När den du är tillsammans med inte vill längre

//När den du är tillsammans med inte vill längre

När den du är tillsammans med inte vill längre

Just i denna stund får någon höra från sin partner att hon eller han inte vill fortsätta förhållandet: ”Jag vill att vi går skilda vägar.”

Alla ni som någon gång fått höra orden om att det är slut, vet hur avgrundsdjupt tungt och panikartat det känns. Energisladden dras ut och vi känner oss fullständigt vilsna, förtvivlade, ångestfyllda, ensamma, arga, bedjande…

Du har kanske under en tid känt på dig att det inte har varit bra i relationen, men att den du trodde skulle finnas där för gott (eller i alla fall ett bra tag till) skulle vara så avvisande och bestämd, fanns troligen inte i din sinnevärld.

Eller så kom uppbrottet som en fullständig överraskning. En kalldusch som du inte i din vildaste fantasi hade räknat med. Det kan tvinga den mest stabila personen ned på knä.

Viljan att släppa kontrollen och acceptera en annan människas känslomässiga önskan och beslut om att inte längre vilja fortsätta i tvåsamhet, är något av det svåraste vi kan ställas inför. De psykologiska krafterna är enorma.

När vi är förälskade och/eller älskar en person, känns det som om vi tvingas gå emot hela vår natur, våra djupa emotionella instinkter och försöka ta in budskapet: ”Den jag älskar vill inte vara tillsammans med mig längre! Jag kommer att behöva fortsätta det här livet utan henne/honom vid min sida.”

Det är i detta läget som vi behöver hitta vännen inom oss själva. Den jagempatiska delen av vårt väsen som kan lugna och trösta:

”Den här fruktansvärda smärtan kommer inte att vara för evigt. Panikångest, rädsla, känslan av att känna sig totalt oförstående och självanklagelser, kommer att ge med sig. Inte nu, men om några månader. Det kommer att klinga av.”

När vi förförs till att smutskasta, anklaga, manipulera, kärlekstigga, göra henne eller honom till syndabock eller ansvariga för våra liv, dränerar vi oss själva på självrespekt, vilket i sin tur gör att vi frestas till att gå ännu lägre. Vi behöver vara uppmärksamma så att vi genom våra handlingar, inte helt slår ut den hälsosamma neurokemin i hjärnan. Det är så lätt hänt under massiva stressattacker! Men vad är alternativet till att försöka hitta mark under fötterna?

Det går att komma vidare! Jag kunde, vilket betyder att även du kan. Kaos och kriser kan vara det som gör att vi utvecklas till en bästa version av oss själva. Kärleken måste alltid få ges och tas emot frivilligt. Det finns inga alternativ!

När våra känslomässiga sår förslavar/om ambivalent anknytning – webinar den 19/5 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2019-05-17T09:54:06+02:00maj 17, 2019|Blogg|8 Comments

8 Comments

  1. Cina 17 maj, 2019 at 20:48 - Reply

    Så tungt att veta att man är en person som lämnat och orsakat detta lidande för någon man älskat….önskar att man någon gång blir förlåten, eller rättare sagt förlåter sig själv för att man kände att det inte gick att komma längre. Det är inget man vill att få någon att må så dåligt…men hur gör man annars?

  2. Annica 18 maj, 2019 at 19:07 - Reply

    Cina…felet är inte ditt eller den som lämnar! Personen som du lämnat kommer såsmåningom att må bättre och förmodligen utvecklas till en bättre person än vad hen var i i kärleken mellan er.

    Michael, du har så otroligt rätt i allt det du skriver. Det målas in i så bra beskrivningar och jag kan känna igen mig i allt! Från början till slut.

    Min erfarenhet är att sund varaktig kärlek bara kan byggas mellan två individer som har god självinsikt, empatisk förmåga, gott självvärde och förmågan till att kommunicera med det goda samtalet.

