När vi älskar idealbilden mer än själva personen

//När vi älskar idealbilden mer än själva personen

När vi älskar idealbilden mer än själva personen

Vi faller pladask för kvinnan eller mannen som står där mitt framför oss och bara ser helt fantastisk ut, säger de rätta sakerna och tittar på oss med en blick som gör att vi känner oss utvalda. Det är som om tiden står stilla och vi utgör universums mitt. När vi känner som vi gör måste det ju bara vara rätt! Eller?

När vi inledningsvis känner attraktion för en annan människa, handlar det långt ifrån enbart om just den personen, utan hur mötet får oss att känna inombords. Vi har kanske levt som singlar längre tid än vi önskat, eller nyligen kommit ur ett förhållande som inte känts bra på flera år. Vi är hungriga eller t.o.m. utsvultna på positiv uppmärksamhet, och det som nu händer i våra kroppar gör att vi plötsligt tycker att livet är oslagbart. Det är oerhört starka naturkrafter som slagit på: ”äntligen har jag fått min belöning! Nu är det min tur! Det är så fantastiskt skönt att vara jag!” (Den här meningen är central). ”Skönt att vara jag.”

Det är motsatsen till: ”Det är så fruktansvärt att vara jag!” En annan människa har klivit in på vår livsarena och satt igång hjärnprocesser som gör att vi uppfattar oss själva som odödliga. Ett möte som i ett enda slag förändrat vår verklighet. Vi är upp över öronen förälskade! Kanske inte främst i personen utan i vårt nya jag med en aura av möjligheter.

När vi efter ett antal månader börjar se en bredare horisont av den andre, är det inte säkert att det upplevs som lika magiskt längre. Känner du igen dig?

Men psyket vill hålla oss kvar i förälskelseruset och skapar romantiska filmer inombords, trots den parallella ”filmen” som är mer likt en dokumentär som visar det som det ÄR. Vi har kanske blivit besvikna, sårade och fått höra nedlåtande kommentarer. Och så det gamla bagaget som den andra personen släpar med sig från tidigare relationer.

Det paradislika håller på att glida oss ur händerna och en känslomässig baksmälla hotar att ta vid. Vi förminskar varningssignalerna som försöker väcka oss. Vi pekar med fingret över ”snooze” så att vi kan sova lite till. ”Bara en liten stund till!” För visst ”älskar” vi honom eller henne?

Eller handlar det om att vi är rädda för att förlora personen som vi inledningsvis förvandlades till? Ett levande, kreativt, nyfiket, vibrerande och roligare jag? En skön version av oss själva som vi är panikslagna att mista?

Går det att komma över otrohet och rädda förhållandet? Webinar torsdagen 5/10 kl 20.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2017-10-04T19:48:58+00:00oktober 4, 2017|Blogg|2 Comments

2 Comments

  1. Carolina 4 oktober, 2017 at 21:22 - Reply

    det är ju viktigt att behålla den goda känslan som man faktiskt hittat och bevara den och vidareutveckla den till djupare kärlek med. Det behöver absolut inte vara så att det blir sämre alltefter som tiden går!

  2. T 5 oktober, 2017 at 08:49 - Reply

    Känns igen väldigt mycket!

Leave A Comment

X