Kvinnan som inte orkade vara olycklig längre

//Kvinnan som inte orkade vara olycklig längre

Kvinnan som inte orkade vara olycklig längre

Den här berättelsen hade även kunnat handla om en man. Kvinnan har i hela sitt liv kämpat med att vara alla till lags: mannen som hon levt tillsammans med i 14 år, föräldrarna, vännerna, kollegorna, och inte minst barnen. Det är viktigt för henne att människorna i hennes närhet är lyckliga. Hon har lagt all sin kraft på uppdraget: omtanken om andra! Vilket är en fantastiskt fin egenskap i henne! Men det finns ett pris att betala: åsidosättande av den egna lyckan!

En dag tar en tanke fäste i kvinnan: ”Men jag då? Är jag lycklig?” Svaret kommer som en chock för henne eftersom hon aldrig gett utrymme till att känna efter: ”Nej, jag bara rusar runt utan att fråga mig själv vad jag vill.”

Det som gör det extra svårt för henne är den djupt rotade inställningen: ”Man stannar och kämpar! Man ser till att förändra situationen genom att jobba med sina egna tankar och tänker positivt. Allt går att förändra! Människor bryter upp sina förhållanden alldeles för lätt idag. Ett jag, jag, jag samhälle!”

Men hon har försökt alldeles för länge! Vänt ut och in på sig själv och föreslagit parrådgivning, vilket de gick på vid ett par tillfällen. Men han tyckte inte att det gav något.

Kvinnan är så fruktansvärt trött på att kommunicera pedagogiskt; allt för att förhindra en konstig/dålig stämning. Hon är så frustrerad över att emellanåt behöva ta på sig ”bitchkoftan”, då hon talar övertydligt klarspråk: ”Om det inte blir en förändring kommer det att ta slut mellan oss! Jag vill ha detta från vårt förhållande… Jag vill att du tänker på detta!” Med samma resultat varenda gång: två veckors ansträngning från hans sida. Och så tillbaka i samma bekanta mönster. Så förutsägbart!

En vårmånad börjar tomheten och det osunt anpassningsbara ersättas med en längtan: att sluta ”fixa” honom och tvåsamheten! En längtan efter frihet och skönt flyt. Hon ville känna sig älskad och kunna älska! Attraktionen och kärleken är sedan lång tid tillbaka en för alltid bortrest vän.

I alla fall i den här konstellationen.

Vi vet med oss när vi har försökt tillräckligt. Vi vet genom känslan i bröstkorgen vilka steg vi behöver ta. Men skuld och rädsla är starka emotionella naturkrafter!

Frågor som vi behöver ställa: ”Är det rätt mot min partner att bli kvar när jag inte längre har de rätta känslorna? Förtjänar inte han eller hon få vara älskad? Liksom jag?

Det är en mänsklig rättighet att tillåta sig själv att ändra på berättelsen som inte ger lätta steg framåt.

Så skapar du ett välförankrat självförtroende – webinar den 17/9. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2018-09-14T09:15:17+00:00september 14, 2018|Blogg|6 Comments

6 Comments

  1. A 14 september, 2018 at 21:17 - Reply

    Åh gud, vad fint skrivet! ❤

  2. Ag 14 september, 2018 at 22:33 - Reply

    Jag tror många kan känna igen sig i denna kvinna. Detta är till stora delar jag för några år sedan. Jag brukade ibland tänka att jag hade mycket att vara tacksam över, en familj, två fina barn, ett hus… det måste vara bättre att hålla ihop när barnen är små, vem är jag utan honom. Men det fanns ingen kärlek kvar, och en alltmer destruktiv relation, där vi till slut inte ens kunde samarbeta. Det var ett gemensamt beslut att lämna. Och det var bland det bästa jag gjort i mitt liv. Jag blev en starkare och lyckligare människa, och viktigast av allt, jag blev mig själv. Jag blommade ut både på insidan och utsidan. Kände mig så fri. Det är inte min exman jag saknar nu utan min första kärlek efter. Han som fick mig att känna mig älskad, sedd och respekterad på ett sätt som jag aldrig upplevt tidigare i mitt liv. Men som nyligen valde att lämna. Honom älskar jag.

  3. G 15 september, 2018 at 08:15 - Reply

    Detta är så jag och då tänker jag, hur många fler går runt och mår så olyckligt?!
    Jag har valt att lämna nu efter många års förhållande och två barn. Jag är nu det egoistiska som bara tänker på mig själv, det är det jag får höra. Är det ok att ”bara” tänka på sig själv i denna situation? Är det ok att tro att jag kommer må bättre bara jag kommer ifrån, fast det finns barn inblandade?
    Jag har så dåligt samvete över allt, men samtidigt fanns det ingen möjlighet för mig att stanna.
    Tack för bra och tänkvärda texter Michael.

  4. Ag 15 september, 2018 at 10:18 - Reply

    Jag tror inte att man bara tänker på sig själv även om det känns så i stunden. Jag blev en gladare och lyckligare mamma när jag skilde mig och det kände mina barn också. Men jag kan ha dåligt samvete över att de fått se sina föräldrar skiljas och båda sina föräldrar ha respektive relationer som tagit slut och sett personer komma och gå i deras liv. Vilken bild har de fått av kärlek? Och just nu har de inte världens gladaste mamma, utan en som är ledsen då och då och går och sörjer en kärlek som gått förlorad. Men jag tar till mig det du skriver Michael, att det inte är rätt att stanna kvar hos sin partner om känslorna inte är de rätta.

  5. A 15 september, 2018 at 13:59 - Reply

    Jag känner så. Jag orkar inte vara olycklig längre. Men hur vet man att man blir lycklig sedan då, efter att man brutit upp? Hur vet man att det är ”svaret”?

  6. Sanden 19 september, 2018 at 20:05 - Reply

    Hon kunde varit jag. Har levt 12 år med min man och jag har satt mina känslor och behov åt sidan pga att han är ”känslig” och har sånt bekräftelsebehov och rädsla för att bli övergiven sedan barndomen. Har känt mig instängd och aldrig blivit mött i vår relation och jag har fått ta så mycket skit av honom då hans ångest driver honom till oacceptabla beteenden ibland. Bl.a alkoholberoende (han är nykter nu) Blev djupt förälskad i en annan för 3 år sedan, hade det varit ömsesidigt hade jag nog lämnat då men istället lever jag kvar i den här limbon.. Min man är en underbar pappa men jag är inte lycklig och inte kär i honom. Vill inte ha sex. Har tänkt att prata med honom ikväll för jag vill UT samtidigt som ångesten gentemot barnen kväver mig nästan. Han älskar verkligen mig men jag får inte det jag längtar efter och behöver av honom. Och han kommer aldrig få det av mig heller för han kräver orimliga nivåer av kärlek och lojalitet. Är så ledsen att vårt destruktiva mönster av att jag ”tassat på tå”, inte satt gränser, ställt upp på orimliga krav nu gjort att kärleken till honom dött. Han kväver mig med sitt bekräftelsebehov och kräver saker av mig som inte jag (tveksamt om ens NÅGON) kan ge. Har gått i terapi i ett år nu och står äntligen stadigt på en platå där jag nog är redo att stå för det jag känner och behöver.

Leave A Comment

X