Människor som är i förhållanden och samtidigt är på dejtingsidor

//Människor som är i förhållanden och samtidigt är på dejtingsidor

Människor som är i förhållanden och samtidigt är på dejtingsidor

Mannen berättar helt ogenerat för mig att han regelbundet är ute på dejtingsidor och söker kontakter, samtidigt som han lever i ett förhållande.

Han berättar: ”Det ger mig spänning! Vi har sedan länge ett ganska tråkigt förhållande. Jag vet att det är fel, men det här ger mig energi.”

Jag lyssnar till hans förklaringar och frågar: ”Vad skulle du säga om hon gjorde likadant? Om hon tyckte att du var frånvarande, tråkig och behövde tanka på energi genom äventyr?”

”Oacceptabelt!” blir hans snabba svar.

Vi har ett ansvar för att bidra med emotionella insättningar på våra relationskonton. När vi väljer att ha någon vid sidan av, gör vi alltför stora uttag gällande närvaron i förhållandet. På något plan känner partnern av att det är något som inte stämmer. Hon eller han försätter sig i energisparläge och kan upplevas som introvert och tråkig. Det handlar egentligen om överlevnad: därför att den andre inte är där! I relationen! Våra psyken skyddar sig alltid mot risken för att bli sårade.

Alla (nästan i alla fall) vill känna sig levande. Kontakt (en genuin sådan) och samhörighet med en partner är en av huvudingredienserna när det gäller att känna livslust. Vi är längtande varelser!

Vad gör du för att relationen ska innehålla glöd? Hur tar du hand om din egen person som så att du har något att ge till en annan? Är du i rätt sorts relation?

Jag ser dem som stannar därför att det är tryggt och praktiskt. Kanske i kombination för rädsla ensamhet, det okända och tanken: ”Tänk om jag inte kommer att kunna känna kärlek igen?”

Det finns en mening som är enkel, utan att vara klyschig: ”Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad.” Vi behöver ge oss tid att smaka på de orden. Hur praktiserar vi det?

Bekräfta din partner. Lyssna och respektera hennes/hans känslor. Om du inte är där – om hela ditt system säger nej till närhet med honom/henne: Varför stannar du? Vems tid stjäl du?

Kärleken är ett val i handling. De till synes små sakerna varje dag!

Michael Larsen – relationscoach

Att lämna en narcissist – webinar den 6/2 kl 20.00. Du är varmt välkommen!

By |2017-01-27T10:01:32+01:00januari 27, 2017|Blogg|9 Comments

9 Comments

  1. Marie 27 januari, 2017 at 10:21 - Reply

    Ja tänk vad enkelt det egentligen kan vara om man bara lyssnade till vad hjärtat o kroppen säger, om man bara omvandlade det till handlingar…
    Håller på att ta sats för att avsluta ett förhållande där fler ingredienser saknas för att känna just den där efterlängtade livslusten och glädjen som egentligen är självklar i en frisk och sund relation…..

  2. Eva 27 januari, 2017 at 11:02 - Reply

    Precis så var det för oss, vi kände av varandras distans och slöt oss från tvåsamheten. Mitt ex använde sig av dejtingsidor och jag kan förstå att jag var frånvarande av olika anledningar och att han, precis som jag, längtade efter något annat. Det som blev ohållbart för oss i slutändan var att han inte tog ansvar för det han gjort. Han bagatelliserade sitt eget agerande i linje med att ”det är ju bara en bild av mig på nätet” och att jag överreagerade. Det blev omöjligt för mig att gå vidare eftersom han inte kunde identifiera sig med den sorg och ilska jag kände. Jag gick runt med känslan att det var jag som hade gjort fel…. Men nu i efterhand ser jag att det var ytterligare en flagga för hur vi inte fungerade tillsammans, hur olika vi var. Hade jag lyssnat på mitt hjärta och min kropp tidigare hade jag inte behövt förlora värdefull tid av frid och lugn….

  3. Ann1 27 januari, 2017 at 11:39 - Reply

    Min spontana reaktion på sånt här är att samma ”regler” ofta inte gäller för männen som för kvinnorna i en relation. Tror män väldigt sällan kan tänka sig IN i ”Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad.” och praktisera det i verkliga livet. Det som är ok för dem att göra skulle de aldrig acceptera att deras partner gjorde.
    Måhända jag drar (nästan) alla över en kam, men det är tyvärr min erfarenhet 🙁

  4. Eva 27 januari, 2017 at 20:07 - Reply

    Ann1, min erfarenhet ser ut så också. Min terapeut beskrev hela vår relation som att han ständigt hade större planhalva att spela på än mig. Det svåra blir när man efter en tid inser att man vill ha det utrymmet som man har ”rätt” till. Ofta sker det genom olika insikter där man börjar få bättre koll på sitt självvärde. Då är det svårt, omöjligt för oss, att få en jämlik balans utan att personen med störst utrymme känner att något berövas dem.

  5. Susanne Jonsson 27 januari, 2017 at 22:32 - Reply

    Dum fråga kanske, men hur deltar man i ett webinar? Kan jag beställa ett signerat exemplar av din bok av dig Michael? Hur isåfall? Tack för många tänkvärda ord att ha med sig, mitt i allt man själv gått/ går igenom!

  6. joe 30 januari, 2017 at 13:30 - Reply

    @Eva och @Ann1, jag råkade ut för samma sak med mitt kvinnliga ex.
    Jag tror det har med en självupptagenhet/ego att göra där man helt enkelt har liten förmåga att se sitt agerande objektivt.
    Min erfarenhet är att det är lönlöst att försöka få en sådan människa att försöka förstå ojämlikheten i agerandet.
    De kämpar istället med näbbar och klor med argument som är ämnade att se till att fasaden inte rämnar, för sig själva och för hur de ser ut i andras ögon.
    Förmodligen inte av elakhet, men de är inte intresserade av att lära sig heller. Egot har tagit över.

    • Ann1 31 januari, 2017 at 11:51 - Reply

      Ja det där med att det är omöjligt att få partnern att förstå ojämlikheten – DET har jag upplevt…och stångat huvudet i väggen gång på gång 🙁

  7. Cinna 31 januari, 2017 at 08:20 - Reply

    Hej
    lever i ett förhållande sedan 37 år, tre vuxna barn och barnbarn. God relation med mina barn, borde nu vara nöjd ,tid till mig själv som jag aldrig haft. har aldrig mått så här dåligt , känner mig så ensam och ledsen. har gått i terapi för detta, har gjort mig deprimerad. Vill inte inse att det är förhållandet som tagit min energi och så har det varit länge. jag har inga känslor kvar för min man och tycker att det är obehagligt när han tar i mig, bara detta borde göra att jag skulle gå. Men sitter kvar i väntrummet och bara väntar , livslusten sjunker och vet inte hur jag tar mig ut. Jag har pratat med mina barn och de tycker att jag ska göra det jag vill , bara jag mår bra igen.. Hur svårt ska det vara att flytta , är de det dåliga samvetet som hindrar mig , att jag förändrar livet för många som hindrar mig… Men jag längtar efter något liv som är bättre, min man tycker om mig än och det känns ju inte så bra, men han har varit dålig på att uppskatta allt jag gjort… Hur kommer jag vidare?

    • joe 31 januari, 2017 at 09:58 - Reply

      Om du var din mamma, vad hade du gett dig själv (din dotter) för råd då?

Leave A Comment

X