När vi förlorar våra gränser i förhållandet

//När vi förlorar våra gränser i förhållandet

När vi förlorar våra gränser i förhållandet

”Tidigare hade jag nolltolerans mot otrohet, men nu har jag tagit tillbaka honom. Igen!”

”Hon skapar konstant kaos och drama. Så mycket aggressivitet! Jag försöker hela tiden balansera och förklara för familj och vänner.”

”Jag misstänker att hon är narcissist, men tanken på att vara ensam efter alla år som singel skrämmer mig så fruktansvärt.”

Känslan av att ge, ge och ge, men aldrig få någonting tillbaka. Ett självförtroende som monteras ner dag för dag. Vi tänker: ”om jag bara ger lite till. Människor kan ju faktiskt förändras.”

Ja, partnern kan kanske förändras. Kanske! Eventuellt inleder han eller hon terapi och börjar se och förändra sitt beteendemönster. Kanske kommer transformeringen en dag. Men frågan är: tänk om det inte kommer att hända? Om historien fortsätter att upprepas och du tvingas kliva allt djupare ner i hjälparträsket?

Det behövs fler empatiska och medkännande människor i den här världen, men hjälpandet får aldrig vara på bekostnad av den egna integriteten och självvärdet.

Ja, självvärdet: respekten och den kärleksfulla omtanken kring vår egen person. Ska den behöva offras på omtankens altare därför att vi är rädda för att inte duga som kärlekspartner? Rädda för att bli lämnade och ersatta utav någon annan?

Kanske lärde vi oss tidigt i livet att sätta de egna behoven åt sidan för husfridens skull. Som barn blev vår identitet den ”snälla flickan/pojken” – en form av överlevnadsstrategi. En känslomässig kamouflagedräkt så att vi inte skulle berövas kärleken från en dysfunktionell förälder. Vi blev mästare på att hjälpa och ställa upp!

Men allt har sina gränser och en dag kanske vi upptäcker att vi är i medberoendets tjänst. Alla svek och besvikelser ser oss i ögonen och ropar: ”men ditt liv då!? Dina behov och din längtan!?”

Det är absolut nödvändigt att ta risken att börja sätta gränser och riskera att förhållandet tar slut. Att kliva ur rollen som ”tjänstekvinna/man” kan kännas fruktansvärt ovant och skrämmande, men vad är alternativet? Fler sömnlösa nätter med ångest i bröstkorgen?

Det bor en kraft och beslutsamhet inom dig som väntar på att upptäckas och användas. I slutet av ditt och mitt liv är det ingen som kommer att tacka oss för att vi diplomatiskt la vår egen lycka åt sidan p.g.a. någon annans trasighet.

Du är varmt välkommen på mitt webinar ikväll den 17/9 kl 20.00 – ”Medberoende och konsten att bryta den känslomässiga fångenskapen.”

Michael Larsen – relationscoach

By |2017-09-17T08:32:27+00:00september 17, 2017|Blogg|7 Comments

7 Comments

  1. Rosie 17 september, 2017 at 08:50 - Reply

    Jag är den viktigaste personen i mitt liv och du är den viktigaste personen i ditt liv. Vi duger precis som vi är och vill någon att vi ska förändra oss är det inte rätt person /relation för oss. Redan som liten fick vi lära oss att vi endast duger när vi presterar, men det är inte sant. Vi duger som vi är utan att prestera bara genom att finnas till. Mer kärlek till männskligheten❤️ Tack för dina kloka ord!

  2. Anna 17 september, 2017 at 09:19 - Reply

    Jag fastnade i detta, levt men en som inte vill kommunicera och börjar man försöka blev han bara aggressiv och sköt över alla sina problem på mig. Varje dag var som att gå på äggskal. ”Trampade man han på tårna” så var det kört, då fick man bestraffningen att man inte skulle träffas på 1 -2 veckor, i värsta fall gjorde han Slut men kom bedjandes åter dom gånger jag inte gjorde det och gav efter. Ja jag tyckte synd om honom och ville få honom att öppna ögonen och kunna se det problemet som jag såg, men han ville inte inse sin diagnos. Sen handlade det inte bara om att jag tyckte synd om honom, jag älskade honom enormt mycket, men varför ????

