Män som far illa under en separation

//Män som far illa under en separation

Män som far illa under en separation

Jag glömmer aldrig hans ansiktsuttryck; mannen och pappan som jag ofta mötte på min ena dotters skola, han som alltid såg så avslappnad och glad ut. Nu på ett dygn förvandlad till en grå skugga av sitt forna jag. Han tittar på mig med tårfyllda ögon: ”hon vill skiljas.”

Månader, kanske t.o.m. år av vånda väntar honom. Generellt sätt så har vi män inte samma nätverk av familj och vänner som kvinnor har. Generellt sätt så har män inte särskilt många, om över huvud taget, någon att prata med.

När jag tittar tillbaka på mitt eget liv, så var min f.d. fru och mamman till barnen, familjen och några få vänner mitt universum. Jag valde att ha det så och samma dag som våra vägar skildes åt, var det inte jättemånga kvar. Ensamheten kom som en chock, och jag befann mig i ett landskap som var allt annat än vackert.

Jag har nåden att inte tillhöra dem som dras till alkohol för att döva smärta, men förstår dem som hittar lindring i vinet. Tomhet, frustration, sorg och ensamhet gör någonting med oss människor; särskilt om vi inte har en emotionell reskamrat att hålla i handen.

Generellt sätt fick vi män lära oss att ta smärtan, bita ihop och inte klaga. Minns när jag som tolvåring sysslade med elitgymnastik och under en träning stukade foten; sa inget till de andra då jag inte ville verka svag, utan gick istället ut på toaletten och grät. Sa att jag mådde illa och behövde åka hem.

När jag skriver dessa rader, kan jag känna ett sting av skam över att jag belastade mina närmaste med ältande då jag var mitt uppe i den värsta separationskrisen. Alla dessa vändor av frågor: ”tror du att hon kommer tillbaka? Vad kan jag göra? Vad gjorde jag för fel?”

Jag pratar med männen som har förlorat kontakten med sina barn och som därför försöker döva smärtan på alla möjliga sätt. Lyssnar till dem som snabbt, ofta i ren desperation försöker bygga en ny familj igen. Allt för att orka leva!

Jag ser dem som fullständigt tappar bort sin inre GPS och trillar in i destruktiva beteenden. Obearbetad och icke uttryckt sorg gör någonting med oss som inte är hälsosamt. Havererade drömmar kan sänka oss.

Det tar tid, självrannsakan och en förlåtande attityd gentemot vårt eget jag för att kunna komma vidare och bli hela igen. Tårar rensar. Att höra vår egen röst berätta om vad vi går eller har gått igenom är en av vägarna framåt.

”När vi rear ut vårt jag i kärlekens namn & hur vi skapar självrespekt” – webinar söndagen den 28/6 klockan 21.00. Du är varmt välkommen! Följ den här länken för anmälan.

Michael Thor Larsen – relationscoach

 

 

 

 

By |2020-06-25T06:19:00+02:00juni 25, 2020|Blogg|2 Comments

2 Comments

  1. CC 26 juni, 2020 at 09:26 - Reply

    Jag har upplevt att män håller tankar och känslor för sig själva och att det sedan i en krissituation är dom liksom isolerade. Jag har svårt att förstå varför män inte har behov av att ventilera och utbyta känslor med någon nära vän som vi kvinnor gör hela tiden i alla lägen. Vi pratar ju så gott som alltid om våra känslor, förhållande, misslyckanden, glädje och sorg, allt. Att höra andras erfarenheter och tankar kring det man själv går igenom och att ha det där emotionella stödet brukar hjälpa. Det är ju ofta i dessa konversationer man lär sig vad som är ok och inte, hur man hanterar svårigheter, vart man drar gränser. Män måste väl lida av att aldrig prata men det är ju ett val isåfall… det sägs att män har svårare att lämna ett destruktivt förhållande, kan det vara just att dom är lite isolerade som är orsaken till det?

  2. Mona 27 juni, 2020 at 17:48 - Reply

    Ja, det är tungt och svårt med separationer och besvikelser. Det värsta tycker jag när man startar nya relationer i desperation utan att ha bearbetat känslor eller städat klart och gör att nya människor far illa av det där och som hade förväntat sig nåt annat än att hamna i triangeldrama etc..

Leave A Comment

X