    I en sund kärlek bidrar man till att båda får friheten att få lov att växa som individer. Den är utan förtryckande, hånfullhet, sarkasm, skambildande, hot, kämpande och dålig kommunicering.

    Alla separationer har berott på någonting och den som lämnar kan inte belastas för allt!

    Även om den som blir lämnad mår oerhört dåligt så kommer det en dag i framtiden då kanske hen tackar sin partners som ”vågade” lämna.

    • Cina 18 maj, 2019 at 20:32 - Reply

      Tack snälla Annica för dina ord!
      Det var just bristen på kommunikation som till slut gjorde att jag lämnade. Jag känner att jag verkligen försökt…jag har försökt förklara att jag behöver prata om vissa saker för att känna tillit och vara avslappnad i förhållandet men det kom hela tiden situationer då jag kände mig så osäker i tystnaden och grät då jag kom hem. Han är väldigt tyst och nästan osocial men hade många fina och trygga sidor men tystnaden lämnade mycket utrymme för mina tankar och tolkningar vilket gjorde att min högkänsliga hjärna gick på högvarv. Jag kände mig ofta ensam och utanför då han trots att han sa att han älskar mig ändå höll någon sorts distans. För ett år sedan gick mina pojkars pappa bort efter 7 års sjukdom…vi var skilda men goda vänner…jag har på den resan ofta känt att man måste ta vara på livet och se till att man får ett liv att vara nöjd med när det en gång är slut och därför var jag ”tvungen” att bryta trots att jag tycker om en del av honom…jag vill inte gråta och känna mig förvirrad längre…och jag upplever själv att jag verkligen försökte….

  3. Man 19 maj, 2019 at 16:16 - Reply

    För mig är det egentligen enkelt?
    Om någon inte vill vara ihop eller leva ihop med mig så kan jag inte ändra på den personens känslor. Alltså skiljs vi åt på förhoppningsvis bästa sätt. Alla relationer bygger på frivillighet.

  4. H 21 maj, 2019 at 09:28 - Reply

    Just detta drabbades jag av nyligen och texterna och kommentarerna drabbar mig så hårt.

    Några dagar innan vår tioåriga bröllopsdag och på årsdagen från vårt första möte – 16 år tidigare – satte han sig på sängkanten efter att ha nattat barnen och berättade att han inte visste vad han kände och om vårt förhållande fungerade. Han sa att han behövde tänka och så åkte han till sin pappa och lämnade mig i tårar och ett avgrundsdjup som gjorde att jag knappt kunde andas. För att aldrig mer komma tillbaka. Jag såg det i hans blick då när jag låg värnlös och naken i sängen. Att han inte skulle tänka om. Han – den mannen – han är orubblig.

    Inte med ett ord hade han nämnt sina tvivel. Tvärtom hade han skickat sms som vanligt om att han älskade mig, sagt det som vanligt, hållit om mig på nätterna som vanligt, haft sex med mig som vanligt. Allt hade varit precis som vanligt. Även de små grälen och funderingarna – som vanligt. Jag hade ingen aning. Livet gick i spillror. Några dagar senare kom han tillbaka och bekräftade bara att det var så. Han ville inte mer. Känslorna fanns inte mer. Inget att prata om. Inget att göra något åt. Känslorna hade tagit slut bara och då fanns det ingen mening med att tala om något. Inga problem som kunde lösas för att hitta tillbaka. Ingen resa för att vara bara vi. Ingenting. Sen berättade han för barnen och så är han borta bara. Hans sorti efter 16 år tog ungefär 10 minuter. Och han förstår att det är jobbigt för oss. Han är ledsen att det blev såhär. Inget han planerade. Men han har bara bestämt hur resten av våra liv inte ska se ut.

