Kvinnan som ville mer än att ha avklarad sex

//Kvinnan som ville mer än att ha avklarad sex

Kvinnan som ville mer än att ha avklarad sex

Mannen kommer med trevare och återkommande kommentarer: ”Ska vi inte…?” När hon inte vill blir han sur och hon upplever honom som krävande. Han tycker att de har det ”kanon” tillsammans, förutom att de har sex alldeles för sällan.

Fem år har gått sedan de träffades för första gången. Ett fantastiskt möte med passion och hur mycket som helst att prata om. De befann sig i liknande livsfaser och det mesta var okomplicerat. Några år senare miste kvinnan sin mamma och hon började omvärdera livet. Hon började ställa frågor: ”Vad är meningen med allt? Vad är kärlek? Hur är mitt förhållande egentligen? Hur ser ett bra liv ut egentligen?”

Hon försöket nå fram till sin man och visa sin känslomässiga värld, men han tyckte att det var dags för henne att ”sluta älta och gå vidare.” Han gav henne återkommande goda råd – säkert i all välmening, men det gjorde bara att hon kände sig ännu mer ensam i tvåsamheten.

De reste på semestrar, spa-weekends, restaurangbesök etc. Hennes sinne och kropp var inte längre kvar i relationen, vilket han någonstans kände av. Medvetet eller omedvetet resonerade han: ”Sex kan nog föra oss samman igen. Det var ju så vi en gång inledde det. Livet ska vara härligt!” Ju mer han ville, desto mindre ville hon.

Emellanåt ”ställde hon upp” – fullständigt tom inombords när det avklarats. Han var tillfälligt nöjd. För varje gång hon gick emot sin kropps röst, blev muren dem emellan allt högre och bredare.

Kvinnan sökte djupare förståelse för livet och samhörighet i förhållandet. Hon berättar: ”Han är absolut ingen dålig människa. Tvärtom! Fantastisk på så många sätt! Men han förstår inte vissa bitar. Vi talar helt olika språk. Jag känner inte längre någon connection och han förstår inte vad jag menar. Det gör att jag inte känner mig attraherad. Min kropp har ingen sexuell lust om han inte når fram till mitt hjärta/min själ.”

Om vi tror att sex är en isolerad enhet; likt ett vattentätt skott mot andra livsområden, begår vi ett stort misstag. Kvinnor vet detta! Men långt ifrån alla män, och här uppstår det emotionella kulturkrockar i många parförhållanden.

Förspel är någonting som pågår 24/7 och det finns inga genvägar. Vi kan inte vara otåliga, himla med ögonen, ignorera den kärleksfulla uppmärksamheten, höja rösten, vara otåliga mot barnen, ”glömma” betydelsefulla datum, köra på i för högt tempo, vara dåliga på att ta initiativ utanför sovrummet – och sedan tro att det inte påverkar hela relationen.

Vi behöver fråga oss själva: Vad är samhörighet? Hur ser det ut i praktiken? Hur uppfattas jag när jag går på och inte lyssnar till det som sägs mellan raderna?

Michael Larsen – relationscoach

”Så lämnar du en narcissist” – webinar den 6/2 kl 20.00. Du är varmt välkommen!

By |2017-01-29T08:12:46+00:00januari 29, 2017|Blogg|26 Comments

26 Comments

  1. Annica 29 januari, 2017 at 08:35 - Reply

    Precis så är det i verkligheten. Vi måste framförallt prata mer med varandra och lära sig att lyssna. Förtroende tillit och medkänsla är så viktigt. Kloka ord av dig som vanligt. ❤

  2. Ann 29 januari, 2017 at 09:03 - Reply

    Män och kvinnor söker problemlösningar på olika sätt, vi kvinnor är på lite djupare plan och nog där vi kraschar många gånger, tyvärr. Har själv lämnat ett 30 årigt förhållande där min partner bl a resonerade som du skriver Michael. Inte sagt att alltid vi kvinnor har rätt, kanske vi ska lära oss att inte alltid se djupet i allt, kanske mannen ska se lite djupare? Oavsett så måste vi börja lyssna på varandra och lära oss förstå innebörden av orden, ta till oss och inte tro det löser av sig själv.

