När väggarna som jag byggt upp började spricka

//När väggarna som jag byggt upp började spricka

När väggarna som jag byggt upp började spricka

Det är fruktansvärt skrämmande när vi längre har en självbild som skyddar oss. När rollen som partner, en viss karriär, inkomstnivå, ”rätt” adress, eller vad det nu än må vara, inte längre ger frikort till: ”jag är lyckad! Jag har allt det som man behöver för att vara värdefull.” Men vad händer när allt det som vi byggt en identitet kring rasar samman?

Jag levde med illusionen av att jag hade koll, kunde klara det mesta och att ”min kärlek alltid kommer att hålla oss samman.” Så arrogant av mig när jag ser tillbaka i backspegeln! ”Min kärlek!” Utgick från min högst subjektiva verklighet och trodde att den gjorde henne lycklig. Men livet skulle väcka mig! Och inte bara en gång!

”Vem är du utan en kvinna vid din sida? Vem är du som pappa utan henne i ditt liv? Vem är du i ovissheten? Hur hanterar du maktlöshet?”

Av olika anledningar har vi monterat upp barriärer, självbilder som vi är fanatiska anhängare av:

”Om jag är perfekt så kommer allt att gå vägen!” (vilket var mitt mantra).

”Om ingen ser mina tillkortakommanden. Om ingen ser mitt dåliga självförtroende. Om min kompetens lyckas dölja mina självdestruktiva sidor…”

Jag tyckte inte om mig själv, men genom att bygga ”ett psykologiskt hus” som kunde ge intrycket av att jag tyckte om min egen person, så skulle jag säkert inte bli avslöjad i min trasighet.

Gipsväggar klarar inte regn, värme, vind och kyla särskilt bra! Jag var tvungen att krackelera för att kunna bli autentisk.

Ångesten om nätterna var brutalt ärlig, och den försökte väcka mig i min genomsvettiga klarvakenhet. Byggde upp nya ”gipsväggar” men de klarade inte regnet den här gången heller.

En mentor och kär vän sa till mig: ”vad tycker du om dig själv egentligen? Kan du räkna med du?” Jag började snärja in mig i olika förklaringar och terapeutiskt ”självprat”, men till slut kom det icke retuscherade: ”nej, det är katastrof! Tror att jag lyckats lura mig själv lite för länge…”

För mig var ångesten över att leva alldeles för snävt och oäkta, en superärlig vän (även om den kändes som en hänsynslös fiende) som ville att jag skulle riva ner fasaderna till grunden. Klarhetens röst ville att jag skulle lyssna, och inte ägna mer energi kring vad alla andra skulle tycka och tänka. Mitt motto blev: ”möt monstret varje gång det vill att du ska ljuga för dig själv! Michael; du är mer än paniken som förlamar. Du är mer än…”

Vad tänker du? Vad behöver du göra annorlunda?

Låt oss prata rädslor & ångest – webinar söndagen den 9/6 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2019-06-06T06:57:41+02:00juni 6, 2019|Blogg|2 Comments

2 Comments

  1. Petra35 6 juni, 2019 at 08:06 - Reply

    Jag tänker att det är skönt att veta att livet vill väl. Att det ville nå oss så att vi kan bli den sannaste versionen av vilka vi är, bakom allt det vi tror att vi är och måste vara. Det är nog ärlighet med oss själva som sätter oss fria. Men vi kan nog behöva bli tvingade dit av livet ibland.

  2. Marianne 6 juni, 2019 at 11:38 - Reply

    Tack för din ärliga text! Det är när vi är autentiska som verkligen möts – det som är botten i dig är också botten i mig.

    Jag behöver till fullo ta till mig att jag är så nog precis som jag är. Jag räcker till för allt precis här och nu, med förtjänster och brister, med fina och jobbiga egenheter.

    Jag börjar nu förstå vad andra ser hos mig. Det unika de ser. Och våga omfamna det till fullo.
    Jag har mött en underbar människa som oavsett vad jag berättar om mig, sådant jag är stolt över och sådant som jag skäms över, säger ”det är du”. Självklart och enkelt. Jag behöver inte göra mer, bättre. Jag är jag. Det räcker fullt ut.

    Jag har också börjat förstå att det är ok att mitt barn ser till mina behov. Jag har varit så rädd att hen ska överträda sina gränser och börja ta hand om mig att jag inte vågat se det sunda omhändertagandet. Men nu börjar jag se. Att när mitt barn påminner mig om att ta rätt skor för att jag har ont i foten så är det inte för att hen måste ta hand om mig, utan för att mitt barn är omtänksamt och också växer i att få vara viktigt i att det hen ser hos mig är betydelsefullt.

    Att det finns något viktigt och vackert i att låta andra hjälpa en. Inte alltid klara allt själv. Utan också låta dem känna sig viktiga i att deras hjälp är betydelsefull.

Leave A Comment

X