Jag står på en höjd och blickar utöver ett landskap som får mig att undra om detta är på riktigt. Så vackert och stilla är det. Gravstenarna, de flesta med inskriptioner från 1700-talet vilar där som påminnelser till mig som är fysiskt levande: ”kramar du ur det bästa dropparna? Ser du solstrålarna mellan bladen? Är du ärlig mot dig själv? Lever du på ett sätt som är så nära ditt bästa jag som du kan komma?” Den ljumma julikvällen gör mina sinnen både avslappnade och skärpta.

Tänker på familjen och vännerna som inte enbart stryker medhårs, utan även utmanar till att ställa frågor som tvingar mig att se en större bild. Det är inte väl utvalda färger och framgent av motivet i halva delen av tavlan som gör konstverket.

Varför är vi här, om inte för att runda av de alltför vassa kanterna; att utvecklas som människor? Det är för många av oss en fin balansgång mellan att rannsaka oss själva och att anklaga. Det senare har en förlamande effekt.

En man med krökt rygg och kraftigt vitt hår; troligen omkring etthundra år med en bukett blommor i handen stannar till: ”vilken kväll va? Man känner sig stärkt av utsikten! Jag har besökt henne varje dag i 26 år. Hon älskade och älskar de här blommorna. Vet du vad vår hemlighet var? Vi kunde säga förlåt till varandra och skrattade ofta.” Och så fortsätter han framåt för att lägga ner symbolen för sin kärlek vid den välskötta stenen.

Jag har inte svaret åt dig, men för mig är något av det mest kärleksfulls om vi kan göra för en partner, vän, kollega eller vem det nu än må vara, är att ständigt vara öppna för att jobba med att mejsla fram den bästa versionen av vår person. Illusion efter illusion, rädsla efter rädsla, egosyndrom efter egosyndrom…alla behöver de falla till marken så att vi kan börja se.

”Självskadebeteenden i våra relationer och hur vi bryter dem” – webinar måndag den 16 juli klockan 21.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach