När en människa väljer att avsluta sitt liv

//När en människa väljer att avsluta sitt liv

När en människa väljer att avsluta sitt liv

Det gör ont att läsa om: Tim Bergling, Kate Spade, Anthony Bourdain…Det är några namn på personer som inte längre orkade vara här. Som för egen hand avslutade sina liv. De är många, många fler – de som dör i anonymitet. De som få visste vilka de var!

Det är så tydligt nu! Det dolda dåliga måendet visar sig för oss: framgång, kändisskap, pengar och en ett enormt antal beundrare gör oss inte immuna. Inte i närheten!

Egentligen stämmer det inte: det som jag skriver i rubriken; ”väljer” att avsluta sitt liv. Jag tror egentligen inte att de är så många som vill och väljer att dö, men det dåliga måendet och den existentiella utmattningen som biter sig fast över tid, gör det outhärdligt. Det är smärtan, det inre trycket, den outhärdliga tyngden i bröstet, ständiga klumpen i halsen, den enorma stressen och/eller den avgrundsdjupa tomheten som människor vill ta död på. Det är smärtan som vi vill få ett avslut på! Inte främst de egna andetagen!

Livet kan vara brutalt ensamt! Kroppar och sinnen som bara längtar efter lugn och ro. Som är trötta på att försöka, kämpa, stå ut, svälja, fortsätta framåt, härda ut…

Bara få känna lugn och ro!

Jag har också haft mina mörka tankar kring fortsättning eller ej: ”Kan mitt ältande och förtvivlan inte bara tystna?!”

Att inte orka må dåligt längre! När mörkret legat över oss under alldeles för lång tid. När det känns som om alla försök till att känna livsaptit har gjorts.

Vi lever i en kultur av att vara lyckade. Det finns så många ”borde”! Vi ”borde” vara tacksamma, lyckliga, kreativa, inspirerade och framtidshungrande. Men verkligheten är den att enastående kloka och vackra citat i en liten ruta, eller inspirerande videos på Instagram eller Facebook, hur fantastiska de än är, inte räcker. Spirituella budskap om ”att allt i universum är precis som det ska vara och att allt har en mening. Att våra tankar formar vår verklighet. Att kärleken är svaret på allt”, blir bara till någonting patetiskt om vi inte samtidigt lyfter fram skuggsidorna i att vara människa.

Ibland känner vi oss fullständigt odugliga, ensamma, värdelösa, tomma, fula, gamla, patetiska…Ibland färgar det hela vår existens och vi vill bara få ett slut på det. Det är nödvändigt att börja prata om detta!

Till dig som upplever att det är nattsvart eller känner någon som har det så: Hitta någon att dela din berättelse med. Det finns människor som vill och kan lyssna! När vi hör vår egen röst berätta om som ryms i hjärtat, delar vi bördan. Även om det bara är en bråkdel som vi för en liten stund lyckas lasta åt sidan, kan det vara det som avgör allt det andra.

Den psykiska ohälsan är oändligt vanligare än vad vi tror.

Ibland räcker inte orden…

Webinar – ”Så skapar du ett välförankrat självförtroende”. Du är varmt välkommen på söndag den 10/6 kockan 21.00.

Michael Larsen – relationscoach

By |2018-06-09T07:46:09+00:00juni 9, 2018|Blogg|11 Comments

11 Comments

  1. G 9 juni, 2018 at 08:33 - Reply

    Man bör se självmord som en olyckshändelse, där man misslyckats i det förebyggande arbetet….

