Narcissisten kräver att du bär dennes mörker och gör dig medberoende

//Narcissisten kräver att du bär dennes mörker och gör dig medberoende

Narcissisten kräver att du bär dennes mörker och gör dig medberoende

Du kommer att känna dig fet, inkompetent, benig, otillräcklig, osexig, skyldig, menlös…Men inte inledningsvis! Du bearbetas först genom kärleksbombning.

Den första tiden tillsammans med en person med narcissistisk personlighetsstörning är euforisk och livsbejakande. Du rör dig bland molnen och ”äntligen har du träffat mannen eller kvinnan i ditt liv.” De första månaderna lever du på lånad tid eftersom du är intressant för n-personen. Du är ett outforskat kapitel som ger härskaren ett skönt rus av nyerövring. Du ser honom/henne med nya ögon och det ger n-personen en skön kick. Du tror att du är älskad!

Visst är det fantastiskt att känna sig så himmelskt sedd, lyssnad till och bekräftad? Det är underbart med komplimanger och presenter. Du kanske befann dig i ett förhållande som varit svältfött på passion sedan flera år tillbaka och så gör den här karismatiske, inkännande och artige personen entré på din livsscen. Din kropp är dyrkad eftesom n-personen njuter av sina egna känslor. Du är kvittot på hur enastående hon/han är!

Du står för någonting nytt, men inget är så över tid.

Vi medkännande människor behöver inse någonting väldigt centralt: det finns människor som inte delar dina värderingar och världsbild. De vill krossa den! Och de njuter av att se dig våndas: ”hur kan han/hon göra så mot mig? Hur kan någon vara så grym?”

Analysera och kämpa med att förstå bäst du vill! N-personen hånler åt dig!

N-personen har aldrig varit vid din sida! Aldrig varit din! Aldrig älska dig!

De vet inte vad kärlek är och du kommer aldrig att vara den som lär honom/henne det. Kärlek innebär en risk, eftersom den gör oss sårbara, vilket en narcissist aldrig utsätter sig själv för.

Försök inte förföra dig själv genom att viska lögner till dig själv om att vara den förste som ska nå fram.

Han eller hon fyller sin inre tomhet med tillfälliga sociala kontakter, sex, dyra klockor och andra exklusiva accessoarer. Du är en del av fyllnadsmaterialet! Rampljuset ger n-personen näring och de gör allt för att behålla sin plats på podiet. Och nåde den som ifrågasätter! Ja-sägarna är deras scenarbetare. De som rullar ut den röda mattan. Vill du vara en del av följet så var följsam! Och självutplånande!

Du kan aldrig vinna över en narcissist, men du kan vinna dig själv genom att gå med beslutsamma steg i en helt annan riktning. I samma ögonblick som du bryter med ditt medberoende så kommer du att kunna börja leva igen. Du har försökt överleva under alldeles för lång tid.

Gör ett frieri till ditt högsta jag, inte till de trasiga behoven inombords som vill rädda n-personen. Den som inte ser det sadistiska i sina handlingar.

Medberoende och så bryter du den känslomässiga fångenskapen – webinar torsdag den 19 juli klockan 21.00. Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach

By |2018-07-18T07:01:36+00:00juli 18, 2018|Blogg|8 Comments

8 Comments

  1. Ninna 18 juli, 2018 at 12:07 - Reply

    Jag tror att det är farligt att ge en så steretopysk bild av människor med denna störning eller drag av narcissism. Då är de svårare att upptäcka och man inser inte att det handlar om narcissism. Jag tror inte alla är ytliga och uppvaktande på det sätt som beskrivs. De utgår från sig själva och sina starka sidor och väljer att visa upp dessa initialt. Sedan finns det förstås de klassiska charmörerna som har utseendet för sig och uppvaktar med blommor och choklad. I mitt fall var det inte så. Det var en ganska alldaglig kille till utseendet och inte speciellt gentlemannamässig, men däremot karismatisk och väldigt självsäker. Och precis som du skriver fick han mig att känna mig utvald, sedd och bekräftad. Det fortsatte han att göra, så länge jag inte ifrågasatte honom för mycket, men de riktiga narcissista dragen kom inte fram förrän hans arbetsnarkomani och prestationskrav i kombination med att vi fick barn blev ett faktum. De kraven och den stressen tog fram en annan sida, en aggressiv, kontrollerande och nedlåtande. Men det otäcka är att de tjejer han träffar nu kanske aldrig kommer att få se den sidan eftersom förhållandet blir kravlöst så länge barn eller vardagsliv inte är iblandade. Och det hjälper inte direkt med alla appar som bara visar yta och tillrättalagda personligheter. Han är, och har alltid varit duktig på att marknadsföra sig själv, och det är det dejtandet går ut på. Men nu vet i alla fall jag vad jag inte ska titta på i dejtprofiler. Har precis börjat rannsaka mig själv och mitt medberoende till honom och tror att det är rätt väg att gå nu. Lönlöst att försöka få någon att förstå den skada han gjort, som du säger. Får koncentra mig på att läka själv istället, men lätt är det inte. Och det kommer ta tid.

