När det är dags att avsluta förhållandet

//När det är dags att avsluta förhållandet

När det är dags att avsluta förhållandet

Hur vet vi när alla försök har gjorts? Om vi kämpat tillräckligt för relationen?

”Tänk om det är mig det är fel på? Att jag aldrig är nöjd?”

”Kanske borde försöka lite till? Anstränga mig mer för barnens skull?”

”Har jag smittats av vill ha, vill ha, vill ha? Ego samhället med självförverkligande och JAG till varje pris?”

Är det ett lättvindigt beslut att lämna ett förhållande? Naturligtvis finns det personligheter som är på konstant jakt efter förälskelse/passionskickarna. Men i jämförelse med alla dem som kämpat i åratal är det inte många. Alla de som vänt ut och in på sig själva, legat där ensamma, sömnlösa och längtande efter förändring. Kärlek som återigen skall infinna sig i bröstkorgen. Som just i detta nu känner en förfärlig skuld, ångest och separationsrädsla.

Hur kan vi veta vilken berättelse som pågår i en annan? Bilder, tankar och känslor som gång på gång visar repris på den mentala filmduken?

Så lätt att ge råd, men att själv följa dem…

Jag tänker så här kring när det är dags att ge upp relationen (ingen checklista utan tankar och frågor att smaka på):

  • När vi som oftast känner oss ensamma i tvåsamheten. Konstanta missförstånd och ovilja till kommunikation.
  • När kärleken och attraktionen är borta.
  • En partner (eller vi själva) som lever i en autistisk bubbla och saknar vilja till att mötas. Som inte ser eller vill kännas vid egna brister.
  • När barnen får se, höra, känna konstant kyla och avstånd mellan sina föräldrar.
  • När det finns passion, men samtidigt brist på respekt och välvilja i handling. Passion i kombination med destruktivitet är en farlig mix.
  • En partner med missbruk i alla dess former och som inte visar beslutsamhet i handling gällande tillfrisknande.
  • Otrohet som personlighetsprofil.
  • När självförtroendet/självkänslan äts upp av relationen.
  • Ett förhållande som saknar LIV. Något att fundera över: vad är ett levande förhållande?
  • När du inte kan vara du. Bärandet av en glättig, förkrympt och tillgjord mask – ”allt för husfridens skull.”
  • Psykiska och fysiska övergrepp. Här handlar det inte om att ge upp – istället gå utan överväganden. Här behövs det oftast professionell hjälp.

Kärleken vill få fram det bästa ur oss. Inte tvärtom.

Vad skulle du vilja lägga till på listan kring när det är dags att ge upp? Erfarenheter min bloggvän?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta michael@separation.se

By |2016-12-12T15:11:49+01:00april 10, 2016|Blogg|30 Comments

30 Comments

  1. CVC 10 april, 2016 at 08:56 - Reply

    Att lämna den man älskar pga missbruk är fruktansvärt svårt. Medveten om att personen inte kan klara sig ur själv utan hjälp samtidigt känna sig sviken så ofta. I mig vrids detta om och om. Men om jag försökt hjälpa personen jag älskar. Om jag varit tydlig med mina gränser. Om jag ändå inte kan lita på personen. Då faller allt som har med tillit att göra. När jag liknar det vid att personen är otrogen med vinet blir det enklare att gå. Även om det gör ont. Men han valde vinet. Nu är jag fri.

    • LA 10 april, 2016 at 16:23 - Reply

      Du kan inte hjälpa någon om den själv inte vill. Det är så smärtsamt att se den personen välja glaset framför mig/dig. Det är ändå ett val, av en vuxen människa.

      Du gjorde rätt, för DIN skull.
      Kämpa vidare och all styrka o lycka till med att vara fri ❤️

  2. Kicki 10 april, 2016 at 09:14 - Reply

    Otroligt bra sida många tänkvärda ord.

