Kärleken till familjen snarare än den till partnern

//Kärleken till familjen snarare än den till partnern

Kärleken till familjen snarare än den till partnern

michael

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns en enorm lojalitetskänsla inom de flesta till familjen och då särskilt barnen. Hör ofta om kampen människor bär på när det kommet till att behöva bryta upp en kärnfamilj. Är det kanske därför en del berörs så starkt av filmen ”Broarna i Madison County”? Konflikten inom en kvinna: stanna kvar i det sedan länge döda förhållandet av lojalitet till barnen eller följa hjärtats kärlek till en annan man.

Frågan: ”vara kvar eller lämna?” Oj, vad det väcker ångest i många. Vi hamnar mitt i korselden mellan vad jag vill/längtar efter/behöver, vs borde (kravens och måstets röst).

Jag tror att fler skiljer sig och separerar idag eftersom det är oändligt mycket mer accepterat att ”känna utåt”(prata om och visa känslor). Förr bar människor betydligt mer inom sig p.g.a. en omvärldskultur som krävde så. Tidsåldern – ”lägga locket på.”

vid havet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så vad gör vi om kärleken till partnern gjort en enkelresa? När det inte finns en vilja och ansträngning för ett VI. När det sista vi vill göra är att hålla om, kyssa och ha närvarande sex.

När vi försökt kommunicera, nå fram, uttryckt önskan, sökt närheten, men inte får responsen över tid behöver vi komma fram till ett beslut och agera. Om vi vill känna oss sanna och levande på riktigt är det bäst att lämna det som gör oss till bleka skuggor. Dåliga kopior av den vi egentligen är, har en förödande inverkan. Även på barnen.

Att vara kvar av enbart plikttrogen lojalitet, skuldkänslor och tycka synd om är receptet för en självkänsla i svält.

Visst förtjänar partnern en person som älskar på riktigt? Liksom du.

Tankar min bloggvän?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

 

 

By |2016-12-12T15:12:58+02:00januari 3, 2015|Blogg|52 Comments

52 Comments

  1. Frida 3 januari, 2015 at 07:06 - Reply

    Precis så..
    Det är så enkelt och självklart egentligen. Men att faktiskt ta steget..
    Vanans makt är stor, och oron över att ge sig ut på okänd mark..
    Då har jag ändå ingen längtan efter en ny kärlek eller brottas med svåra tankar om att bli ensam. Det är vad jag längtar efter nu!
    Varje dag, varje inlägg här och alla fina svar.. Ett steg i taget. Jag SKA!
    <3

  2. annalena 3 januari, 2015 at 07:37 - Reply

    Exakt så. Som att läsa sina egna tankar. Drygt fem år sen nu som jag tog steget. Fortfarande ensam. Har inte ångrat mig en enda minut. Att hålla fast i en ”tom” relation hindrar båda parter från att hitta lyckan. Att släppa greppet ger åtminstone båda parter möjligheten :). Känner mig mkt starkare som ensam singel än som ensam i en relation. Hoppas givetvis på att hitta kärleken med en man framöver. Men det är inte avgörande för min lycka. :).

  3. E 3 januari, 2015 at 07:49 - Reply

    Börjar gråta när jag läser dina tankar. Precis det här har jag brottats med i flera år nu. Jag har inte vågat ta steget och gå. Jag velar fortfarande trots att känslor är borta och det sista jag vill är att mannen jag en gång älskade ska ta på mig.

    Jag är så rädd. Rädd för att inte klara ekonomin ensam med barn. Fast jag har en inre röst som säger att jag klarar det. Rädd för att bli ensam. Fast min inre röst säger att det kanske inte vore så farligt.

    Tack för dina ord och tankar. De ger styrka.

    • L-lotte 3 januari, 2015 at 09:41 - Reply

      Känner med dig!
      Min reaktion var precis som din idag. Skriver under på allt du skriver, utom att jag inte är rädd för ensamheten, denna ensamhet när jag inte får någon respons känslomässigt är sannolikt mycket värre. Men ekonomin är ett olöst problem för mig, som någon skrev: en klassfråga också när det gäller skiljsmässa 🙁
      Hoppas du hittar din styrka E!/Kram

      • Michael Larsen 3 januari, 2015 at 10:01 - Reply

        Ja, ekonomin kan verkligen vara en svår nöt för många som går isär.

    • Therese 3 januari, 2015 at 10:37 - Reply

      Ja ekonomin var ett jätteproblem mina första år som skild. Våra barn bodde först hos pappan och senare hos mig. Mitt råd är;gör en ordentlig överenskommelse om hur barnen ska bo och utifrån det hur ev. underhåll ska betalas. Jag har inte fått en krona pga förtäckta hot om att exet ”måste sälja huset, barnas trygga punkt”… Bullshit, jag vet, men först nu kan jag lägga det bakom mig och det ser ljusare ut även i plånboken…