  3. Sanna 29 januari, 2017 at 09:57 - Reply

    Nästan identiskt med vad som hände oss/mig…nu lever jag ett singelliv…dejtar ibland och letar efter en hållbar relation…på min väg har jag lärt mig att njuta av sex igen…precis för vad den kan vara dvs njutning och närhet …det är underbart härligt och tillslut hoppas jag ju att jag träffar en man jag älskar oxå…

  4. Anna 29 januari, 2017 at 12:13 - Reply

    Så sant !!. Har lämnat 20 år bakom mig . Vardagslivet fungerade bra men det maldes sakta ner det också. Mitt ex ville ha sex men jag ville inte. Då kom ”tycka synd om” suckarna och för varje suck o surande blev det lite svårare för mig. Ligga tillsammans o mysa på soffan försvann för jag visste att snart kommer det !!!. Det blev en ond cirkel. Ibland städer jag upp ändå. Då var det lugnt ett tag. Ibland tog han sig friheter när jag sov !!. Det är inget bra att vakna av att nån har ”satt på” en när man sover. Eller att vara kladdig över skinkor o rygg när man vaknar. Men HAN kunde inte förstå varför jag var arg !!.
    Idag har jag ett nytt förhållande . En underbar man som lyssnar. Det har tagit tid att släppa allt gammalt men han har varit tålmodig. Nu kan jag vakna o känna hans armar om mig utan att stelna o känna obehag. I början fick han akta sig noga för att inte röra mig när jag sov. Jag kan ligga o mysa utan att känna paniken öka.
    Jag har fått mitt liv och tillit tillbaka tack vare en underbar man som lyssnar. De finns där ute…..tror mig.

  5. M 29 januari, 2017 at 12:24 - Reply

    Præcis sådan har jeg det. Og mine tanker og ord indeni er lignende. Jeg slutter et forhold nu. For jeg kan ikke og jeg vil ikke sex separat fra hele mig .Tillykke til mig.Og ja, jeg er også blevet meget metvetende om at forspil er 24/7.Jeg vil inte undertrykke mig selv mere for nogens skyld.Eller af
    hensynstagen og rummelighed og kærlighed og respekt til en andens forskellighed fra mig..Jeg vil leve helt i overensstemmelse med min personlige sandhed.Og jeg lever gerne alene med mig selv for det <3

  6. Eva 29 januari, 2017 at 16:11 - Reply

    Usch vad detta rör om i mig :(. Sex blev en enorm kil i vårt förhållande. Jag kunde tillslut inte återhämta mig… Den nedåtgående spiralen som på något sätt inte gick att bryta. Jag hade så svårt med den förväntan som låg i hans beröring, alltid med en sexuell underton. Alla kyssar skulle liksom ”accelerera” till hångel. Jag bar en enorm skuldbörda kring detta då många av mina vänner inte förstod, de levde med män som var helt ointresserade av dem sexuellt. De tyckte att jag borde varit glad och tacksam… Vi försökte prata om det otaliga gånger men det var som om vi kom från olika planeter. Han tyckte att det var en ”liten grej” och något jag bara borde göra, men för mig blev det ett större, och större problem. Jag bar problemet själv, vi kunde inte dela det som en gemensam börda. Och jag kände hela tiden ansvaret att hela relationens varande låg på mina axlar…

    Sen ligger en del av problemet i samhället i stort tror jag, där den som vil minst alltid måste anpassa sig till att vilja mer, att det är något fel att ha mindre lust. Men egentligen kan ju lika gärna den som vill mer anpassa sig fullt till den som vill mindre…

    För oss blev det ohållbart, och en stor del i anledningen till att vi blev så destruktiva och inte fungerade tillsammans. Jag orkar knappt läsa texten idag känner jag, så jobbigt är det fortfarande. Mest för att det påminner mig om hur jag kränkt och svikit mig själv.

    • Anna 29 januari, 2017 at 17:59 - Reply

      Vet du jag tror att detta är sååå vanligt!! När jag någongång i framtiden inleder ett nytt förhållande är detta något att prata om på en gång…
      Kommer ihåg hur han kunde tjata sig till sex…hur jag kunde känna en lättnad efteråt och tänka att imorgon behöver jag inte… det är ju sjukt…
      Känner igen hur jag oxå längtade efter närhet men visste att då att det var underförstått att vi skulle ha sex…
      Det känns ju helt absurt nu när man tänker tillbaka…

  7. Christina 29 januari, 2017 at 16:52 - Reply

    Nyligen brutit upp från 16 år tillsammans – där jag med tiden kom att längta så mycket efter närhet, kramar, kyssar, smek och sex . . . Han var för det mesta upptagen med datorn, migrän, ont i magen, sova hela dagen . . . Han avvisade alla initiativ jag försökte ta. Men de få gångerna han ville då fick jag minsann lov att ställa upp – oftast gjorde jag det och mådde oerhört dåligt. Man ska inte ”passa på” bara för att tillfälle ges och man ska inte göra saker man inte vill. Kärlek och sex ska vara ömsesidigt!

