Kvinnan som till varje pris skulle ha tillbaka sitt ex

//Kvinnan som till varje pris skulle ha tillbaka sitt ex

Kvinnan som till varje pris skulle ha tillbaka sitt ex

Hon berättar om alla negativa egenskaper hos sin f.d. och hur illa han har behandlat henne sedan det tog slut. Hur han träffade en annan kvinna samtidigt som de var tillsammans, att han aldrig hjälpte till hemma och var ointresserad av att röra vid hennes kropp. Och samtidigt vill hon ha tillbaka honom!

Det är inte svårt att se skillnaden mellan psykologisk fixering (för att använda ett annat ord i detta sammanhang: besatthet) och kärlek. Hon tror säkert på att hon älskar honom, men ju mer jag lyssnar desto tydligare blir det att den genuina omtanken dog för flera år sedan. Hon är sårad och har tagit samma vändor om och om igen i tankarna. Känslomässiga motorvägar har byggts i sinnet och det finns ingen annan adress inmatad än just denna: mannen som träffade en annan!

Jag ser hennes ilska, men framförallt det bakomliggande sorgen som hon inte verkar vilja kännas vid. I alla fall inte offentligt. Berättelsen om honom och alla hans dåliga sidor har uttalats tusentals gånger. Hon är säker på att om han bara inser sitt misstag och kommer tillbaka, blir allt bra. ”En dag ska han vakna!”

Det handlar, som du redan har förstått, inte om honom utan henne: den djupa, djupa ivern efter upprättelse. I en svepande magisk rörelse skulle allt som hon har tvingats älta under alla dessa månader, plötsligt ges mening. Lidandet skulle förångas och bytas ut mot lycka. Det är vad hon är övertygad om!

Egot försöker ständigt förföra oss med sina sköna ”sanningar”!

”Koden” som enligt henne skulle befria dem båda är att han inser hur fel han har betett sig.

Hon är sedan barnsben hårt tränad i att inte ge upp. Kämpa tills det värker i hela kroppen! Varenda muskelfiber ska lida! Kvinnan är OS-mästare i råstark vilja! Men hon har ingen aning om hur man ger upp! Hur befriande det kan kännas att överlämna sig till: ”jag kan inte ständigt styra över andra. Människor måste inte hålla ihop till varje pris. Emotionell smärta är inte det självklara tecknet på kärlek.”

Gamla ”dokument” kan behöva slängas så att nya rader kan ta form.

Finns det någonting som du behöver släppa taget om? Vad?

Michael Larsen – relationscoach

By |2017-12-28T08:37:17+00:00december 28, 2017|Blogg|13 Comments

13 Comments

  1. G 28 december, 2017 at 08:56 - Reply

    Jag lever i ett samboförhållande sen många år tillbaka med 2 st bonusbarn och en gemmensam. Bonussonen har adhd och får alltid utbrott när han är hos oss pga lillebror. Lillebror får varken prata eller röra sig. Varje gång utbrottet kommer springer han hem till sin mamma som inte är sen med att verkligen berätta för oss vilken dysfunktionell familj vi är. Min sambo lägger sedan skylden på mig. Jag känner mig så förnedrad, så kränkt. Jag vet att hans ex inte gillar att vi umgås med deras gamla vänner och nu har hon lyckats. I år kommer vi inte fira nyår ihop pga av att bonussonen inte klarar av att träffa sin lillebror. Jag får fly huset med lillebror och de stannar hemma. Borde jag bara lämna denna circus? Detta kaos som får mig att bli en dålig mamma pga att min energi är slut. Jag är trött på att baktalas och jag är trött på att få skulden för något som sker pga en funktionsnedsättning. Lillebror är inte elak utan utbrotten från storebror kommer oprovocerat. Detta fyller mina tankar varje dag och styr mitt liv. Jag är trött på att vara arg, ledsen och kränkt.