      • Denise 6 september, 2019 at 18:11 - Reply

        Hej

        Min make sedan 1 år men sambos i 20 år 1 gemensamt barn på 17 år och ett varsitt vuxet barn har maken nu börjat eller snarare varit otrogen mot mig sedan 2003 på vilket sätt vet jag ej riktigt mer än att han myglar med kontakt med olika kvinnor på dejtingsajter och phonecafe vilket är dejting via telefon har sett hans räkningar men trots mina försök att få honom att erkänna det och det som nu har kommit fram ett nytt boende brf rätt vårt vet jag inte då det är svårt att då reda på inga offentliga register och en baby och ett barn på 8 år med olika kvinnor förändrades hela min tillvaro 2018å208 när jag fick reda på allt.
        Jag har gråtit bråkat när prata som vuxna verkligen bjudit in till samtal så bedyrar han att det är inte sant och det är mig han älskar och fortsätter jag propsa på bevisen jag har så hotar han att lämna mig och kallar mig psykiskt sjuk jag har vanföreställning osv.
        Han visar kärlek men jag vill ju att han ska säga sanningen och leva sitt liv och jag börja ett annat liv men han vägrar och nu bara går jag och väntar.. på vad vet jag inte.
        Mår uselt och blev av med mitt arbete och jag det är så mkt mer men stannar här.
        Min make sitter på skilsmässa.se och ljuger om vårt liv så pass att jag känner igen mig lite och han kallar sig ett smeknamn som finns på många forum och han säger nej det är inte han.
        Jag vet att allt låter absurt att jag stannar kvar och ärligt så vill jag inte stanna och bli snuvad på mitt liv och ta tag i många saker jag inte klarat av på bra länge nu.
        Jag älskar min make och har så svårt att tro att han ljuger så för mig om sådana livsviktiga saker som ens relation och livet menar tillvaron.
        Jag skriver lite osammanhängande men har svårt att välja vad jag ska skriva offentligt.

        Det du skrivit i ditt inlägg är så sant.

        Denise

  4. Helena Drehmer 3 januari, 2015 at 08:19 - Reply

    Har läst din blogg de senaste 2 veckorna och känner hur mycket den ger mig. Dagens fick mig att komma ihåg hur det var innan jag bröt upp. Är idag så glad och tacksam för varje dag och inser att jag aldrig kunnat bli lycklig om jag inte hade gjort det. Visst var det tufft att bryta men väl på andra sidan fanns inget annat val och jag har blivit en bättre mamma, en bättre dotter, en bättre vän och framför allt bättre på att vara mig själv.
    Kram Helena

  5. Malilou 3 januari, 2015 at 08:30 - Reply

    Alla människor kräver ärlighet, men det gäller också när man börjar känna att känslorna svalnar. Att berätta för sin partner hur man känner. Att ”släppa en bomb” är inte rätt. Jag tycker att man idag tar alldeles för lätt på familjen och sin partner. När det blir lite motgång i känslorna så är det bara att bryta upp. Familjen är värd att man tillsammans gör ett försök att lösa det som är problemet eller anses vara ett problem. Att inte orka kämpa är fegt och egoistiskt. Någon ”släppte en bomb” i mitt liv, någon som hade en kris. Ingen förvarning, ingen orsak, inget försök till att lösa det tillsammans. Alla familjer är värda åtminstone ett försök till att lösa det som anses vara ett problem. Om det sedan inte lyckas så har man i alla fall försökt. I dagens samhälle skall allt vara lätt, trasiga saker lagas inte utan slängs och man köper nytt. Visst kan gräset vara grönare på andra sida, men det är bara för att man inte vårdat sitt eget gräs…..

    • Bo 3 januari, 2015 at 15:43 - Reply

      Jag kan hålla med i det du skriver. Jag blev också drabbad av en bomb och inga försök därefter att laga relationen tillsammans. För mig var/är kärleken till familjen väldigt, väldigt stor, och i familjen ingick min tidigare partner. Familjen är ju en enhet och för mig ett kärleksbegrepp. Jag borde kanske ha uppmärksammat min fd fru mycket mer men samtidigt kanske hon borde sett den kärlek som fanns inom familjen som vi skapat tillsammans. Vad vet jag? Det är bara spekulationer. Vad skilsmässan de facto inneburit är ännu sämre kommunikation, ledsna barn som inte tycker om att flytta fram och tillbaka, nya partners utan vana av barn vilket leder till mycket märkliga prioriteringar ibland. Det känns som man får arbeta på flera relationer samtidigt: den ”nya” relationen till barnens mamma och försöka vara överens där, relationen till min nya partner, relationen till barnen mm. Jag kanske inte är så mycket lyckligare av det här men det finns lyckliga stunder. Vad jag lärt mig är att njuta av dem och ta det andra som det kommer. Och att inte än på några år försöka göra saker tillsammans med exet för barnens skull.

      • Pierre 3 januari, 2015 at 15:53 - Reply

        Hej Bo!
        Jag har läst dina många inlägg nu och du målar ofta dig själv som den som inte hade någon skuld. Tror du behöver prata med någon och se saker ur andra perspektiv, för min och andras erfarenhet säger mig att saker händer inte bara. En familj är en familj, men det innebär annat än bara finnas där för barnen. Det krävs också att göra saker, prata mm mycket mer med sin partner.

