Jag anser mig ha mandat att säga ”jag vet hur det känns”, eftersom jag själv har befunnit mig i hopplöshetens land. Hela det emotionella landskapet ligger i mörker och den dominerande känslan är att det inte finns någon som helst utväg!
Du som har varit där eller är mitt uppe i det, vet hur det är att inte känna hopp om framtiden. Det är ett fruktansvärt sinnestillstånd!
Tänk att vakna och somna med fullständig uppgivenhet! Människor säger till oss att det kommer att bli bättre, men vi kan inte ta in det. Vi känner oss värdelösa för att vi inte är tacksamma för allt det ”fantastiska” som vi har till hands: den fysiska hälsan, någonstans att bo, ett jobb, en utbildning, familj och vänner, kanske ett fördelaktigt utseende. Men trots alla ”gåvorna” så maler tomheten.
Stressen över att veckorna, månaderna kanske t.o.m. åren inte blir ljusare. Vi skuldbelägger oss själva för att vi inte ”bara” går vidare efter förhållandet som tog slut. Att vi inte ”bara” kan vara nöjde i tvåsamheten utan ”måste ha så himla höga krav”. Varför kan vi inte bara leva efter allt det som vi läst i böckerna, bloggarna och lyssnat till i poddarna? Hur svårt kan det vara?
Om det vore enkelt så hade alla människor varit lyckliga! Verkligheten är inte retuscherad och vi kan inte göra allt om vi bara vill och anstränger oss tillräckligt mycket. Rätt tankar, hitta och älska dig själv må vara fantastiska och vackra mål, men återigen: verkligheten är kantad utav motgångar och nederlag.
Vi är olika psykologiskt rustade för att möta och hantera livet och dess utmaningar, men oavsett vad, så behöver vi få känna en liten strimma skimmer. Någon som ser oss i smärtan och inte avvisar den som ”gnäll” och ”du är alldeles för känslig.”
Du har din unika resa och jag har min. Ett enda människomöte, några rader på ett vitt blad eller från ljuset i mobilen kan vara livsavgörande. Så var det för mig!
När vänlighet, förståelse och mening får utrymme till att greppa tag inom dig, så kan enastående saker hända. Ett frö som slår rot och ges näring genom någon som ser dig! Ja, vi behöver bekräftelsen på att vi finns och är värdefulla.
Allt det bästa till dig en dag som denna min bloggvän, oavsett var du befinner dig!
Så släpper du taget om ditt ex – webinar måndagen den 8/7 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Oj så mitt i prick! Jag separerade för två år sedan och har sedan dess gått igenom en tuff resa som många av er andra och kommit långt på vägen. Ändå börjar jag känna att kanske borde jag ha gått vidare vid det här laget eftersom det är vad som förväntas av mig och det är så omgivningen verkar tycka, men jag har så svårt för att uppskatta och vara glad och nöjd över allt som jag borde vara lycklig över; fantastiska barn, hälsa, bra jobb, tak över huvudet osv. när jag innerst inne känner en sådan tomhet och en undrar över varför det blev som det blev och om jag egentligen hade för höga krav och borde ha varit nöjd med vad jag hade…hoppas på att hitta ett svar och en frid i själen med tiden.. tack för att du sätter ord på tankar och känslor som jag liksom troligtvis många andra bär inom sig och som får mig att känna att jag inte är ensam och att mina tankar och känslor är normala…det är vad som gör all skillnad när det känns som allra tyngst!
Cecilia skriver som du, oj så mitt i prick till din kommentar. Lämnade en lång relation förra året och har två barn och nu i semestertid är det oerhört jobbigt med alla tankar som kommer. Varför blev det som det blev? Hade vi kunnat göra något annorlunda? Ska det vara så här? Känner en enorm ensamhetskänsla just nu när man ser alla glada familjebilder på sociala medier. Varför kunde jag inte bara vara nöjd med det vi hade? (Jag vet ju många andra som har det sämre än vad vi hade det som bara ”står ut”) Har svårt att se mig med någon annan just nu och det är så mycket runtomkring som styr också. Känslan av att vara exkluderad, som par/familj är man inkluderad på ett helt annat sätt i sociala sammanhang. Det är lätt att hamna utanför då många vänner har familjer och fullt förståeligt har fullt upp med sitt men det gör så ont att se och känslan av tomhet och ensamhet kommer över en som en stor våg.
Känner verkligen igen mig i den där känslan av tomhet och meningslöshet. Och tanken: Varför kan jag inte bara rycka upp mig och vara nöjd?? Har ett jobb som jag stortrivs med men semester och lediga dagar känns ofta som ganska bortkastade dagar. Lever i ett förhållande med en man som jag verkligen älskat. Han är snäll och har varit världens bästa pappa till våra nu vuxna barn. Men känslorna finns inte där längre. Relationen känns liksom urlakad och tom. Svårt att beskriva men jag kände absolut igen mig i det du skriver.