    • Petra35 18 juli, 2018 at 12:17 - Reply

      Väldigt klok reflektion Det finns grader av allt, men det är bra att bli medveten om kännetecken och tendenser man kan ha ögonen på.

    • Anneli 18 juli, 2018 at 12:43 - Reply

      Hej Ninna,
      som du säger tror jag också att dessa drag yttrar sig på olika sätt.
      Min man var väldigt alldaglig i utseendet också.
      Ingen extrem gentleman heller.
      Men duktig på att få mig till att känna mig väldigt speciell, gav mig massor av komplimanger och han ingav ett lugnt, inlyssnande, intresserat och öppet, fördomsfritt intryck.
      Jag kan också känna igen mig i att vissa beteenden blev tydliga först när det fanns barn och annat som krävde mycket och att jag då inte kunde bekräfta på samma sätt.
      Det är sånt som är svårt att upptäcka just för att om man är bra på att stötta och se saker positivt så kan relationen verka bra länge för man grubblar inte över små saker som kanske man skulle uppmärksamma mer nu.

      Bra reflektion du gör. Kan vara viktigt att veta att det finns variationer.

  2. Anneli 18 juli, 2018 at 12:34 - Reply

    Jag är inte kvalificerad att diagnostisera någon.
    Vet inte om det hjälper heller.
    Jag kan känna igen vissa saker starkt som att han enbart klarar av människor som håller med honom, som beundrar hans kunskaper, som vill lyssna på honom berätta om det han kan. Han vill att andra ska se honom som ofelbar, den som kan hjälpa dem förstå det de tycker känns svårt att förstå, att man hyllar hans människokännande.
    Spelade vi spel kunde han bara vinna. Han var grymt usel förlorare och det gick att skylla på allt möjligt om han inte vann.
    Han skulle vara bäst på matlagning också. Gjorde jag mat så var den möjligtvis OK.
    Och så kan jag se det inom flera saker så här i efterhand.
    Han är inte en som stöttar andra. Han kan undervisa, föreläsa, tala om för en hur det ska gå till men han ställer sig aldrig på någon annans sida och ser världen ur någon annans ögon.

    Jag tänkte ofta att han sårats i tidiga år, känt sig otillräcklig, inte byggt självförtroende och självkänsla, att han hade taggarna utåt för att han inte vågade vara sårbar så att det blev ”hellre slåss än att riskera bli slagen”, ”hellre såra än riskera bli sårad”.

    Jag trodde min trygghet och kärlek skulle räcka och det händer att min hjärna fortfarande kommer tillbaka till chocken att vi hamnade här och så får jag påminna mig om att jag kan ju inte förvänta mig empati från en som inte uppvisat det. Han har gett passion, mycket fysisk bekräftelse, presenter osv. men inte genuin kärlek. När det verkligen gällde och jag behövde ge min uppmärksamhet till en familj i kris och ett litet barn så föll det. Han behövde min bekräftelse för att relationen skulle hålla annars sökte han den på annat håll.

    Jag tror på att man gör misstag i nära relationer. Man menar inte illa men det blir väldigt fel för att man har med sig beteendemönster som är svåra att bryta och så ställer saker som prestige, stolthet, skuld, dåligt samvete och skam sig i vägen för ett möte där man ser varandra och hör varandra.
    Med en tom person så blir det aldrig ett möte kände jag. Det blir bara en person som vill ha en ärlig djupare kontakt där man blottar även sina ”sämre” sidor, mörka tankar och misstag man gjort och en som manipulerar informationen eller är tyst.

  3. Ninna 18 juli, 2018 at 23:51 - Reply

    Anneli, känner igen mig i din beskrivning också. Det är sällan tydligt, mycket dubbla budskap och många år av ”kärleksbomning” som skrivits. Inte lätt att veta vad som är vad tillslut… Tycker dina sista meningar är så bra.

    • Anneli 19 juli, 2018 at 07:48 - Reply

      Tack Ninna,
      just så är det. Många år där jag också upplevde ”kärleksbombning” och närhet och en känsla av att vi båda var stolta över att vara i relation med varandra.

      Men det är hur han hanterade kriser, hur vi ”bråka” med varandra som med tiden för mig blev uppenbart att det uppspelade sig ett mönster som var ohälsosamt och det tog flera år innan vi hade vår första kris. Tystnaden. Att jag alltid lämnades till att ha gjort eller sagt fel för han sa ju inget så det var bara jag som kunde göra fel. Det var bara jag som tog risken genom att berätta om mina känslor och tankar och misstag jag analyserat och försökt lära mig av.

      Det gör att man känner sig utlämnad och naken inför någon som inte tar några risker själv, som inte låter en veta vad de känner och tänker och då om man frågar/gissar/spekulerar så kan de alltid säga ”jag har inte sagt det, det är vad du tror”.
      Och det är ju sant. Man har ju bara gissat och då känner man sig dum för att man tycker man har lagt orden i munnen på någon och förekommit dem.