  3. Ann-Charlotte 10 april, 2016 at 09:14 - Reply

    Tack, för stillsamma, fina tankar! Jag lever inte längre i tvåsamhet. Utan ensamhet.
    Men idag känner jag tacksamhet att det blev som det blev.
    Ett avslut.
    Ha en underbar söndag!
    /A

  4. Anna 10 april, 2016 at 09:55 - Reply

    Det gör ont att läsa dessa punkter och inse att det inte är många som stämde in på vår separation
    Men det är viktigt att acceptera och försöka respektera det beslut som min sambo tog
    Nu är det slut på vår relation men inte mitt liv…

  5. Håkan 10 april, 2016 at 13:02 - Reply

    Det känns så självklart när man läser listan. Vem vill leva i en relation som innehåller detta? Om det ens är bara några procent av punkterna. När man är mitt i orkanens öga, hela livet gungar oavbrutet, hjärnan går på högvarv, känslor som gör en knäsvag och man vet varken ut eller in. Att då gå in och göra livsavgörande beslut är allt annat än lätt. Jag tänker att man i det läget borde göra en provseparation. Bryta totalt under 3-6 månader. Hämta andan. Hitta en del av sig själv. Få kontroll på hjärna och hjärta. Känna efter – på riktigt.

    Det var min fd som ville separera. Jag förstår idag varför och har accepterat. Under helvetesresan där jag upplever att jag utvecklas snabbare än min partner så blir det till slut jag som tar ut skilsmässa. Det är först efteråt som jag kunnat lägga pusslet, förstå sambanden och bådas bidrag till det spindelvävsliknande relationsmönster vi skapat tillsammans under 23 år.
    Ett break tidigare hade kanske bidragit till en lindrigare krasch, eller annan utgång.

    • Marianne 10 april, 2016 at 14:35 - Reply

      När min exmake lämnade mig sa han först att han bara ville ha en paus. Då sa vår familjerådgivare att det tar 9-12 månader innan man vet hur ens känslor egentligen är, mitt kaoset när man bryter är det, precis som du beskriver, omöjligt att veta vad som är vad. Så en provseparation kan nog vara en bra ide.

      Ett halvår efter att han lämnade mig skrev vi båda på skilsmässoansökan, han ville bryta helt och jag hade insett att mitt äktenskap var slut.

      Nu har det gått tio månader. Och familjerådgivaren fick rätt, tiden isär ger en klokare bild av sina känslor. Föga vad jag trodde så är det dock nu jag som har insett att exmaken inte är den typ av man jag ska leva med, medan han har tagit upp att han nu börjar minnas alla de bra stunder vi hade.

      Så, min lärdom är inte minst att vi aldrig vet något om livet, att det bara är att följa med på åkturen.

      • Lindus 11 april, 2016 at 10:55 - Reply

        Tänkvärt och fint skrivet Marianne

  6. Sara 10 april, 2016 at 14:07 - Reply

    Kunde bocka av flera av punkterna, dock fick min exman redan som liten veta ”det som inte syns, det finns inte”. Vilket gjorde vårt förhållande ohållbart till slut. Jag drabbades av en sjukdom som tillslut inte syntes, så då måste jag ju vara frisk… Tillslut öppnade han ögonen och insåg att det inte va hållbart, så sedan ett par månader tillbaka är jag ensam igen. Men jag ångrar inte något, äntligen är jag fri!

  7. Eva 10 april, 2016 at 14:16 - Reply

    Gjorde ont att läsa punkterna men samtidigt en lättnad o bekräftelse på att jag gjorde rätt som vågade gå igenom en hemsk skilsmässa trots motgångar o ensamhet !
    Jag har nästan dåligt samvete nu efter tre månader över hur bra jag mår !
    Jag börjar känna tro,hopp o lycka igen o har med hjälp av kurator o familjerådgivning fått ett uppvaknande om hur jag levt i ett 30 årigt destruktivt förhållandd!

  8. Liv 10 april, 2016 at 14:30 - Reply

    Samma här! Jag har upplevt VARJE punkt på ” listan” under många år och det är skönt att kunna se att vissa av dem är borta i o med att jag flyttade men tyvärr finns vissa punkter kvar som gör att man förminskar sig själv o sina möjligheter. Och på något konstigt sätt blir dessa punkter oproportionerligt stora så man missar de punkter man faktiskt satt stopp för. Jag fick en verktygslåda från min uppväxt som jag alltid varit 100%säker på skulle räcka till i livet, men i den relationen jag var/ är i så är verktygslåda TOM och jag försöker för allt jag är värd tillverka nya verktyg för att hantera det som är.
    Men det kanske är så att mina befintliga verktyg räcker till för ” kärleksfulla, kommunikativa, respektfulla relationer….Inget annat.
    Kram

    • LA 10 april, 2016 at 16:39 - Reply

      Så fint skrivet! Tänk om man träffar en partner som också har en verktygslåda, där man kan låna verktyg av varandra, det som fattas i sin egen. Eller att man hjälps åt att hålla i verktygen, tillsammans! Att få känna att vi snickrar på förhållandet och det gemensamma livet tillsammans, för att vi VILL!