  3. Karin 17 september, 2017 at 10:03 - Reply

    Det är så svårt men så viktigt att gå! För mig tog det lite drygt två år att ”komma loss” efter att jag sagt att jag ville skiljas. Hot om att flytta till andra sidan jorden, hot om att inte vilja leva blandat med stora löften om förändring. Det pendlade mellan att jag var det bästa som fanns till att jag var en girig, utnyttjande parasit. Vårt förhållande hade i alla år gått ut på att ”han inte kunde leva utan mig”. Jag såg såren från hans barndom. Jag borde sett dem som en förklaring och inte en ursäkt för hans gränslösa beteende! Mina gränser, önskningar och integritet suddades ut allt mer. Jag fick en massa beteenden som en medberoende. Jag gjorde även våra barn medberoende. Efter att även min svåra cancer handlat om honom och hans mående så orkade jag inte mer. Men det tog två år. Idag säger barnen att ”det låter nästan på pappa som om han lämnade dig”…
    När han tillslut insåg att det var slut la han ut sig på Tinder direkt och hittade en ny. Sedan ägnade han all sin tid åt henne medan jag fick rensa huset själv tillsammans med barnen (det var ju ändå jag som ville skiljas). Till den nya har han berättat att han ångrar sig djupt och har lärt sig allt nu. Det hon inte ser är alla dessa mängder med elaka mail och manipulationer han gör mot mig. Äldsta barnet som är 21 träffar inte sin pappa mer än när det är ”officiella” händelser. Han har insett att pappa har två sidor. Den fina utåt och den inte alltför trevliga mot familjen. Min yngsta bor varannan vecka men mår inte bra i det. Jag hoppas hon växer och klarar av se och säga stopp. Vi har en lång väg kvar till att bli fria från de beteenden vi skaffat runt honom för att allt ska vara lugnt och trevligt. Men vi har i allafall börjat prata om det tillsammans. Det har tagit ett år att komma till dessa samtal. Vi börjar ändå så sakta försöka förstå och förhålla oss till honom.

  4. Helena 17 september, 2017 at 10:43 - Reply

    Känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag har alltid sagt att jag har nolltolerans mot otrohet. Händer det mig skulle jag lämna personen direkt. Har för ett tag sedan separerat från en man som jag valde att fortsätta förhållandet med hela 4 gånger trots hans upprepande otrohet och alkoholproblem. Jag ville hjälpa honom för jag hade en helt annan bild av honom som jag hoppades på skulle komma tillbaka. Den bilden av att han var mannen i mitt liv som jag såg en framtid med. Bristande tillit ledde till småbråk vilket gjorde att han i slutändan vände mig ryggen. Han mådde så dåligt över allt som hänt att han valde att stänga ute mig där konsekvensen blev att vi separerade till slut. Han såg ingen framtid med mig längre. Just nu lever jag med tankar och frågor som jag inte kan hantera. Jag förlorade mig själv bit för bit när jag ville hjälpa honom, mannen som sårat mig så fruktansvärt mycket.

  5. Sophie 5 18 september, 2017 at 07:02 - Reply

    Tungt att läsa era berättelser därför att jag känner igen mig..
    Jag befinner mig i uppbrottet och är så orolig för mina barn…
    De har blivit en bricka i detta spel. Jag vill skydda dem och tror att jag gör det bäst genom att kämpa för att de ska bo huvudsakligen hos mig, men idag orolig och lite svag vet jag inte hur jag ska orka..
    Styrka till er alla

  6. Gunilla 19 september, 2017 at 21:08 - Reply

    Har min kille glidit över gränsen när han upprepade gånger uppvaktas av sin fd. fru
    och inte säger att hon ska sluta med det.
    Han sårar mig hela tiden.
    Har är ojämn i humöret skriker och slår.
    Han har gått in i väggen och just nu är det katastrof. Vad gör jag. Kan jag hjälpa eller ska jag gå?

  7. G 27 september, 2017 at 11:49 - Reply

    9 år… tog det innan jag lämnade nu för gott. Mötte en trasig kvinna som jag bara ville hjälpa från början men.. ja blev kär på vägen. Gav upp mig själv för att lyfta henne varje dag. Trösta, finnas till för henne när som på dygnet. Telefon kunde ringa när som hellat på dygnet. Arbetade med henne i det tysta för att göra henne till en helare människa,
    Jag gjorde mig själv till hennes verktyg för att klara av livet och komma frammåt. Ett förhållande som blev byggt runt den ena partern som skulle fixa alla problem. Tillslut blev man tagen för given efter att man bara gett och gett. 9 år… tillslut fick ja kraft att lämna henne efter jag gått in i väggen och sett själv att det finns inte plats för mig i det här förhållandet. äntligen får jag resa mig ur min egengrävda grav..
    Är så oerhört tacksam att min gamla chef delade ett av dina blogginlägg så ja fick se denna fantastiska sida. Det är mycket information som gör att man tänker över sin egna sittiuation här i livet.

    Tack!

Leave A Comment

X