Några tankar kring mitt klientarbete

//Några tankar kring mitt klientarbete

Några tankar kring mitt klientarbete

Ibland får jag frågan: ”hur orkar du lyssna på så många smärtsamma berättelser? Alla dessa problem som läggs rakt i ditt knä. Tappar du inte tron på mänskligheten?”

Ja, jag lyssnar till människor som befinner sig i kris. Och ja, det finns inte alltid en lösning. I alla fall inte på det sätt som vi i traditionell mening ser lösningar. Ibland har resultatet en fördröjning! Det som vi berörde och pratade om just under den timmen, kan komma upp som känslomässig förståelse flera veckor, ja, t.o.m. månader senare.

Jag besökte nyligen Göteborg under ett par dagar, och hade flera fantastiska möten med människor med en stark längtan efter att få komma vidare. Personer som sökte klarhet, tydlighet, integritet och frihet. Som inget hellre vill än att bli fria från skuggorna som drar nedåt.

Det är någonting enastående som sker i rummet, i mötet med någon som lyckas få grepp om en insikt. Tårar som rensar ut det som stagnerat. Beslutsamhet och handlingskraft som får någon att bryta sig loss från fångenskapen.

Ingen terapiteknik, metod, psykologisk riktning eller ”oslagbar” princip i världen fungerar, om det inte finns ”connection”. Jag har inte mandat att utmana en klient om inte hon eller han känner tillit till mig. När det uppstår ett trygghetens energifält sker det saker. Bra saker!

Det kan räcka med en enda person som verkligen förstår. Som själv stått där med emotionell lervälling upp till midjan, och inte har en aning hur man ska komma loss. Jag vet hur det känns! Inte som koncept! Inte som en teori, utan för att jag vet hur ångest förlamar och hindrar allt hopp från att lysa igenom.

Hade jag kunnat skriva och föreläsa om separation, ångest, narcissism och känslomässiga låsningar om jag inte upplevt dess konsekvenser i min egen kropp? Kanske, men i alla fall inte på det sätt som jag nu gör det på. Jag hade nog låtit ganska teoretisk.

Hoppet är en av våra bästa vänner! Förtvivlan är inte statisk. Ett sänkt självförtroende är inte en livstidsdom. En person som väljer att inte vilja ha oss i sitt liv har inte mandat på kärleken. Känslan av cynism och uppgivenhet är inte en permanent tatuering.

Jag känner mig evigt tacksam mot er bloggläsare, följare på Facebook och ni klienter. Jag lär mig någonting nytt varje dag och tacksamheten är min allierade.

Stockholm den 8-9-10 februari: enskilda samtal och parkonsultationer. Följ den här länken för att boka tid.

Göteborg den 28-1 februari. Enskilda samtal och parkonsultationer. Följ den här länken för tidsbokning.

By |2018-01-31T15:35:41+00:00januari 31, 2018|Blogg|3 Comments

3 Comments

  1. Slutkörd 1 februari, 2018 at 11:18 - Reply

    Du känner dig tacksam…det är inget motför den tacksamhet jag och säkert många fler känner till Dig.
    En tacksamhet att du finns där för oss. Jag blev själv lämnad och bedragen efter ett långt förhållande med en man med narcissistiska drag och hela min värld gungade, jag visse inte vem jag var eller hur jag skulle kunna komma ur det svarta hål jag fallit ner i…Men så hittade jag din blogg, där kunde jag känna igen mig i dina ord och i dom många inlägg från andra i liknande situationer. Wow det blev ett uppvaknande och livet kom sakta men säkert tillbaka.
    Och här står jag nu 2 år senare…så stark och som en bättre version av mig.
    Tack.

  2. Anna K 1 februari, 2018 at 17:31 - Reply

    Michael, jag känner stor tacksamhet till dig och ditt bloggande genom åren och håller med om att när man möter någon som gjort samma emotionela resa, varit utsatt för liknande saker, som kan lyssna då händer det något i samtalen.

    Tack Michael, du inger hopp när du säger att ett sänkt självförtroende inte är en livsdom. Det var jag starkt övertygad om under lång tid.

    Tack för att du vill lyssna och bidra med din visdom kring känslor och hur de påverkar en som individ.

    Kram

  3. Anna 2 februari, 2018 at 08:25 - Reply

    Förtvivlan är inte statisk. Ett sänkt självförtroende är inte en livstidsdom.Känslan av cynism och uppgivenhet är inte en permanent tatuering. Man har inte mandat på kärleken. Så kloka ord! Tack Michael!
    Eller som min väninna sa från England – Nothing stays the same!
    När man var under ytan-man såg inte ljuset i tunneln, hörde inte vad människor sa, känslorna var avdomnade, hoppet långt borta, man befann sig i en bubbla! Kunde livet någonsin bli bättre!?
    Jo, det blir det! och processer tar tid. Tänk om man förstod detta tidigare i livet. Att man måste jobba med sig själv och förstå att andra är av annat ”krut”, på gott och ont. Men vi behöver varandra!
    Jag hade egentligen ingen anledning att lämna,(jo mina anledningar), eller att det var någon annans fel,
    men kände att jag inte var mig själv fullt ut. Jag tog steget ändå, rätt eller fel…
    Och som Slutkörd skriver ovan – Och här står jag nu 2 år senare…så stark och som en bättre version av mig.
    Mycket tacksam! Skönt när man är ovanför vattenytan och ser, hör och känner!
    Michael, Har följt dig nu i minst 2 år, betyder allt!
    Ha en bra fredag och kommande helg!
    Anna

Leave A Comment

X