    Han vill träffa barnen på sina lediga dagar. Jag vet inte ens hur jag ska förhålla mig till det. Vardå, hurdå? Klart han ska träffa barnen. Men han lämnade dem bara. Och vårt hem. Han kan inte klampa runt där. Jag är inte i hans nya hem och klampar runt. Han nattade barnen på kvällen och sen var han inte där bara när de vaknade. Istället bara jag. Ett vrak. Hur ska barnen ens kunna hantera något sådant. Hur ska jag kunna hantera det. Hur kan man ens leva med detta. Det förstår inte jag.Var inte jag värd mer än detta… Var inte barnen värda mer?

    Vem tror att ett förhållande bara kan vara lätt hela tiden. Vem tror att det bara är bra för jämnan och att man inte behöver anstränga sig alls för att ett förhållande ska överleva livets pucklar och förändringar. Att det kan finnas tvivel som man måste fundera på. Arbeta med och eventuellt komma ur. Eller inte… och då måste man såklart lämna.

    Men att bara lämna. Nej så gör man inte. Det är inte så enkelt. Tre barn och en vuxen kvinna är krossade till marken med förlorade drömmar. Att aldrig mer kunna lita på någons ord och handlingar igen. Vem av oss skulle kunna göra det. Med hus att reda ut. Med lån, boende och jävla träffar på lediga dagar att styra upp eftersom barnen behöver sin jävla pappa och eftersom jag måste se till att det funkar.

    Så till alla er som funderar på att bara dra eller har gjort det. Ni är banne mig skyldiga mer än så. Det handlar inte bara om dig – du som har lite känslotvivel eller dras till en annan kvinna eller man för tillfället. Om det nu skulle vara så. Så enkelt är det inte. Livet är inte guld och gröna skogar bara för att man kastar bort och uppgraderar till något nyare.

    Till dig – du som är den mannen som bara lämnade mig för att det passade dig bäst – det handlar inte bara om dig, dina beslut, dina känslor, ditt liv, din lycka. Du har inte rätt att till varje pris se till din egen lycka först. Du har vissa skyldigheter du med.

  5. Annica 26 maj, 2019 at 10:52 - Reply

    H, jag förstår att texterna drabbar sig avgrundsdjupt hårt! Jag har varit i exakt samma läge som dig! Jag trodde Aldrig någonsin att separationen skulle bli det bästa som hänt mig!
    Mitt ex var lika drastisk som ditt, oerhört rationell. Han hade tagit sats i flera år och tillslut brast det inom honom och hans agerande var oerhört rationella och dramatiska. Allt hade skett i det tysta inombords hos honom.
    Men som han något år efter separationen sade, jag kunde inte bättre även om jag gjorde mycket fel.

    Min mor sade att hon under sina år tänkt att något av det värsta som kan drabba en är nog att bli bortvald för en annan kvinna!

    Ja, det är fruktansvärt!

    Men, jag lovar dig H, en sak är helt sann, även om det är svårt att ta in nu…tiden läker alla sår…

    Mitt råd till sig nu när du kanske mår som sämst i hela ditt liv är att lägga all fokus på dig själv. Ge dig tid för läkning, motionera, ät och sov ordentligt. Skulle sömnen rubbas ta hjälp av tabletter en kort tid. För sömnen är nyckeln till läkning.

    Ett tips till, som är oerhört viktigt, hur du än känner dig inombords, tala aldrig illa om barnens far till barnen. Skrik ut detta inför ett proffs eller någon väninna du verkligen kan lita på eller spring i naturen och prata med träden…bara inte barnen, exet eller hans släkt får höra ord från dig i sin livskris…för sagda ord kan vara svåra att ta tillbaka.

    Jag gjorde själv det misstaget och hade verkligen behövt någon som hjälpte mig!

    Lycka till nu H och stor kram till dig.

    • H 29 maj, 2019 at 17:19 - Reply

      Tack Annica!

      Jag ska försöka göra som du skriver. Det är så oerhört tungt just nu. Det känns som om jag alltid kommer att vara ensam och övergiven. Bortvald.