        • Pierre 3 januari, 2015 at 15:57 - Reply

          …och inte minst är viktigt att se och lyssna på sina barn, när en separation är ett faktum. Lika viktigt är det att aldrig visa dem att det är fel det som händer. Barnen påverkas av oss som föräldrar hur vi agerar etc vid överlämningen. De flesta klarar av överlämning och bo på olika ställen, men om vi som föräldrar uppmuntrar att de ska tycka att det är jobbigt. ja då blir det jobbigt

          • Bo 3 januari, 2015 at 16:29

            Pierre, jag är väldigt medveten om min skuld till separationen. Jag har i mina inlägg erkänt detta. Det är aldrig ens fel att två träter. I mina inlägg har jag också skrivit att jag gått i terapi just för att se det. Jag uppmuntrar mina barn och beklagar mig aldrig inför dem. Att de är ledsna över separationen är ett faktum och jag stöttar dem i det. Jag säger inte till dem att det är fel det som hänt. Alla separationer är olika liksom vi människor är olika. Att separera är inte fel när det inte fungerar men vi kan bete oss olika när det händer. Alla har vi olika historier. Att bli lämnad är jobbigt och även vi som blivit det behöver stötta varandra, och erkänna de fel vi gjort för att bli det. Jag är ledsen över att jag inte varit tillräckligt tydlig men tackar dig för att du påpekat det.

          • Anja 10 april, 2015 at 08:33

            Familjen är ett kärleksbegrepp? Att se helheten? Det går inte att se kärleken endast då vi är individer också som har behov av kärlek och bekräftelse, självklart olika mycket. Min man är väldigt mycket som du i sitt resonemang men så har han också inte fattat hela poängen. Om inte kärleken förankras och fördjupas hos sin partner, då faller allt till slut.

    • linda 3 januari, 2015 at 16:02 - Reply

      Tack Malilou! Någon släppte en ”bomb” över mig också. det har gått 16 månader och det har varit det värsta jag varit med om. Man är väl skyldig sina barn att iaf försöka. Blir lite rädd när man läser många av kommentarerna här på bloggen. Har man ens försökt? Vet partnern ens om att de känner som de gör? Jag personligen tror inte att känslor kan försvinna, de kanske inte alltid övergår i kärlek efter förälskelsen och kan gå över i vänskap efter en lång tid tillsammans men inte försvinna. Om man tycker det är jobbigt att vara nära partnern så beror väl det nästan alltid på att man har olösta konflikter mellan varandra. Speciellt vi kvinnor har svårigheter med närhet då. Jag vill inte ge er som försökt dåligt samvete, går det inte så får man gå vidare. Men snälla släpp ingen ”bomb” över någon du en gång älskat, det elakaste man kan göra.

      • Frida 3 januari, 2015 at 18:38 - Reply

        Jag kan ju bara tala för mig själv men jag har lite svårt för det här ni säger med att ”släppa en bomb”.
        Även om kommunikationen mellan mig och sambon är urdålig så blev jag väldigt förvånad över hans reaktion när jag berättade att jag inte längre var säker på mina känslor. (2år sedan) Han fattade ingenting.
        Seriöst. Det är ju inte så att vi haft det trevligt och härligt direkt?!
        Men visst. Jag kände också att vi måste väl försöka, gick på familjerådgivning och ansträngde väl oss lite mer ett tag. Dock visste jag nog redan då att det inte kommer hålla.
        Känslor kan väl visst förvinna, åtminstone ändras och mattas av olika anledningar. Som jag även försökt förklara för min sambo så är inte jag samma person som när vi träffades. Jag var en osäker 18,åring, ingen av oss hade haft en seriös relation. Jag flyttade iväg till honom i en större stad, tog tag i utbildning, tog körkort, vi fick 3 barn varav ett har autism och en annan ska utredas också, jag fick cancer, mitt arbete lades ner, fick en utmattningsdepression. Har känt mig otroligt otroligt ensam i detta. Han har inte varit ett stöd och han tar inte sitt ansvar!
        Ledsen, besviken och tyvärr bitter. Både för egen del men framförallt för barnens skull. Dom har ju inte valt honom. Det gjorde jag.

        • Bo 3 januari, 2015 at 19:08 - Reply

          Frida, jag beskriver egentligen hur det kändes. För mig kändes det så. Av olika anledningar förstod jag inte att det var på gång. Dålig kommunikation, stress, jobb, hus mm gör att man missar varandra. När någon har gått och funderat ett tag och delger sitt beslut för den andre är denne inte riktigt förberedd. Processen börjar då för den som inte vill skiljas. En process som pågått ett tag för den som vill. Synkade beslut angående separation är väl det bästa men det är inte alltid det är så. Jag ser inget fel i skilsmässa om någon eller båda är olycklig i äktenskapet. Förmodligen var jag det också. Jag behövde bara få göra min resa också. Under den resan ser man och lär sig förhoppningsvis varför det inte fungerade och ser sin egen del i det.

        • Katarina 3 januari, 2015 at 19:10 - Reply

          Jag tror och är rätt säker på att alla gör vad de kan..ingen drömmer om att splittra sin familj…många dagar och nätter går innan..
          Styrka till alla här antingen man blir lämnad eller vill/har lämnat.

          • Katarina 3 januari, 2015 at 19:15

            Bo, tack för att du delar med dig av det du upplevt. Viktiga saker att tänka på för mig/oss som vill/behöver lämna sin relation.