      Till slut har man känslan av att man kan bara göra rätt om man stryker medhårs, säger förlåt, har sex

      Det var få gånger under alla år som det var så här, för vi var väldigt bra på att undvika konflikter och ha väldigt kul ihop med familjer som umgicks även utan oss och mycket rolig och romantisk egentid där vi upplevde en massa kul, fina saker ihop. Det är därför jag måste påminna mig ofta att det spelar ingen roll om 95 procent är fantastiskt, det är de 5 procenten av tiden där man behöver kunna veta att ens partner inte överger en för att man har en konflikt som spelar en avgörande roll.

  4. Hjärtkrossad 29 juli, 2018 at 23:52 - Reply

    Jag önskar jag varit med på webbinsret. Behöver hjälp med släpps taget och kanske förstå, efter att blivit brutalt dumpad av min stora kärlek.
    Jag kan ibte veta om han är narcissist eller har sådana drag. Jag tror det men sen tror jag det är mig det var fel på.

    Att kärlek tar slut, någon blir förälskad i en annan, att man växer från varandra, ja det är livet.
    Det här känns bara som något inte stämmer, min hjärna går i loopar ovh försöker förstå.

    Det började med starka känslor, äntligen bli sedd, prat om soul mates, passion, jag blev så uppskattad för den jag var.
    Och han såg inte heller speciell ut men när jag föll var han ju den vackraste. Han mådde dåligt av livets elakheter som drabbat honom. Han lyssnade bra, kunde ge råd och tips men kanske inte stötta.
    Jag ignorerade rödflaggor som att han var hemlig och visade svartsjuka tendenser.
    Han var mjuk, känslig, lättsårad, försiktig, social, inkännande, öppen, fördomsfri, omtyckt, moralisk, kunnig, osv

    Men de svartsjuka kontrollerande tendenserna ökade , jag insåg vissa var extrema. Men jag förklarade försvarade mig. Försökte visa min trofasthet på olika sätt. Hade allt oftare dåligt samvete för hur dåligt han mådde av allt jag gjorde. Fast egentligen så gjorde jag inget konstigt men jag var så indragen i detta och han var liksom så väldans skör och efter timtals resonemang ovh skuld över att inte kunna känna hans perspektiv osv så kände jag mig usel. Fick inte den förlåtelse jag behövde. Men hade alltid skuld till honom som kom upp vid olika diskussioner.
    Nog var han arg ibland och skrev långa anklagande saker utan att vilja lyssna på mina svar
    Kände mig dålig då

    Till slut.
    Jag hade en kris i livet och behövde honom.
    Han pratade mycket om hur jag inte visat såna öppenhet som man borde och att jag bröt ner honom med mitt egoistiska beteende. Sen i krisen så försvann han. Inget avslut. Vi som skulle spendera livet ihop, jag hade öppnat mig mer än för nån annan och han var min närmaste person i livet jag hare . jag var hopplöst beroende och kär i denna man. Beroende – ja känns som en drog tror jag.
    Och jag har våndats och plågats av skuldkänslor, varför gjorde jag si eller så, varför skrämde jag bort honom, varför sårade jag honom så mycket så han höll på att gå under. Hur kunde jag sabba det finaste jag haft?

    Efter pratat med några nära om olika bråk eller saker jag gjort har jag fått försöka tänka om. De ser osäkerhet, psykisk ohälsa, kontroll, svartsjuka, manipulation. Ställer frågor som börjar få mig vakna och inse de kan ha rätt. Återberättar högt för mig själv och hör hur absurt det låter.

    Men iaf. Det verkar som han spelade en roll. Projicering. Det han sa om mig, hur jag var och gjorde, är nästan som en checklista för narcissister så jag har verkligen ifrågasatt mg själv. Men insett att han nog pratade om sig själv.

    Problemet är att mina känslor fortfarande säger att nej han var inte sån, det är jag som inte dög
    Och månader efter finner jag mig Googla på diagnoser och jag är förtvivlad, hjärtkrossad och tycker inte om mig själv längre. Livet känns meningslöst. Han är borta och jag står inte ut.
    Och han verkar leva livet.
    Om han var så rädd för att jag skulle svika honom, hur kommer det sig att jag är hjärtkrossad och han lever livet med nya bekantskaper och ser ut att må bra?
    Var jag hemsk och han helt enkelt är glad komma ur mina klor? Eller var det inte äkta? Ena dagen som symbios och nästa dag luft. Just i min kris.

    Mina meddelanden har väl visat honom hur ont det gjorde och hur desperat jag behövde svar osv men det dröjde så länge innan jag fick kort svar . Men det var inget riktigt svar ändå. Inget avslut.

    Så ja jag behöver hjälp att sluta återuppleva detta om och om igen och sörja så hårt, och känna skuld skam för hur jag drev honom att lämna mig så brutalt.

  5. Xavante 8 augusti, 2018 at 13:47 - Reply

    Tagit mig 6 år att komma ur ”stormen”, 6 år av bearbetning och många gånger famlat i totalt mörker. Ni som går i tankar att skaffa barn med en personlighetsstörning, jag ber er, gör det inte!
    Ni kommer utplånas av vårdnadstvister och sedan är det bara en spillra kvar av ens gamla jag.
    Ta väl hand om Er!

    M.v.h
    En pappa som överlevde!

Leave A Comment

X