      Och eftersom min man lämnade som han gjorde gick det inte att hålla allt ifrån barnen. Jag är ju med dem hela tiden. De ser min sorg. Däremot försöker jag säga att både jag och han älskar dem. Att jag är ledsen, att jag inte ville detta och att det inte är rätt att lämna en kväll sådär bara utan att prata om det i förväg samt att han skött det dåligt och varit orättvis mot mig och dem men att det komner ordna sig. Jag vill ju inte heller att de ska känna att kanske jag också lämnar så. Att jag också skulle kunna vara borta bara en morgon. Nej det vill jag inte. Jag måste också känner jag fråga lite hur de ser på att eventuellt föytta eller om de vill bo kvar. Det är nämligen inte säkert att jag kan bo kvar. Vänja dem vid tanken på att vi kanske måste hitta något nytt. Hela situationen är så overklig.

  6. Annica 2 juni, 2019 at 08:31 - Reply

    H, det gör ont i kroppen på mig när jag förstår hur fruktansvärt jobbigt du har det. Allt du skriver är sunda tankar. Fortsätt så!

    Det är inte okej att göra som han gjorde, men han kunde inte bättre.

    Du behöver vara klippan för dina barn, men det kommer att bli tufft i och med att din verklighet samtidigt rasat samman.

    Helt rätt tycker jag att du talar om för barnen hur Du känner och att du förbereder dem för att in kanske måste flytta etc.

    Det är tungt, oerhört tungt! Hade din ex dött så hade släkt och vänner stått med färdiglagad mat och frågat hur du mår.

    Detta är sorgen utan blommor! Samt att han plötsligt finns där, mitt framför dig, medan du håller på och sörjer förlusten inombords samt som man behöver vara stark för att finnas till för sina barn som sörjer.

    Jag känner så igen mig i allt. Jag hade fyra starka väninnor som betydde väldigt mycket för mig. Viktigt att du tar hjälp av andra i denna krisen.

    Det är inte heller bara förlusten att mannen plötsligt reser sig upp och går. Att separera innebär ofta ekonomiska bekymmer, man mister den andra partnerns släkt, farmor och farfar som man kanske umgåtts med i decennier etc. Sedan förlorar man vänner…ensamheten blir en utmaning.

    Försök ta alla utmaningarna genom att bära huvudet högt. Du har inte gjort något så urbota dumt som att bara rakt av en kväll ta ditt pick och pack och gå! Det är ju inte sunt att göra så. Han mår ju inte bra av någon anledning.

    När tiden går och du inser att du klarat steg för steg att skapa dig en ny vardag så kommer du att bli starkare än någonsin.

    Men i den tidens förändring försök att inte prata illa om barnens far inför barnen. För mig är det ett svar på att man fångat i bitterhet och då utvecklas man inte.

    Om barnens far gör en massa fel val som sårar barnen och de kommer hem och pratar om det med dig så gör barnen den tjänsten att lära dem att våga stå upp för vad de känner direkt inför honom. De behöver lära sig att våga ta för sig, att sätta gränser om deras far orsakar dem en massa huvudbry.
    Jag har fått lära mitt ena barn detta och det har tagit sådan kraft, många år, där hen istället för att sätta ned foten och kräva respekt har trott att hen kan få sin far till att förstå det hen förstår om hur man ska vara mot varandra. Hen är dessutom ung vuxen men har ändå försökt söka bekräftelse hos sin far. Men efter många år så har hen nu äntligen lärt sig att dels sätta gränser och dels att avskärma sig och släppa hennes fars elaka kommentarer om hur hen är och hur hens framtid kommer att vara.

    Det är så fruktansvärt svårt just nu för dig, men jag hoppas du inom kort tid inser, att hela ditt ex beteende inte är okej på djupet och att du är glad att du inte fortsatt är en del av det utan kan leva ditt liv fritt! Fritt där du kan vara förebilden för dina barn om vad kärlek är, vad respekt innebär och hur man kan leva ett liv utifrån sitt sanna jag utan att vara rädd för olika saker.

    Du kommer att klara det. Det syns i din text att du är en stark kvinna!

Leave A Comment

X