När det onormala blir ”normalt”

//När det onormala blir ”normalt”

När det onormala blir ”normalt”

Det börjar med en romantik och passion som tar andan ur oss. Äntligen den där hypnotiska kemin som vi så länge längtat efter. En själsfrände! Hon eller han som säger allt det där som vi så intensivt har längtat efter. Ord, presenter, beröring, sex och samhörighet som nästan är ”för bra för att vara sann”!

Den neurokemiska cocktailen som tar oss med ”hissen” upp till lyxhotellets takterass – loungen med en utsikt som fyller våra ögon med tårar av lycka. Så förföriskt!

Våra kroppar och sinnen vill ha mer! Även om känslan av att det där som han eller hon sa till oss – orden som inte känns överensstämmande med verkligheten, gnager. Vi vill tro! En soulmate släpper man inte taget om i första taget! För visst är mannen eller kvinnan vid vår sida helt fantastisk, och vi som ”kanske bara är för känsliga?”

”Så kompetent och omtyckt som han/hon är av omgivningen, så måste det väl vara hos mig som felet ligger?”

Du fick en blick och ord av tillrättavisande. Kanske blev du först upprörd, arg eller ledsen, men korrigerade sedan dig själv eftersom du inte vill stöta bort henne/honom. Du börjar förhandla med dig själv i tankarna. Gränser som gradvis och nästan obemärkt flyttas fram – bort från värderingarna som en gång var din orubbliga sanning!

Den tysta diplomatins förrädiska sken, iklädd ”kärlekens” klädnad. För visst kan kärleken läka allt om vi bara anstränger oss; om vi bara visar ytterligare förståelse? Vi tömmer medberoendet bägare!

Vi blir dränerade, tillplattade, bedövade, instängda och samtidigt en förnuftets röst som viskar: ”gå! Gå din väg och vänd dig inte om!” Men hoppet om att hon eller han ska återgå till sitt forna ”strålande jag” har kopplat grepp om oss. Så vi stannar! Vi anpassar oss! Vi försöker överleva i förhållandet genom att vara smidiga. Allt för att inte röra upp ilska och förakt hos den andre. Tänk om vi blir lämnade för att vi inte ”älskar” tillräckligt mycket och rätt?

Normaliseringsprocessen äter sakta men säkert upp vårt självförtroende, och den omtänksamma känslan som vi en gång hade för oss själva. Vilka tankar och känslor om dig själv behöver du återerövra?

Medberoende och konsten att bryta den känslomässiga fångenskapen – webinar torsdagen den 14/3 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2019-03-13T20:10:22+00:00mars 13, 2019|Blogg|6 Comments

6 Comments

  1. Essie 13 mars, 2019 at 23:36 - Reply

    Tvivlen kan återkomma även länge efter uppbrottet. Hur kan jag fortfarande få tankar om att jag kanske skulle pratat mer, tagit upp det som hände då utbrotten lagt sig och orden lämnats i rummet som slöjor täckande vårt liv.
    Blir inte klok på mina egna tankar när jag ändå har bilderna av vårt liv inristade i min själ. Är så trött på att tänka, försöka förstå, och känna sorg. Tårarna är mycket färre och fallgroparna går fortare att komma upp ur – men jag vill verkligen släppa taget nu. Varför är det så svårt? Jag levde så oerhört många år med HOPPET! Hoppet att allt skulle bli bättre, att han skulle se mig och vilja vara med mig. Att han skulle vara den han var i början och som han var när vi umgicks med andra. Mannen som alla andra fick men inte jag.
    Är det denna invanda känsla av hopp som fortfarande spökar och inte får mig att släppa taget om den man jag älskat mest och som behandlat mig sämst?

  2. Harriet 14 mars, 2019 at 07:52 - Reply

    Att älska sig själv, först är så mkt. sanning i detta enkla…

  3. Marianne 14 mars, 2019 at 08:06 - Reply

    ‘Den jag älskat mest, som behandlat mig sämst’… Just så…. tragiskt nog.
    Om det nu var kärlek…?

  4. Essie 14 mars, 2019 at 21:33 - Reply

    Marianne – vad var det om det inte var kärlek?

  5. Johan 14 mars, 2019 at 23:02 - Reply

    Shit alltså, mitt i prick!
    Detta sätter spår i själen och förändrar hela livet.

  6. Maria 17 mars, 2019 at 11:53 - Reply

    Eddie, hade kunnat vara jag som skrev detta. Känner igen varenda ord.

Leave A Comment

X