  8. emilienne 29 januari, 2017 at 18:42 - Reply

    Jag har funderat på det här med sex..

    Vad som gäller för mig själv som kvinna, och varför så många kriterier gäller innan jag öht Kan…

    27/7 är en nödvändighet.

    Jag som kvinna

    Släpper en man
    In,- inuti mig- på det mest livgivande och kärleksfulla stället.

    Under mitt hjärta.

    Jag Har brukat våld på migsjälv.

    Never ever more again.

  9. Man 29 januari, 2017 at 23:48 - Reply

    Ni tycker inte möjligen att tråden blir en smula ensidig..?

    • LA 30 januari, 2017 at 15:11 - Reply

      Du får hemskt gärna utveckla det du undrar och tänker på. Vi är många kvinnor som är öppna för att lära oss mer om män och sexualitet. Hur ni tänker och känner osv.

  10. Caroline 30 januari, 2017 at 00:19 - Reply

    Mycket sant . Känns som om jag själv har skrivit det . Det är många som inte inser att ett förspel behöver pågå 24/7 . Man är inte alltid på topp d.v.s ”k*t,glad och tacksam”.

  11. Eva 30 januari, 2017 at 09:37 - Reply

    @Man, det beror väl på vad man själv har upplevt och känner igen sig i. Eftersom de flesta som skriver här utgår ifrån sig själva så tycker jag inte att den blir ensidig. Det är fritt fram att kommentera. Jag är väl medveten om att det finns en annan sida där mitt ex inte kände sig sedd, längtade efter närhet, inte tyckte hans behov blev sedda osv. Men jag vet med mig att jag försökte allt jag kunde på alla plan och hamnade i ett läge där jag inte längre kunde prestera husfridssex. Det gav mig ingenting. Jag kunde inte leva med en man som tog sex som en självklarhet i ett i övrigt havererat relationsklimat.

    Sättet du ställer din fråga på utan att vidare utveckla vad du menar är på många sätt en indikation på problemets natur.

  12. Man 31 januari, 2017 at 00:01 - Reply

    @Eva
    Förstår om frågan kändes provocerande och det var nog delvis meningen. Det bottnar i att jag väldigt ofta upplever att det blir ett kvinnligt perspektiv i såväl frågor om sex som kring andra delar av relationer. ”Mannen såg mig inte” ”mannen mötte mig inte i mina känslor” etc.

    Detta sätt att uttrycka sig blir anklagande och för knappast dialogen och relationen framåt. Om mer kraft i stället ägnades åt det egna bidraget till varför dessa känslor finns så trot jag många relationer skulle vara bättre; ”Vad är det hos mig som gör att min man inte verkar se mig/förstå hur jag känner. Vad kan jag ändra i mitt beteende för att detta ska bli bättre”

    Och ovan gäller självklart åt båda hållen. Men nu råkar det ju vara så att kvinnor är häpnadsväckande överrepresenterade i trådar som denna.

    Det är svårt att ge något generellt svar från mannens perspektiv. Men en sak som ofta slår mig är att kvinnor, enligt min erfarenhet, oftare bygger in måsten och prestation i vardagen trots att det
    inte behövs. Då minskas utrymmet för spontanitet vilket, tänker jag, är en viktig byggsten för relationer och sex. Kontrollbehov är en annan sådan fråga, i min värld handlar (bra) sex mycket om att släppa kontrollen. Vilket självklart förutsätter att man känner sig trygg. Men i det bär båda ansvar.

    Och ja, jag vet att ovan blir rätt generaliserande.

    • LA 31 januari, 2017 at 13:36 - Reply

      Tack för ditt svar. Du har helt rätt ( enligt mig ) när det gäller prestation hos kvinnor, där känner jag igen mig iaf. Sedan är kommunikation hela grunden till ett lyckat förhållande. Prata, prata, prata, ge och ta!

      Det jag tycker är mest kränkande när det kommer till sexet, är när man inte har lust till det och mannen blir sur. Det gör ju att vi kvinnor känner att vi MÅSTE prestera. Det blir liksom galet då.