  2. Petra35 9 juni, 2018 at 09:04 - Reply

    Jättebra skrivet Michael! Tack! ❤️

  3. Vilsen 9 juni, 2018 at 09:11 - Reply

    Min bästa väns dotter tog sitt liv för 9 månader sedan, endast 17 år o 9 månader gammal. Just den dagen tog det svarta över…
    Kvar finns nu två ledsna o förtvivlade småsystrar, mamma, pappa…vänner, släkt.
    För nio månader sedan hölls begravningen. En fullsatt kyrka med vänner, anhöriga o släkt. Människor som verkligen brydde sig som fanns där. Men det hjälpte inte den dagen när det mörka tog över.
    Våga prata, våga fråga. Det är en dålig dag inte ett dåligt liv. Det finns hjälp att få! ❤️

  4. susanne 9 juni, 2018 at 09:14 - Reply

    Tack för att du lyckas med ord beskriva den ångest och trötthet på ”att försöka, rycka upp sig” jag känner men även att du gör den ”mänsklig”.
    Gör det mindre ensamt.

  5. Anna 9 juni, 2018 at 10:33 - Reply

    Någon har sagt: ”Självmord är en permanent lösning på ett tillfälligt problem”. Och så är det. Jag har själv varit där när jag velat avsluta mitt liv för att smärtan varit så bottenlös. Men nu, fem år senare, och med facit på hand, kan jag säga att jag är glad för att jag inte lyckades. Mitt liv är fint nu, och mannen som lämnade mig efter 24 år tänker jag inte på längre. Han är visserligen far till våra barn men vi har så lite kontakt med varandra som möjligt. Och så vill jag ha det efter det fula svek han utsatte mig, och barnen, för.

    • Jonna 9 juni, 2018 at 21:44 - Reply

      Snarare att så var det för dej…
      Det citatetet passade för dej, i den situationen.
      Allas situationer skiljer sej såklart från varandra, så det citatet är mest en sanning för dej och säkert några fler men långt ifrån alla.

      Men skönt att du hittade frid igen

  6. Eva 9 juni, 2018 at 10:55 - Reply

  7. Lena 9 juni, 2018 at 19:54 - Reply

    Tack Michael för att du har förmåga att sätta ord på känslor som är så svåra. Vet ingen som är så klok och som så exakt kan beskriva hur det kan kännas att gå igenom mörkret. Det gör att man känner sig mindre ensam om dessa känslor. Tack för att du finns och för det du gör.

  8. Martin 9 juni, 2018 at 22:49 - Reply

    Befinner mig själv i samma situation. Smärtan är outhärdlig och har varit i ca 20 år av mitt 28 år långa liv. Den västerländska vårdens svar är tabletter. Det är inget liv. Det är inte konstigt att människor tar livet av sig när samhället i praktiken inte erbjuder annat än tunga mediciner. Terapi år ut och år in hjälper inte när problemet har satt sig i kroppen och själen. Hoppet och tilltron sätter jag hellre till alternativ vård som homeopati, kinesisk medicin,etc.

  9. Anna 10 juni, 2018 at 00:40 - Reply

    Min pappa tog sitt liv. Han hade haft uttalade självmordstsnkar i över 20 år. Vi i familjen försökte få hjälp av sjukvården, men de kunde inget göra så länge han inte skadade sig själv eller någon annan. Efter många års psykiskt lidande lämnade min mamma honom och han försökte aktivt ta sitt liv ett antal gånger. Han fick komma till psyket, men de kunde inte hjälpa honom. Tillslut lyckades han…Tråkigt att man inte kan hjälpa någon som mår så dåligt, tro mig vi har försökt.

  10. Susanne 10 juni, 2018 at 08:33 - Reply

    Jag var mer rädd för döden än för ångesten, därför är jag fortfarande här. Barn- och tonåren var bitvis fruktansvärda för en överkänslig person som jag och många gånger undrade jag om det inte vore bättre att avsluta. När jag fick barn drabbades jag av förlossningsdepression och var rädd att smitta dem med min ångest… Kände mig så ensam, för även om det finns fantastiska människor som stöttar, så kan ingen egentligen hjälpa. Allt ändrades till det bättre när jag gjorde en AT. Kan fortfarande ha mörka tankar, men lusten att leva är idag större än rädslan och ångesten och jag mår i grunden bra.

Leave A Comment

X