  6. Sinikka 3 januari, 2015 at 08:33 - Reply

    Jag tog steget för drygt två år sedan, men vad gör man när man känner att längtan efter ”min man” finns där, längtan efter att han skulle se mig, kommunikation, vi var säkert båda lika skyldiga..man är alltid två i ett förhållande.
    Just då var det rätt beslut, men jag älskar honom fortfarande.
    Vad ska jag göra?

    • Barbamamman 3 januari, 2015 at 08:43 - Reply

      Ta reda på hur du riktigt känner. Det kanske bara är en illusion du är fortfarande förälskad i. När ni möts igen kanske du inser att du uppvaktat fel tanke/känsla. Är svaret jag vill verkligen ha honom tillbaka- följ hjärtat! Gör det som behövs för att du ska bli lycklig. Du är den viktigaste personen i ditt liv! Lycka till.

  7. Barbamamman 3 januari, 2015 at 08:36 - Reply

    Jag tror dessvärre kvinniföllan slår till för många. Många har inte råd att skiljas. Bor man ex i Stockholm så är bostadsbristen och priserna ett aber- du kommer ej vidare. Värre blir det när/om nya amorteringskrav går igenom…så du sluter en pakt med dig själv och härbärgerar. Jag tror vi är byggda för att normalisera ngt vi inte egentligen accepterar. Tiden går i det dåliga och tillslut så tror vi att det ska vara dåligt – det är normalt!
    För min egen del ifrågasätter jag min egen förmåga att känna. Jag saknar en känsla i relationen. En känsla jag tror man ska känna efter 10 år. Jag uppvaktar tanken om och om igen. Vilket gör att jag är besatt av att denna känsla ska infinna sig. Gör allt för att hitta den, tycker vår vi-form är värd den känslan – men finns den? Finns den på riktigt? Vad ska man känna efter förälskelse fasen? Det är lätt att hoppa vidare- förbruka partners. Jag kanske egentligen har det väldigt bra men drömmen om bättre är större!
    Att inte vara nöjd är en akilleshäl – handlar det om att inte våga vara nöjd eller handlar det om då finns ingen spänning kvar? Många kvinnor som får ”inte nöjd känslan” i relation vänder den till sig själv. De tror att om de går ner 5 kg, börjar träna, färgar håret kommer känslan förändras. För vi är lärda – det börjar hos dig själv. Gör det? ( oj, nu kom jag från ämnet)
    Godmorgon Michael

  8. maja 3 januari, 2015 at 08:54 - Reply

    3 månader har gått. Inte npgon lång tid. Läste gamla inlägg igår och fick bekräftat att mycket har hänt. Ångesten är borta och jag känner mig inte längre själsligt ensam. Är fortfarande lite ur balans, mer i ilska nuförtiden. Jag arbetar på den, fast den lever sitt eget liv ibland. Jag har fått många insikter på vägen. Dagens inlägg är svaret på varför jag inte lämnat honom innan han lämnade mig. Många av er har funderingar kring barnen. Visst blev de ledsna och kanske ännu mer ledsna över hur det till viss del fungerar idag. De älskar honom och han finns inte där på ett sätt som de kanske tänkt. Jag gör det jag kan för de i det men jag kan inte lösa allt. Vi har ibland långa samtal, jag och barnen, men oftast handlar det om att finnas där och fylla så mycket jag kan av tomrummet. Barnen är oxå mina depåer ibland. Jag o 7 åringen var på en riktig långpromenad igår med vår tillfälliga hyresgäst. Hon pratade på om allt möjligt och plötsligt vänder hon sina två mörka ögon mot mig: Mamma, det skulle vara roligt om du skaffade en ny kille! Nån bra. Så enkelt o självklart för henne. Det smittar av sig. Kanske nångång i alla fall……

  9. Sara 3 januari, 2015 at 08:58 - Reply

    Om det nu fanns ett enkelt svar hur skulle det kunna vara? Egentligen?
    Att bryta upp ett förhållande med en partner som man delar barn med och som man levt ihop med många år kräver både mod och styrka. Många verkar tänka att bara jag vågar lämna så kan jag gå vidare. Men det är så mycket mer komplicerat än så. För vi lämnar ju inte bara vår partner, vi lämnar ju också våra barn! Vem tar egentligen barnperspektivet i en skilsmässa idag? Aldrig hör man någon prata om att barnen tar skada av en skilsmässa. Med en skilsmässa följer en massa andra problem som är så mycket svårare att hantera än avsaknad av närhet i en relation. Samtidigt är vi som människor helt beroende av kärlek för att kunna och orka leva fullt ut. Vi behöver ju känna oss älskade och uppskattade för den vi är. Precis så är det. Så vad göra? Ja, för dom flesta tror jag svaret är att det är bäst att skilja sig. Ändå!!! Trots alla betänkligheter??? Bra eller dåligt? Ja inte vet jag!