      Som någon annan skrev så tror jag män och kvinnor kan använda sex för olika ändamål, tex ångestdämpande, minska stress, komma närmare varandra. Jag vill inte ge av mig själv, mitt innersta om jag inte känner mig älskad där och då.

  13. Eva 31 januari, 2017 at 13:37 - Reply

    @Man, jag det är väl tyvärr så att många män tycker många måsten i vardagen är onödigt. Ofta kanske detta har att göra med att man aldrig riktigt haft huvudansvaret för det som faktiskt måste göras. Det är då lätt att undervärdera det som kvinnan gör, det ”osynliga” arbetet hemma, som onödigt. Det blir därmed en dubbel börda, både att man utför något som klassas som mindre viktigt, samt att man utöver dessa göromål också måste vara fru, mamma, älskarinna osv osv……… Med andra ord, finnas till för alla andras behov än för ens egna.

    • Eva 31 januari, 2017 at 14:59 - Reply

      Kvinnor i 30- och 40 årsåldern ligger högt i statistiken för psykisk ohälsa och utbrändhet generellt. Det beror inte på att vi prioriterar fel och fokuserar på onödiga måsten.

  14. Man 31 januari, 2017 at 17:46 - Reply

    @Eva
    Nu upplever jag att du gör precis det jag upplever ofta är problemet. Självklart finns det en massa historiska förklaringar till snedfördelning mellan kvinnor och män. Men i att förändra detta måste båda ta ansvar. Och vem avgör vad som är verkliga och skapade måsten?

    @LA
    Håller med dig om prata är en nyckelfaktor. Och där är många män svaga. Men i allt pratande är det också viktigt att ibland komma vidare, hitta lösningar, lägga bakom sig. Där tror jag ofta kvinnor kan lära av män.

  15. Eva 31 januari, 2017 at 20:14 - Reply

    @man tyvärr har det mest varit män som haft förmånen att avgöra det sedan tidernas begynnelse…..

  16. Man 31 januari, 2017 at 21:51 - Reply

    @eva
    Ja. Och män av idag kan förändra det som hände i tidernas begynnelse på vilket sätt?

    • Marianne 1 februari, 2017 at 15:08 - Reply

      @man
      Intressant att ta del av denna dialog!
      Och du har självklart rätt i att det handlar om att sluta skylla på någon annan (mannen) och börja titta inåt, vad kan jag göra åt situationen/mitt beteende etc?

      Mitt svar är säkert inte alls det du ”vill ha”. För jag kan konstatera att jag har fått nog av män som inte ser mig, som inte är intresserade av en kontakt känslomässigt och själsligt, som inte är intresserade av att växa och utvecklas. Och att jag tyvärr inte ser annat utifrån den dejting jag är inne i att det är väldigt många män som kommer till korta här.

      I min värld är sexualitet mycket viktigt, likaså spontanitet. Och såklart att få vardagliga sysslor gjorda. Du hänvisar till att vi kvinnor bygger in måsten och har kontrollbehov. Jag kan tänka att det du har stött på är kvinnor som vill ha en själslig kontakt med sina män, inte får det, inte når fram, och istället retirerar till att kontrollera det som går att kontrollera – det praktiska.

      Jag är ingen förespråkare för att hänvisa till hur det alltid har varit eller hur män och kvinnor är. Men kan konstatera att jag är så in i h-lvete trött på män som vill ha ”en kvinna”, där det inte har betydelse att det är just JAG, just den unika kombination som är jag, som nöjer sig med om jag är glad och nöjd och vill ha sex lite då och då. Jag tänker dock inte fler gånger utsätta mig för frustrationen av att leva med det. Kanske innebär det att jag blir ensam tio år till – so be it. För jag har lust, spontanitet, glädje och kärlek i mitt liv alldeles på egen hand, och kommer att vara väldigt noga med vem jag delar detta med.

      Kanske är du en man som vill ha just en unik, komplex människa i ditt liv, inte bara ”en kvinna”. Men vill dina kompisar ha ett annat förhållande till kvinnor än vad de flesta av dem har, så prata gärna med dem om att utveckla sig åt det hållet. Och jo, genom att säga nej tycker jag att jag tittar inåt och inte skyller på männen.

  17. Man 1 februari, 2017 at 22:10 - Reply

    @Marianne
    Det finns inga svar jag vill ha eller inte ha, jag efterlyser bara balans och flera dimensioner i dialogen.