      Det är kärlek❤️

      • Liv 10 april, 2016 at 16:58 - Reply

        Ja visst vore det UNDERBART! Att det kan finnas ex 2 st hammare som man kan variera mellan..
        OCH framförallt att det finns verktyg att tillgå!!!
        Kram

  9. Liv 10 april, 2016 at 14:35 - Reply

    Håkan. Jag tror inte att ett break gör större skillnad om man inte har sett det man behövde ändra/ jobba på under tiden tillsammans. Jag tror att precis som M skriver så har man redan försökt att nå fram till den andre ( under LÅNG tid).

    • Håkan 10 april, 2016 at 15:51 - Reply

      Du har rätt. Något jag insett är hur olika vi män och kvinnor kommunicerar. Vad vi anser vara tydligt eller inte. Om vi dessutom har med oss destruktivt bagage blir det ännu mer komplicerat. Jag är en av alla dem där männen som inte fattade att vi var på väg över stupet. Som körde på med autopilot drillad sen barnsben att inte visa eller tolka känslor. Än mindre förmedla dem. Emotionellt omogen som flera har uttryckt här. Att vi dessutom aldrig under våra år hade ett riktigt djupt samtal gjorde det förstås inte lättare Nu i efterhand så ser jag även min fd rädsla att öppna sitt inre. Jag tror att många av oss som av olika skäl har dessa mentala blockeringar behöver ner i avgrunden. Rejält. För att sen kunna bygga upp något nytt. För mig var det inte skilsmässan som var uppvaknandet utan när en nära anhörig gick bort några år tidigare. Jag har slutat anklaga mig för att jag inte såg, hörde, kände vad som var pågång. Att de signaler som fanns där studsade bort på mitt pansar. Idag vet jag så mycket bättre. Budskapen, subtila eller extremt tydliga, kommer att fångas upp. Hoppas jag.

      • Liv 10 april, 2016 at 16:01 - Reply

        Håkan. Det är möjligt att du en gång varit emotionellt omogen tidigare, men INTE nu. Ditt sätt att skriva och reflektera säger annat!.
        Den personen jag ” levt med” säger att han är i avgrunden, men fortsätter precis på samma sätt som tidigare.
        Du har inga skyddslappar på längre och då kommer du att fånga upp budskap. Vänd dem inte ” mot dig” bara. Kram

  10. Liv 10 april, 2016 at 14:38 - Reply

    Eva. Hur fick du insikt om din destruktiva relation? Man ( iallafall jag tvivlar ju på sig själv )konstant.
    Kram

  11. Malin 10 april, 2016 at 21:17 - Reply

    När känslorna inte finns kvar. När man önskar att han ska träffa en annan kvinna så man slipper vara den som lämnar och splittrar familjen. När han är borta två veckor med jobbet och man inte saknar HONOM, bara hjälpen med barnen och hemmet. När man ständigt har en klump i halsen och tårar som bränner bakom ögonlocken. När man mår som bäst när han inte är hemma.Är det dags att lämna då?? Trots att man har fyra barn, hus, bil och 25 år tillsammans. Trots att han är snäll och omtänksam och en fantastisk pappa till våra barn. Så sorgligt och så svårt…

    • Kerstin 10 april, 2016 at 21:28 - Reply

      Malin oj vad jag känner igen mig i vad du skriver.. Var där du är nu för ca två årsedan..
      Jag valde att lämna en tuff resa men nu mår både jag barnen bättre och har ett rikare liv..
      Stor styrke kram till dig för vet vad du går igenom just nu..

    • Susan 10 april, 2016 at 23:06 - Reply

      Precis så,Malin – när känslorna verkligen tagit slut. Jag sa till en vän under en promenad att jag önskade att han skulle träffa någon ny kvinna och då förstod hon att jag var helt klar.
      När man inte längtar,saknar längre. Känslan när man kommer in i ett rum och man inte känner något alls. Det går inte längre när man är ömhetstörstande som person utan att vilja ta eller ge det.
      Hjärtat är kompassen som känner om man är rätt och hjärnan linjalen som mäter