  10. L-lotte 3 januari, 2015 at 09:04 - Reply

    Så sanna ord, igen! Det gör ont att läsa för de träffar verkligen rätt i mity såriga inre. Min kärlek till familjen är enormt stor och nog den som drivit mig länge. Mina tankar går verkligen i dessa banor som du tar upp idag. Jag älskar inte min man längre, vi lever inte nära varandra, vi sköter det praktiska men är milslångt mellan oss känslomässigt, inga varma blickar, ingen närhet. Hade vi drivit ett företag ihop hade vi haft en bra relation och säkert kunnat vara framgångsrika!
    Jag kan i mitt inre se mig i ett eget hem, både med mina barn och ensam, och känna hur bra jag mår, att jag har frid i själen, en målbild som infinner sig allt oftare. Men andra tankar och känslor (rädslor)tar också mycket plats i mig.
    Tack Michael för att du delar all denna klokskap så generöst. Gör ont att bli uppmärksammad på hur jag lever/känner gentemot hur jag vill leva/känna, men inser hur väl jag behöver skaka om mig själv för att leva ett ärligare/sannare jag framöver. Kram av tacksamhet till dig

    • Liv 3 januari, 2015 at 09:33 - Reply

      Jag vill inte ge sken av att det ÄR LÄTT att ta livsavgörande steg framförallt när man har barn….och det handlar inte om RÄTT o FEL egentligen….men jag har o fortsätter finna styrka vid ” tuffa” stunder i att jag HAR GJORT/ FÖRSÖKT allt i min makt med den arsenalen jag är given att få till någon förändring…försök till kommunikation mm.mm.mm.!!!!
      Jag känner det i HELA mig vilket gör att jag inte ” bryts ner” i allt efterföljande arbete….bearbetningsfasen.
      ( hoppas jag iallafall;))
      Kram

      • Michael Larsen 3 januari, 2015 at 10:04 - Reply

        Är man två som verkligen vill, så finns alltid möjligheten.

        • Liv 3 januari, 2015 at 12:18 - Reply

          Håller med HELT o FULLT M!
          Det är två som måste ” jobba” för att kunna skapa en fungerande lösning som båda kan leva med.
          Annars tar det slut en dag..oavsett vad det gäller i en relation.
          Kram

    • Michael Larsen 3 januari, 2015 at 10:15 - Reply

      Vilken avklädd och ärlig bild du beskriver L-lote. Den tar tag. Låter som du är mitt i processen att lämna, men att det ännu inte kommit till uttryck i handling. Kram

    • Jenny 10 januari, 2015 at 13:15 - Reply

      L-Lotte, jag känner igen mig i dagdrömmandet om ett eget hem, där det är harmoni. Vissa dagar delar jag i huvudet upp våra tillhörigheter och jag tittar på Hemnet efter lägenheter jag skulle vilja ha. Min bästa vän berättade härom dagen att hon ska skiljas från sin man och det satte igång en lavin av förstärkta känslor inom mig. Och nu har jag svårt att avgöra: Är jag kär i idén om ett annat liv? Vi har bokat familjerådgivning, men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag kanske inte ens vill försöka. Hur lång tid ska man försöka. Vi har varit tillsammans i 16 år och vårt äktenskap förtjänar en chans. Men hur lång ska den chansen vara? Har ni några råd?

  11. Catarina 3 januari, 2015 at 09:14 - Reply

    Jag tror att just bryta upp en familj är det som alla är mest rädda för. Ensamheten som dyker upp, när man varannan vecka är ”på riktigt” själv. Ingen man/fru, barnen som är hos den andre. Sakta men säkert dyker inte de här inbjudningarna till alla parmiddagar upp.
    Jag separerade för drygt 3 år sen.
    Och det var min man som ville separera pga att han träffat en annan kvinna. Såhär i efterhand kan jag se alla de tydliga tecken på att vi inte passade ihop. Och att jag är värd någon som älskar mig för den jag är och uppskattar mig och framför allt respekterar mig för det.
    Men jag hade nog aldrig tagit steget att separera fast att jag inte tyckte att vårt förhållande var bra.
    Jag var alldeles för rädd att mista ”min familj”. Så för mig stämmer det du skriver.
    Tack för många bra och fina texter, och reflektioner.

    • Frida 3 januari, 2015 at 09:36 - Reply

      Men vad definierar själva familjen då? Måste den bestå av mamma, pappa och barn tillsammans?
      Jag har sambo och tre barn, villa, bil, och katt. Familj. Riktigt Svensson.
      MEN jag saknar familjen i min familj. Låter det knäppt?
      Vi känns inte som en familj, en enhet. Sambon är inte en del. Han kan/förmår inte.
      Vi har inte heller något socialt umgänge tillsammans som par. Inga gemensamma vänner, sambon har inga.
      Känns som om han är min tonåriga son.,

      • Michael Larsen 3 januari, 2015 at 10:03 - Reply

        Skillnad mellan familj och levande familj tänker jag då Frida. Vad vill du? Varma hälsningar.

    • Michael Larsen 3 januari, 2015 at 10:09 - Reply

      Tack för att du delar med dig Catarina. Hoppas du känner dig någorlunda ok i det som är just nu. Varma tankar.

  12. Lotta 3 januari, 2015 at 10:15 - Reply

    Återigen berörde du en punkt som är så viktig. Tack.