    Jag tycker om ditt svar. I synnerhet för att du på ett tydligt sätt tar ansvar för ditt eget bidrag i relationerna. Plus att jag absolut håller med om att det självklart är mänskligt att söka sig till det trygga om man inte känner sig mött.

    Samtidigt tycker jag att det sistnämnda är väldigt komplext. För min erfarenhet är samtidigt att många kvinnor lägger ett väldigt stort ansvar hos andra för att skapa en trygghet hos dem. Och visst är det ett gemensamt ansvar men ytterst tänker jag att trygghet bara kan komma inifrån. Jag tror att en del män i detta avseende upplever att de ”gör allt” men att det ändå inte räcker.

    Vill också vara tydlig med att jag på inget sätt menar att alla män är särskilt bra på dessa resonemang, tvärtom stöter jag ofta på män som inte alls är bekväma i känslor. Och kvinnor är onekligen bättre på att prata om saker. Samtidigt som pratandet ibland kan gå till överdrift. På bekostnad av lösningen.

    • LA 2 februari, 2017 at 12:54 - Reply

      Vet du varför kvinnan fortsätter att prata? Det är för att hon inte känner sig sedd, hörd och är nöjd med den lösning som det lutar åt! Punkt! Så enkelt.

      Går nu på samtal med exet för att vi har( eller snarare aldrig har kunnat) kört fast i kommunikationen, för barnens skull nu. Jag upplever ett visst problem i en fråga, medans exet inte alls känner samma sak. Hen som då ” handleder” oss säger då att om L upplever det som ett problem så är det ett problem. Tidigare i relationen så inträffade detta givetvis, men då som jag, kvinna, inte är nöjd med hur diskussion fortlöper med att inte blir förstådd utan man känner att man blir en gnällkärring för att man vill fortsätta att diskutera fram till en lösning där båda är nöjda och har jämkat. Jag vet inte hur många ggr jag har gett upp då man känner sig som en jobbig kärring som fortsätter att prata. NU när en 3:e part vägleder oss fram så kan jag känna en sån stor lättnad i mig eftersom jag inte står ensam med mitt ex i hur vi kommunicerar och att det nu kommer att bli tvunget att lyssna. Vad säger L? Och gemensamt hitta sätt att kommunicera på som båda är nöjda med. Vi har båda insett att krocken har varit/och är stor, alltid en början .

      Ursäkta att jag drog iväg här men, det jag vill komma fram till är att män vill ha snabba lösningar ( doer), medans kvinnan vill komma fram till ” rätt” lösning, och det tar lite diskussions tid.

    • Marianne 2 februari, 2017 at 13:53 - Reply

      @Man
      Håller helt med dig om att balans är det eftersträvansvärda. Och att vi kvinnor ofta försöker hitta tryggheten utanför oss själva. Kanske för att vi av hävd och ohejdad vana är vana att ta hand om andra, och då lägger vi vår trygghet i att vara behövda av någon annan.
      I samband med min skilsmässa dök jag rakt in i en livskris. Den har handlat om just det du beskriver; att hitta trygghet i JAG. Inte jag som mamma, som yrkesmänniska, som partner eller som något annat. Utan bara i mig själv, mitt i mitt eget liv, på mina egna ben. Det har varit en kamp och en resa, men nu är jag där. Och det är underbart. Inte minst för att jag nu faktiskt helt utan rädsla kan ställa mina egna villkor och tacka nej till som inte lever upp till det jag behöver för att må bra. Nu menar jag inte att man ska ställa kraven skyhögt, inte alls, men det är så viktigt att faktiskt gå till sig själv och fundera; vad är kritiskt för mig, vad kan jag inte leva utan, och ställa män man möter mot det och faktiskt tacka nej när det inte stämmer överens.
      Som jag nämnde blir utbudet av män ganska skralt med detta, men det är ett pris jag är beredd att betala.

      När det gäller pratandet och görandet tänker jag också att det gäller att hitta en balans. Och @LA, jag håller med dig om att vi kvinnor fortsätter att prata när vi inte känner oss sedda och hörda. Men mitt svar, numera, är då inte att fortsätta prata mer, utan att säga tack och hej. Jag vägrar lägga mer av mitt liv på okommunikativa män (förutom mitt ex som jag behöver ha en fortsatt kontakt med).
      Jag tänker att om vi alla tittar inåt, hittar vår väg, vad som är kritiskt för oss själva, hittar tryggheten inuti och inte lägger ansvaret för den på någon annan, då kanske vi kan hitta den där bra balansen mellan att prata och agera. För i längden funkar inte bara prat. Jag är en förespråkare för att verkligen uttömma alla möjligheter innan man lämnar, men sedan lämna istället för att bli bitter och frustrerad.