  12. Sann 10 april, 2016 at 23:22 - Reply

    Malin jag har lämnat ett liknande liv. En del av mig känner helt rätt och andra delen har otroligt dåligt samvete och undrar ständigt om jag vill ha nåt oövervinnerligt nåt som inte finns. Men hoppas ändå att samvetet ska lätta och att om ett tag ska kunna se tillbaka på livet o känna att det va rätt beslut. Man kan inte leva som bror o syster när man är gifta ,det måste finnas nåt mer. När man slutar att se fram emot nya mål och inte vill planera saker med den man lever ihop med då är det dax att tänka ett varv till…

    • Malin 10 april, 2016 at 23:56 - Reply

      Precis så! När man inte vill planera semester eller renovering av huset. När man inte längre vill att förhållandet ska bli bra, utan bara vill därifrån. Men detta dåliga samvete gentemot barnen… Och tanken på att bara träffa dem varannan vecka. Samtidigt har de det nog inte så bra nu heller med två vuxna som aldrig är glada, som aldrig rör vid varandra, knappt tittar på varandra. Det är ju inte den bilden man vill att de ska ha av ett förhållande.

      • Carolina 11 april, 2016 at 07:01 - Reply

        Jag har precis lämnat min sambo. Vårt förhållande var som ert. Dött och tråkigt. Jag är jättefysisk som person och älskar att kramas och pussas men fick inget tillbaka av honom. Första åren var det okej men sen (eller egentligen ganska tidigt men jag valde att blunda) visade han sitt rätta jag. Hårda elak ord kom från hans håll alltför ofta. Han gjorde aldrig nånting hemma utan jag kände mig som en hushållerska vilket jag ofta påpekade för honom vilket ändå inte blev någon förbättring från hans sida. Vi var på familjerådgivning två omgångar på mitt initiativ. Vi har ett barn ihop och det är för jävligt att inte få träffa henne alltid som förut. Försöker fokusera och jobba mm så mycket som möjligt när hon inte är här så jag istället kan lägga så mycket tid som möjligt med henne när vi är tillsammans. Men tänker ändå att jag måste vara en bra förebild för min dotter och det är jag ju inte om jag väljer att stanna kvar i ett dött förhållande. Hon vill nog hellre se en glad mamma än en ledsen mamma som inte trivs med livet. Så i förlängningen är nog det bästa att leva ett liv där man känner att man faktiskt väljer att följa sitt hjärta och kan leva ett liv där man mår bra! Jag önskade flera gånger att sambon inte skulle komma hem. Att han på något sätt bara skulle försvinna. Liksom gå upp i rök. Då hade mina problem försvunnit tänkte jag. Tyvärr funkar det ju inte så att folk får upp i rök.. Så fick istället ta tag i problemet själv. Tror det kommer bli bra när allt är färdigt.

      • Stina 11 april, 2016 at 23:15 - Reply

        Precis som Malin skriver, så känner jag för min sambo. Han tycker dock att vi ska jobba på förhållandet, o jag i min tur känner att ca 4 dåliga år får vara nog! de senaste 1,5 har vi gått som zombies i vårt eget hem, pratar knappt, bara om praktiska saker… Ingen beröring ( jag vill inte o saknar det inte heller…:() trivs bäst när han är på jobbet, känner det som att jag bor med ett syskon el nåt. Till på köpet får jag många gånger vara som en mor för honom då han glömmer saker, är dålig på att ta tag i saker och ta ansvar. Orkar helt enkelt inte detta mer!! Meen.. Har såklart jättedåligt samvete gentemot vår dotter. Men hon mår inte heller bra i detta. Så står mitt i ett beslut där de väger tyngst att ge upp…:(

  13. Lotta 11 april, 2016 at 21:06 - Reply

    Malin dina ord bränner sig in i mig lika mycket som Michaels blogginlägg.
    Sorgen jag känner är stark, sorgen över att jag inte kan ge det min familj behöver.
    Hemma är vi i alla fall överens. Vi tar hjälp av familjerådgivning och ser vart det leder, men om vi skall hålla ihop måste det bli jäkligt bra igen annars får vi ta hjälp att skiljas på ett bra sätt.
    Känner mig schizofren där ena rösten säger åt mig att jag skall sluta vara självisk, sätta barnens trygghet främst, bita ihop och se om inte allt löser sig bara vi får sova hela nätter igen. Den andra rösten säger att det var samma kris redan då för sex år sedan innan barnen kom och vi borde gjort något då och det är inte inbillning det jag känner att jag saknar.
    Jag älskar min man, han är min bästa vän och det känns tungt att förlora honom, men jag kan inte leva i ett kärleksförhållande med min bästa vän när attraktionen inte funnits på många år.
    Varför finns det inte bara en ”på”-knapp?
    Förtvivlad.