  13. Maria 3 januari, 2015 at 10:59 - Reply

    Jag gick för 7 år sedan. Barnen var bara 2,5 och 5 år och våndan hade var enorm. Skilsmässobarn som jag är själv fanns det inte i min värld att ”utsätta” mina barn för samma sak… Men jag gick mer och mer sönder för varje dag. Det som fick mig att ta beslutet var att jag djupt i mitt hjärta tror att jag skadat mina barn mer genom att stanna – en olycklig mamma som stannade av fel anledning. Jag var fast besluten att ha en vuxen och mogen relation till barnens far – fruktansvärt svårt ibland då känslor är inblandade… Men det fungerar jättebra och det är jag stolt över. Lever ensam idag ( har haft två längre relationer efter) men lade kärleken på hyllan ett tag för att verkligen komma fram till vad jag behöver och landa i mig själv. Idag börjar jag känna mig redo att plocka ner den igen. Vill bara säga att våga vara sanna mot er själva. Tycker det är väldigt svårt att göra det när ens älskade barn är inblandade. Men lär man dem rätt genom att göra fel mot sig själv?

  14. NN 3 januari, 2015 at 11:39 - Reply

    Så har även jag hittat hit till bloggen.. Har läst den ett par veckor nu.. Fantastiskt fina och sanna ord du skriver.. Jag känner igen mig i mycket… I somras lyckades jag äntligen bryta upp från en 15-årig relation där jag många år brottats med just de frågorna du skriver om idag. En osund medberoenderelation (som inte handlat om alkohol, men om psykisk sjukdom, depressioner och ångest där jag varit den som ”tagit om hand”). Har brottats med frågor som.. hur kan man lämna nån som är sjuk? Kommer barnen att förlora sin pappa helt o hållet om jag går? Det har känts som min plikt att stanna för att stötta, ta om hand och hålla uppe… Men kärlekskänslorna har varit borta i många år. Det har såklart varit tungt.. Men åren har gått.. Har tappat vänner på vägen eftersom jag lagt all min energi på att hålla ”familjen” fungerande. Och såklart har jag tappat bort mig själv. Men efter 2 års terapi vågade jag i somras äntligen ta steget. Inte på nåt snyggt sätt såklart, men hursomhelst så bröt jag mig loss. Håller nu på och landa i mitt nya liv. I min egna lilla lägenhet. Idag känns det underbart att komma hem! Inga tunga steg uppför trappen längre som det varit förut, med funderingar om hur det ska vara hemma när man öppnar dörren. Kommer han att ligga apatisk på soffan när jag öppnar? Har han fixat nån mat till ungarna? Handlat? osv..
    Det är underbart att bara ha sig själv och barnen att tänka på. Nu börjar varannan vecka-livet fungera också. Barnen, 5 och 9, verkar må jättebra! Pappan verkar ha kravlat sig upp på fötter nu och med facit i hand så var det nog bra för honom också att jag bröt upp. Då blev han tvungen att ta sig i kragen. Vi har ingen normal kontakt idag. Endast det praktiska via mejl/sms.
    Tror det kommer att fortsätta så. Han kommer aldrig att förlåta eller förstå varför jag lämnade honom. Jag får bittra mejl ibland, men mitt nyårslöfte till mig själv var att sluta bry mig om det. Det är hans problem och han får lösa sina problem själv.
    Jag tänker må bra nu!
    Ville bara dela med mig lite av min historia..! Verkar som att många har/har haft det som jag. Skönt att man inte är ensam!
    Nu går tankarna kring hur om man ska våga gå in i nån ny relation nån dag? Först ska man ju hitta nån man tycker om och känner attraktion för som känner likadant tillbaka.. Hur lätt är det? Och sen då… Har svårt att veta vad som är sunda gränser.. Man ska tänka på sig själv och behålla sin självkänsla och göra det man själv tror på. Hur går det ihop med en relation? Kan man ha en fungerande relation om man gör för mycket för sig själv? Blir det ens en relation då? Mitt problem har ju varit att jag ”ger bort” hela mig själv i relationer och lever för andra.. Vart går då gränsen för vad som är sunt och normalt…? Vad är lagom? Jag vet inte..

  15. Lorna 3 januari, 2015 at 12:33 - Reply

    Tack Michael med fler för allt ni skriver. Det är intressant och ger mig tankar på min egen tid innan och efter skilsmässan. Vi skiljdes för två år sedan. Har två barn och till slut var det inte längre värt att leva som familj. Det saknades så mycket. Vi drev familjen med alla praktiska hemma,jobb,skola,barn och deras aktiviteter. Vi hade vänner vi hade bjudningar ihop med mm. Vanligt Svensson liv i förorten. Men vi gick förbi varandra som man och hustru. Vi var föräldrar men inget mer. Familjen var viktig men inte vi själva innan jag mer och mer började känna att nej. Vi kan inte fortsätta så här. Jag vill inte leva så här. Jag saknar så mycket. Materia är inte allt. Jag var trött hela tiden. Känslomässigt utmattad och saknade bekräftelse samtal beröring kärlek. Bättre leva ensam med barnen för det gör jag ju egentligen redan…..
    Nu är jag i den situationen att äntligen ha träffat kärleken som ger mig så mycket av det jag saknat. Men då är jag den som står utanför. Jag är kvinnan som vill leva med en man som också vill umgås och få allt detta med mig. Men där kärleken till just familjen verkar vara det stora som gör att beslutet och diskussionen ligger lågt från hans sida till sin fru. Han vill vänta ut henne att ta ett gemensamt beslut. Vilket drar ut på tiden. Vi har haft en relation sedan sommaren 2013. Senaste tiden har tyvärr våra möten minskat då han inte vill att min existens ska påverka hans/deras beslut. Trots att de inte haft det bra i flera år. Fem…
    Det jag vill säga är att det är svårt att vara den som väntar utan att veta när eller om. Trots olika ord om att jag vill mm från hans sida hörs ofta så är det också långa stunder tyst. Vad händer vad händer inte. Min egen erfarenhet är att dra inre ut på någonting som egentligen båda parter vet och oftast även barnen vet. Ju klarare och snabbare man pratar om det ju hälsosammare relation blir det till partner och barn. Tror att det kommer bli jobbigt att inte längre vara familjen. Jag och min man gick i terapi under ett år innan vi tog steget. Vilket är ett bra sätt att komma underfund med vad vi ville med vår relation och oss själva. Där fick vi vägledning och successivt kunde vi också uttala det vi båda egentligen visste.

