Psykologisk kosmetika och när kärleken gör att vi ljuger för oss själva

//Psykologisk kosmetika och när kärleken gör att vi ljuger för oss själva

Psykologisk kosmetika och när kärleken gör att vi ljuger för oss själva

Vilka förebilder hade vi som barn när det gäller relationer? Vad fick vi lära oss om kärlekens uttryck? Fick vi uppleva tillit och närvaro? Eller kodades vi till att se kärleken som någonting omöjligt, ouppnåeligt; en hägring i ett kargt relationslandskap?

Byggde vi romantiska drömmar om att en dag få möta den där speciella kvinnan/mannen som skulle infria allt det där som vi längtat efter?

Hur ser vi på manligt/kvinnligt? Maskulint/feminint? Vad attraheras vi utav? Är det som vi dras till hälsosamt för oss, eller är attraktionen så stark att våra djupare sanningar/värderingar slås ut?

”Jag faller ständigt för män som lockar mig med sina löften. De bekräftar mig intensivt i början, för att sedan behöva egentid. De vill inte binda sig och jag kämpar för att de ska vilja vara nära mig.”

I de allra flesta fall blinkade de röda varningslamporna, men vi vände bort blicken och hoppades. Hoppades på att om hon/han bara fick lite mer tid på sig för att ordna upp ett rörigt förflutet. Att din kärlek skulle förändra den andres oförmåga till emotionellt intelligent kommunikation.

Lust och attraktion får oss alltför ofta att blunda för det uppenbara; det som vår familj och vänner ser: att vi förlorat oss själva och våra gränser tillsammans med personen som marinerat oss i löften.

Vad är ord värda utan handling?

Stabilitet behöver inte vara detsamma som tristess, och passion behöver inte vara dramaskapande. Vi kan uppleva både och!

Vad behöver du se och erkänna för dig själv? Vilka varningslampor behöver du uppmärksamma och agera på?

Det ligger i vår natur att vilja komma undan smärta. Vi vill till nästan vilket pris som helst undvika den paralyserande känslan av ångest; så vi går tillbaka till henne/honom som dragit ner vår självkänsla ett antal gånger tidigare. Vi orkar inte stå emot abstinensen efter att ”vilja få ett avslut”. Ett enda möte till bara! Om jag bara får henne/honom att förstå.”

Se det uppenbara i ögonen. Den som ger dig sömnlösa nätter, oro, ältande och kronisk kamp, är inte kärlek, utan fixering.

Personen som dränerar dig på energi är inte den du ska dela ditt liv med. Även om ditt psyke har konstruerat romantiska bilder av er, så är det långt ifrån säkert att dessa kommer att göra dig lycklig.

När kärleken gör dig självutplånande – så förändrar du negativa relationsmönster – webinar den 15/9 klockan 21.00. Du är varmt välkommen! Följ den här länken för anmälan.

Michael Thor Larsen – relationscoach

By |2020-09-13T08:51:47+02:00september 13, 2020|Blogg|3 Comments

3 Comments

  1. Carina 13 september, 2020 at 12:18 - Reply

    Morning !

    Så kom nästa ordkavalkad, som är så slående , du skriver det som jag i detta nu, verkligen behöver höra och försöka förstå.

    //Carina

  2. Lars 14 september, 2020 at 07:13 - Reply

    Jag undrar oftavarför jag hamnade där jag är nu, Varningsklockor fanns i början, som jag valde att ignorera… Och till råga på allt ska vi köpa hus nu, precis som att det kommer lösa alla problem. Michael skriver ofta om synk mellan ord och handling, och det är osynk i vårt förhållande. En sak sägs, handlingen säger nåt helt annat. Jag har ju min del i det också, givetvis. Känns bara tomt o ensamt nu….

  3. Maria 14 september, 2020 at 12:16 - Reply

    Mitt förhållande med min man präglades redan fr start av att han ”mörkade” saker, och exkluderade mig från sammanhang.

    När vi hade varit tillsammans i några månader valde han att ”mörka” en stor 50-årsfest med hundratals gäster. För att slippa ta med mig. När jag fick reda på det blev jag givetvis väldigt ledsen o undrade om han inte stod för mig. Han ville inte ens berätta varför han valde att inte ta med mig, jag fick skrapa m foten o BE honom berätta. Det var förnedring flera ggr om..
    Då kröp det fram att det var pga att hans exfru var en av gästerna…

    Jag kände mig som en stor förlorare gentemot henne…

    Sedan fortsatte detta mönster under hela vår relation. Många gånger o på många olika sätt blev jag exkluderad pga exfrun: fick inte delta på familjemiddag hos min mans föräldrar. Han ville inte stå för mig på FB pga henne, (hon liksom styrde hans beteende på ett obegripligt sätt – jag hade inget med deras skilsmässa att göra, vi träffades först 1 år efter det. Så det var inga sådana hänsyn s skulle tas..) Mina svärföräldrar (min mans föräldrar) tog ner vår bröllopsbild när hon kom på besök till dom…

    Etc etc

    Sonen han har med exfrun fick jag träffa först efter 5 år…

    Detta har skapat en enorm känsla av utanförskap hos mig, som vi inte kunnat hantera. Det har pågått under hela vår relation. Drygt 6,5 år.

    Han har gett ständiga löften om att vi ska bygga tillit i vår relation, att han har förstått hur illa det varit för mig och att han ska ändra sig, men sedan har nya saker kommit fram som han mörkar.

    Det har blivit en ond spiral av otrygghet där jag till slut snöar in på minsta lilla tecken till nya svek, vilket leder till att han mörkar ännu mer…

    ”Vad är ord utan handling?”, träffar mig rätt i magen…

    Han säger nu att JAG måste ändra mig. Att jag är för kontrollerande. Ställer jag frågor är det ”förhör”.

    Men jag tänker att MIN förändring kommer som ett resultat av HANs.

    Tänker jag fel?

Leave A Comment

X