    • Anna 28 december, 2017 at 12:56 - Reply

      Läs vad du har skrivit. Du får samma råd som jag fick en gång. Du kan göra tre saker. 1. Fortsätt som nu och lär då din son att det är ok att ha det som du har det. (Jag tycker inte det) 2. Gör något åt det. Familjeterapi tex eller 3. Lämna honom

  2. Ak 28 december, 2017 at 09:04 - Reply

    Exakt!! Svårt bara när motorvägen är bred och välkänd. Det är ju motigt att ta de där okända stigarna och det tar tid att trampa upp dem till breda kända spår. Tankens makt är stark.

  3. Petronella 28 december, 2017 at 09:49 - Reply

    Levde precis så, i den tron att om han bara inser hur fel han behandlar mig så kommer allt bli bra. Om jag bara älskar honom lite till så….
    Ville inte misslyckas, ville inte ge upp, ville ge barnen en kärnfamilj till priset av mig själv… Trodde jag fortfarande älskade honom men det gjorde jag nog inte igentligen.
    Blev ignorerad, utestängd i minusgrader utan kläder, innelåst, jag skämde ut honom, mitt beteende va fel å jag kunde fråga vem som helst sa han för alla tyckte lika, allt va mitt fel å jag trodde på honom till slut.
    Tills en dag när jag vaknade upp å insåg att jag inte kan ha det så, den dagen satte jag mig å sökte lägenhet å flyttade några månader senare. 2 helvetesår har jag haft sen flytten då han bråkat med mig om allt som rör barnen, soc, familjerätt, gått hos kurator å jag har gråtit å jag har skrikit MEN jag har aldrig ångrat min flytt. Jag tar hand om mig själv nu å jag är mkt starkare än vad jag nånsin trott, från att i början och även en tid efter flytten försvarat å försökt förklara mig vid varje påhopp jag fått så ignorerar jag honom nu å livet har blivit mkt lättare å påhoppen blir färre å färre för jag ”matar inte elden med ved”.
    Jag är på väg åt rätt håll å det känns mkt bra 🙂

    • Petronella 28 december, 2017 at 09:54 - Reply

      Kan tillägga att jag gav honom 24 år av mitt liv

    • Michael Larsen 28 december, 2017 at 14:25 - Reply

      Så oerhört starkt av dig Petronella! Du gav dig själv och barnen någonting ovärderligt – respekten för din egen person. Varma hälsningar till dig!

  4. Anette 28 december, 2017 at 10:28 - Reply

    Mitt i prick varför är man så jävla enveten och kämpar alldeles för länge med något som inte är bra. Har gjort det 2 gånger i mitt liv som gift och vill aldrig mer hamna där…men jag litar inte på mig själv

    • Michael Larsen 28 december, 2017 at 14:22 - Reply

      Det modigt att kunna erkänna: ”Jag litar inte på mig själv”

  5. Carolina 28 december, 2017 at 10:51 - Reply

    Tror på den fria viljan. Man måste vilja och det måste vara från bägges håll. Det går aldrig att tvinga någon att tycka om en. Däremot kan jag förstå detta med upprättelse men då vill jag hellre ha en ordentlig ursäkt och framför allt, en ändring av beteendet. Att be om ursäkt och sen fortsätta med samma beteende blir bara patetiskt! Man ska heller aldrig tolerera att någon behandlar en illa. Man är värd så mycket bättre än så!

  6. Carolina 28 december, 2017 at 10:51 - Reply

    Tror på den fria viljan. Man måste vilja och det måste vara från bägges håll. Det går aldrig att tvinga någon att tycka om en. Däremot kan jag förstå detta med upprättelse men då vill jag hellre ha en ordentlig ursäkt och framför allt, en ändring av beteendet. Att be om ursäkt och sen fortsätta med samma beteende blir bara patetiskt! Man ska heller aldrig tolerera att någon behandlar en illa. Man är värd så mycket bättre än så!