  16. Katarina 3 januari, 2015 at 12:46 - Reply

    Så sant..det jag är mest rädd för är att det blir som i filmen Broarna… Brukar tänka att en dag, en vecka, en månad till klarar jag men de dagarna blir till år och när jag tänker på att ha det så här 20 år till..ja, då är svaret enkelt även ifall det kommer bli jobbigt för våra barn. Jag vet nu att det inte kommer ändra sig, har hoppats och verkligen slått knut på mig själv, har försökt så länge att kämpa för familjen utan framgång.
    Har aldrig försökt att lämna så det är okänd mark, vet inte hur det blir förutom att det blir oerhört kämpigt och mkt tårar, men det är det ju nu också..så..nu är det bara kraften att göra det som saknas, tror och hoppas att det kommer för att sen kunna skapa något nytt för mig och mina barn.
    Kram till er alla här!!

    • Michael Larsen 4 januari, 2015 at 06:30 - Reply

      Kram till dig med Katarina. Tankar om styrka till dig.

      • Katarina 4 januari, 2015 at 11:49 - Reply

        Tack!

  17. Pierre 3 januari, 2015 at 13:59 - Reply

    Förstår att du upplever att det är jobbigt Jonas. Men rekommenderar att du pratar med någon om det och försöker se det ur andra perspektiv. Det du beskriver handlar nog om helt annat än att du inte hade jobb eller att hon var sugen på en viril nittonåring.

  18. Pierre 4 januari, 2015 at 16:15 - Reply

    Familjen är viktig, liksom behöver av bekräftelse, beröring och kärlek. Tyvärr är det lätt att det försvinner när familjen, med barn, jobb, hus renovering mm ska hinnas med. Glöden och intresset för varandra är viktig men svår att hålla levande om man tänker för mycket på familjen barnen mm.
    Lägg undan alla de tankar i en påse ofta under för att hålla relationen vid liv. Det får inte vara så att tid för samtal mellan par är vad ska vi köpa, renovera, semester, barn, skola och strax innan läggdags.

    • Michael Larsen 4 januari, 2015 at 16:45 - Reply

      Du är en engagerad delare med många kloka tankar Pierre. Håller med dig om vikten att ge utrymme. Allt gott till dig en kväll som denna.

  19. Anders 4 januari, 2015 at 16:52 - Reply

    Vill säga tack Michael Larsen för din klokhet som jag fann via en FB väns logg.
    Varit gift 2 ggr, sammanlagt 18 år.
    Första äktenskapet var faktisk ganska lyckligt de första två åren. (Vi var gifta och gravida efter 9 månader..) PASSION 🙂 <3

    Sedan gick det långsamt utför under 7 år. Olycka. Inre tomhet och frustration. Depressioner. Otrohet. Terapi.

    Sista äktenskapet/skilsmässan bidrog till en fullständig ekonomisk katastrof för mig. Ekonomiskt helt – helt – utblottad (bostadslös till en början) + att mina två yngsta helt underbara flickor flyttades genom en skenmanöver från x-et 150 mil från mig och jag kan endast se dom en-två ggr/år. Det sistnämnda är fortfarande mitt livs största smärta samtidigt som det märkligt nog ändå går att överleva det. Kanske bara för att jag inte har något alternativ..? Känns nästan som en krigssituation där jag bara försöker hantera och överleva. (Om någon läser detta försök sätta dig in i att inte kunna se dina barn mer än så..)

    Aldrig mer äktenskap känns det som nu efter 6 år som singel. Ser en stor risk i "trygghetsfaktorn " i äktenskapet som som i sin tur leder till alldeles för mycket "ta för givet". Skilsmässostatistiken talar sitt tydliga språk…
    Funnit tryggheten, livsglädjen och kreativiteten – i mig själv – inte genom någon annan. Det har varit en oerhört jobbig och smärtsam men nödvändig inre resa.

    Tror faktiskt först att jag först nu som 52 år är mogen på allvar att inleda en relation igen. Om ingen uppskattar mig som jag är, ja då är det inte meningen och jag fortsätter vara lycklig i tacksamheten att b la få leva, andas, se, höra, känna lukter, kunna gå, skratta, bli klokare, och inspirera andra. Kärlek har jag i massor och det får mina djur, syskon och barn.