  14. Sann 12 april, 2016 at 15:40 - Reply

    Lotta känner igen mig så mycket i det du skriver. Man tycker om mannen,han är en jättefin person men rätta känslan finns inte. Har önskat så många gånger att det skulle finnas en som du säger på-knapp. Hade varit så enkelt..
    Tror ändå att när man är igenom första helvetestiden efter separationen så mår alla bäst av att man tog steget. Barnen märker så väl att föräldrarna inte mår bra.
    Det är klart att inga barn vill ha skilda föräldrar men det blir bättre o bättre med tiden.

  15. Håkan 26 maj, 2016 at 19:13 - Reply

    YY

  16. hjohanss 30 maj, 2016 at 20:56 - Reply

    Tystnad i dagar. Ett sätt ”att gå segrande” ur dramat för att döva den inre smärtan. Härskarmetoder för att dölja rädslan att visa sig sårbar. Oftast helt omedvetet, man följer ett relationsmönster som präglats in under barndomen och utvecklats under decennier.

  17. hjohanss 30 maj, 2016 at 21:00 - Reply

    Återkopplar till tråden tidigare ang automatiska relationsmönster och funderingarna på varför män (oftast) får så märkliga (i kvinnans ögon) reaktioner. Har även en del bäring på Lasses inlägg i den förra tråden. Jag känner igen mig starkt i Mariannes, Celestes, Helenes och flera andra kvinnors berättelser här på forumet.
    Att reagera med spydiga kommentarer. av en pågående dialog. Plötsligt försvinna iväg tyst utan att vilja fortsätta en pågående diskussion. Tystnad i dagar. Ett sätt ”att gå segrande” ur dramat för att döva den inre smärtan. Härskarmetoder för att dölja rädslan att visa sig sårbar. Oftast helt omedvetet, man följer ett relationsmönster som präglats in under barndomen och utvecklats under decennier.
    När jag reflekterat kring mitt eget beteende har jag kommit fram till att jag har inte kunnat sätta bokstäver och forma dessa till ord som beskriver vad jag känner, hur jag mår, vad jag vill och relatera detta till vad någon annan säger. Ungefär som en analfabet. Helt saknat någon form av mental kompass, inga egna medvetna konturer. Vid ett givet läge i diskussionen där jag intuitivt känner att orden saknas så kommer flyktbeteendet. Omedelbart. Automatiskt. Kraftfullt. Man skulle kunna jämföra det med att lära sig ett nytt språk. Att sätta ord på känslor, ha kontakt med sig själv och sitt inre. Att förmedla ett JAG.
    Så vad göra man om man inte kan ett språk? Först måste man fatta att man saknar språket, att det verkligen behövs och fyller ett syfte. När väl den insikten finns på plats måste språket utvecklas. Utbildning, lära sig grunderna. För att bli riktigt duktig på ett annat språk och hantera snabba, personliga och mer komplex dialog så är det oftast nödvändigt att bo utomlands några år. Först då kommer nyanserna och man kan kommunicera galant med de som har språket som modersmål.
    Vart vill jag komma? Tror att alla, oavsett ”språknivå”, har nytta av att utveckla sig själv och sitt eget känslospråk. Vissa av oss måste börja på nybörjarnivå och kämpa sig igenom alla stadier vilket tar tid och en oerhörd vilja och energi, medan andra kan fortsätta från en högre nivå. Att om man nu har en känslomässig analfabet till partner, det enda man kan göra är att försöka skapa den jordbävning som behövs för att väcka insikten till förändring hos den andra. Sen kan man inte göra mer. Den kraft, energi och jävlar anamma som sen krävs måste komma från mig själv. Ingen annan kan göra den resan åt mig. Jag kan bara säga som gjort en resa med mig själv, hur märkligt det än låter, att det har varit värt allt helvete som varit. Lever mycket mer autentiskt och färgrikt idag, mycket tack vare ett nytt språk.

  18. Jeanett 1 mars, 2020 at 18:45 - Reply

    När ens partner helt saknar självinsikt i sitt eget beteende, innehållande: kontrollerande beteende, avsaknad av tillit, härskarmetoder. Då finns det ju inget att arbeta med…

Leave A Comment

X