftelsekickar.

  6. Martina 28 november, 2017 at 21:36 - Reply

    En kväll vill jag dansa i neon i rytmen av ett regn. Dagen efter en stillsam rörelse i en stilla bris när solen går upp…

Leave A Comment

X