    Vill bara ge hopp till dig därute som sörjer drömmen som inte blev, våndas och lider. Finn din egen styrka. Låt det ta tid. Endast då kan du hitta balansen i livet fyllt av de ingredienser som är viktiga för just dig och bli en värdefull person för en framtida partner.
    Jag lovar att jag vet vilken smärta och ångest du går igenom. Men i morgon går solen upp igen. 🙂 <3

    • Michael Larsen 4 januari, 2015 at 18:48 - Reply

      Det gör ont i mig Anders! Att se sina barn så sällan! På det en enorm ekonomisk press. Fint se att du är på fötter igen trots det helvete du gått gå igenom. Bara det att du genom dina ord här försöker inge hopp i andra visar på fantastisk värme. Ja, låt det ta tid. Varma tankar till dig.

      • Anders 5 januari, 2015 at 15:04 - Reply

        The show must go on! 🙂 (y)

  20. Anna 4 januari, 2015 at 17:50 - Reply

    Blir förbaskat provocerad. Förstår hur du menar. Och visst låter det självklart. På ETT sätt.
    Men du får det att framstå som att folk e dumma som går runt och inte är ärliga mot sig själva eller ”vågar” ta steget osv.
    Det är inte alls säkert att det är så enkelt. Ditt resonemang har det individ JAG-fokus som samhället har idag. Det är jättefint att vi kan prata om känslor och inte behöver lägga locket på, på samma sätt som förr.
    Men sällan är det så svartvitt som du beskriver.
    Att stanna ”för barnens skull” är något dåligt i vårt samhälle. Men tänk om det faktiskt är nåt bra. Skulle vilja se att vi kan beundra alla som stannar och kämpar så länge det bara går, för just barnens skull. Även om det innebär att bli lite känslomässigt ego-död några år på ett plan. Klart man väger in barnen och det är fan nåt fint tycker jag. Handlar inte om nån offer och självömkan, utan bara att lova att göra allt, gå genom berg, för sitt barn, som man lovar när det föds.
    Tycker det tillhör vuxen mognad att ställa sig frågan ”ok, JAG har behov av ett bättre liv för mitt ego, e det behovet i såpass omfattning att det väger upp att barnen får betala med ett ”sämre” liv, för att jag ska få det bättre”?
    Ibland är det självklart det. Men e så jävla trött på att allt bara är jag jag jag. Individen, självutvevkling bla bla bla. Tänker höja alla kämpande till skyarna! Sen klart vad som helst kan man ju inte stå ut med. Sen innebär inte alltid en skilsmässa nåt dåligt för barnen, men i de flesta fall. Bara som att, vilken vuxen skulle välja två hem? Vilken vuxen skulle välja ett liv där man ständigt måste längta efter nån man älskar.
    Kan liksom va därför man kämpar lite till, för barnen. Det är fantastiskt.

    • Michael Larsen 4 januari, 2015 at 18:38 - Reply

      Så vad gör vi om kärleken sedan länge är död i relationen Anna? Om kämpandet pågått i åratal utan någon vilja till kommunikation från partnern?

      • Anna 4 januari, 2015 at 20:52 - Reply

        Nä då e det ju mer klart. Om kärleken är ”död” utan gråzon. Tycker dock sällan det funkar så klart i verkligheten. Alla livets bitar samspelar och en död kärlek dyker sällan upp som något statiskt. Jag menar nog mest att dagens kvinnor och män är inte så dumma att de går och biter ihop för att det ska se bra ut, utan det är lite mer komplicerat.
        Ofta är ju kärleken dessutom kanske snarare halvdöd än heldöd, vilket gör att många just hamnar i den klämda situation du talar om.

    • Frida 4 januari, 2015 at 20:47 - Reply

      Vågar nästan påstå att de allra flesta gör mer än vad som behövs-just med tanke på barnen. Bönder ut och in på sig själv. Kämpar lite till, försöker. När det inget ger kapitulerar man, ger upp och bara är. Frustration och irritation från både mammas och pappas håll. En pappa som aldrig vill göra något, snäser och suckar och order barnen hör oftast är ”vänta”. Han är ju så himla upptagen där framför datorn.
      ALLA har en anledning, jag har min. Mina barn (och för den delen jag) har inte tillgång till sambon fast han rent fysiskt är hemma. (jobbar även mkt)
      Vad skulle dom sakna? pappans dataskills.. ( och då spelar dom inte ihop, men han kan fixa om det händer nåt med dator el. tv-spel)
      jag borde nog gå en kurs! : )

  21. Mikael 13 januari, 2015 at 20:21 - Reply

    Min upplevelse från ungdomsåren var att jag hade en mycket god självbild och självkänsla. Tänkte inte så mycket på det med åren som gick. Efter att låtit ”plikten” hålla mig kvar i allt för många år i en dålig relation, så lyckades jag med stöd ta mig ur. För att bearbetade det hela gick jag till en psykolog. Ett av det första denna insåg var att jag hade en jättedålig självkänsla. För mig kom det som en överraskning. För jag trodde att den var mycket god. Jag insåg att psykologen hade rätt men kunde inte begripa hur det hade gått till. Tack för ditt svar; ”Att vara kvar av enbart plikttrogen lojalitet, skuldkänslor och tycka synd om är receptet för en självkänsla i svält.”

Leave A Comment

X