  18. Man 3 februari, 2017 at 15:18 - Reply

    Blev en intressant diskussion detta och uppskattar att den landade så balanserat.

    Jag tror att Mariannes sista stycke är en nyckel, dvs. att hitta tryggheten i sig själv och inte låta någon annan bära ansvaret för att den ska infinna sig. I det ligger också att se sitt eget bidrag när dialogen inte flyter på och att släppa sin egen ståndpunkt och se till vad relationen behöver för att må bra. Då lyfter man också sig från känsloperspektivet, kan se mer sunt på saker och välja sina strider.

    Bär också med mig ett klokt citat som jag läste just när vi gick in i vår senaste kris: Bara för att jag har rätt betyder inte det att du har fel (eller vice versa). Det är en god utgångspunkt.

  19. Anna K 4 februari, 2017 at 21:00 - Reply

    Jag håller med Eva…det var tungt att läsa ditt blogginlägg Michael! Samt Evas..

    Diskussionen är intressant och jag lär mig av den.

    Jag har bara mig själv att klandra….inga andra. Hade jag visat min egen person respekt, haft förmågan att bättre kunna stanna upp och fundera/tänka så hade jag lämnat mitt 26 åriga förhållande redan efter två år.

    Vi hade båda två, nu i efterhand, förmodligen mått mycket bättre av en sådan utgång.

    Idag har vi äntligen en mycket bra kommunikation, fem år efter separationen. Vilket våra vuxna barn mår väldigt bra av.

    Mina tankar kring ett förhållande är att vi som Michael skriver ska känna som om vi kommit hem och att Viet är starkt. Då kommer man att klara motgångarna tillsammans.

    Att uppleva att man blir kränkt av en person, i jobbet, av familj/släkt, grannar eller i förhållandet, i ord, kroppsspråk, påtvinga sig att utföra vissa saker, utfrysning etc är mycket allvarligt.
    Ibland blir barn mobbade i mellanstadiet. Och ibland har vi alla säker hört att om familjen flyttar så uppstår samma problem på nästa skola…varför?!

    Vad händer om barnet får rätt hjälp att våga sätta upp handen mot mobbarna och säga stopp!!! Jag tillåter inte detta mer!!!

    Vad hade hänt om jag hade satt mig ned i köket och sagt till min man, stopp!!! Jag kvävs av att inte få utlopp av min stora sexuella lust genom av art Viet förstör den!! Hur ska Vi göra för att få bort bekymren med att jag har fått känslan av att jag ställer upp på husfridssex.
    Jag har lovat mig själv att om mannen i mitt nästa förhållande inte skulle vara beredd/klarar av att föra en lugn och trygg dialog kring något som förstör Viet…så ska jag visa mig själv respekt att våga lämna då detta Viet är utan förmåga till ömsesidig respektfull dialog. För bådas skull..

    Man kan nog analysera detta ur både manligt, kvinnligt, tidsepok och samhälleliga perspektiv men för mig väger tyngden över förmågan att som enskild person leva i harmoni med mig själv så art andra kan smittas av min energi på ett positivt sätt. Jag inser min egen skuld till hur jag mådde i förhålllande.
    Min erfarenhet till att man kanske hamnar i ett sådant förhållande som Michael beskriver handlar nog inte bara om N och E personligheter utan kanske även om respektives uppfostran, karriärer, extern påverkan av ekomiska kriser, svärföräldrar och så mycket mer som påverkar Viet under tidens gång.
    Kanske det inte finns så många sanna N personligheter utan kanske det hela handlar om externa påfrestningar för att kunna leva i vårt samhälle som skadar Viet på detta sätt.

    Fast jag tror på detta att vissa personer lider av en slags personlighet som försvårar livet för dem, ingen psykisk sjukdom utan komplicerad personlighet. Vi har väl alla hört ‘äpplet faller inte långt från trädet’. Gener och sociala arv påverkar.

    Mitt måtte är att sprida blommor där jag går och att vårda Viet i nästa relation.

    Varma kramar

Leave A Comment

X