  7. Helen 28 december, 2017 at 17:10 - Reply

    Jag ville inte heller ta till mig sorgen efter separationen. Jag tryckte bort den för jag ville inte känna den smärtan. Både jag och mitt ex mådde väldigt dåligt båda två över att vi inte lyckats ta oss vidare från hans svek och lögner som grundat sig i ett bekräftelsebehov hos andra kvinnor. Till slut valde han att bryta upp och det är jag glad för idag. Efter att ha gått i samtalsterapi under hösten förstår jag idag hur dåligt jag mådde under sista tiden tillsammans med honom. Vi behövde komma ifrån varandra där vi bröt kontakten helt med varandra. Även fast det går upp och ner så känner jag mig glad igen och det var länge sedan jag gjorde det. Jag kommer snart att börja nytt jobb och känner samtidigt att det är något som saknas, mitt ex. Jag har lämnat allt elände som varit bakom mig och förlåtit honom för mig själv för att kunna komma vidare. Så ibland blir jag osäker på om jag lurar mig själv eller om det är så här jag känner, att jag verkligen saknar honom.

  8. Lisen 28 december, 2017 at 22:46 - Reply

    Så träffande text. Blir nästa rädd. Jag har nog en hel del dokument. Måste bara hitta dem så jag kan gå vidare och bli lycklig jag med. Just nu är jag bara extremt svartsjuk, ledsen, arg, känner mig obetydlig och utbytt. Vill lämna detta bakom mig när jag går in i det nya året.

  9. Anna K 29 december, 2017 at 00:41 - Reply

    Åh vilken bra text Michael!

    Jag har absolut den uppfostran med att man ska kämpa…och fick motorvägar till vilka det fanns känslomässiga skyltar som sade ‘ städa, fixa, håll ordning, gå ned i vikt etc…annars hotar han med skillsmässa.
    Två år innan han träffade en annan..gav jag upp! Det var oerhört smärtsamt, sorgset, konstigt och främmande att ge upp. Då, kunde jag inte förklara vad som hände med mig som jag gör här i detta inlägg, idag! Men nu i efterhand så vet jag att min kropp så åt mig att ge upp…den skrek av smärta. Det hade inte funnits någon balans mellan kropp och själ på många år!

    Du har så rätt då du skriver att den genuina omtanken kan försvinna. Det gjorde den för mig med, utan att jag visste, och visst gick den ut i ilska…inte mot han utan i fördomar om andra, en allmänn bitterhet mot folk som hade det bättre än mig, avundsjuka! Någonstans var jag tvungen att få ut min ilska. Fast jag egentligen var djupt sårad, besviken och emotionellt överkörd.

    Det första jag släppte taget om två år innan skilsmässan var att jag inte skulle vara hans lärare/mamma och försöka lära han hur fruktansvärt ont det gör när man säger elaka ord mot någon. Jag gav upp genom att En enda gg säga i mina tankar till mig själv -detta var sista gg han hotade med skillsmässa för att vi har en meningsskiljaktighet!
    Men detta är snart 8 år sedan. Det är 6 år sedan vi skildes och först nu kan jag vissa dagar komma på mig själv med att motorvägarna bär helt andra skyltar idag. Jag har arbetat med flera olika metoder för att förändra mitt tankemönster och beteende. Nu återstår att börja vänja sig vid att man utan en massa möda har en annan, positiv, syn på sig själv.
    Det känns som att ilskan, bitterheten och den bråddjupa mångfacetterade sorgen är över. Det emotionella kämpandet om sig själv som person är över.

    Det Svåraste att inse/ge upp var att jag inte kunde göra han nöjd. Vad jag än gjorde, hur mycket jag än servade han så var han aldrig nöjd. Jag såg inte mina beteendemönster då vi var tillsammans men idag är jag otroligt medveten om hur lätt jag kan falla i mönster med att vilja hjälpa andra och IOM det inte se vilka behov jag har.

    Skulle vilja säga att en stark person är en person som ser sina egna behov, kan sätta egna gränser för att inte skapa obalans mellan kropp och själ, kräva respekt av andra personer….

    …separationer med sina fruktansvärt omtumlande upplevelser kan leda till att man efter en tid blir en stark person och då blir livet mångfaldigt så mycket friare och alldeles underbart (även om man är singel).

    Var snäll mot dig själv. Ge dig själv en kram för du är bra precis för den den unika människa du är.

    Tack så mycket för ditt engagemang att driva den blogg Michael.

    Gott Nytt År

Leave A Comment

X