Det är fruktansvärt skrämmande när vi längre har en självbild som skyddar oss. När rollen som partner, en viss karriär, inkomstnivå, ”rätt” adress, eller vad det nu än må vara, inte längre ger frikort till: ”jag är lyckad! Jag har allt det som man behöver för att vara värdefull.” Men vad händer när allt det som vi byggt en identitet kring rasar samman?

Jag levde med illusionen av att jag hade koll, kunde klara det mesta och att ”min kärlek alltid kommer att hålla oss samman.” Så arrogant av mig när jag ser tillbaka i backspegeln! ”Min kärlek!” Utgick från min högst subjektiva verklighet och trodde att den gjorde henne lycklig. Men livet skulle väcka mig! Och inte bara en gång!

”Vem är du utan en kvinna vid din sida? Vem är du som pappa utan henne i ditt liv? Vem är du i ovissheten? Hur hanterar du maktlöshet?”

Av olika anledningar har vi monterat upp barriärer, självbilder som vi är fanatiska anhängare av:

”Om jag är perfekt så kommer allt att gå vägen!” (vilket var mitt mantra).

”Om ingen ser mina tillkortakommanden. Om ingen ser mitt dåliga självförtroende. Om min kompetens lyckas dölja mina självdestruktiva sidor…”

Jag tyckte inte om mig själv, men genom att bygga ”ett psykologiskt hus” som kunde ge intrycket av att jag tyckte om min egen person, så skulle jag säkert inte bli avslöjad i min trasighet.

Gipsväggar klarar inte regn, värme, vind och kyla särskilt bra! Jag var tvungen att krackelera för att kunna bli autentisk.

Ångesten om nätterna var brutalt ärlig, och den försökte väcka mig i min genomsvettiga klarvakenhet. Byggde upp nya ”gipsväggar” men de klarade inte regnet den här gången heller.

En mentor och kär vän sa till mig: ”vad tycker du om dig själv egentligen? Kan du räkna med du?” Jag började snärja in mig i olika förklaringar och terapeutiskt ”självprat”, men till slut kom det icke retuscherade: ”nej, det är katastrof! Tror att jag lyckats lura mig själv lite för länge…”

För mig var ångesten över att leva alldeles för snävt och oäkta, en superärlig vän (även om den kändes som en hänsynslös fiende) som ville att jag skulle riva ner fasaderna till grunden. Klarhetens röst ville att jag skulle lyssna, och inte ägna mer energi kring vad alla andra skulle tycka och tänka. Mitt motto blev: ”möt monstret varje gång det vill att du ska ljuga för dig själv! Michael; du är mer än paniken som förlamar. Du är mer än…”

Vad tänker du? Vad behöver du göra annorlunda?

Låt oss prata rädslor & ångest – webinar söndagen den 9/6 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach