Var ute och fikade med min goda vän Henrik igår förmiddag, och vi kom in på det här med förhållanden (ovanligt att många pratar om det 🙂 ?). Hur många som lever i parrelationer gåendes på en slags halvautomatisk tomgång. Längtan som går i stå och ena besvikelsen efter den andra.
En av bloggvännerna frågade om jag känner någon som lever i en hel och harmoniskt relation (jag känner några stycken) Hon skrev vidare: ”snarare hårt slit med många parterapitimmar och konstruerade datenights.” All denna kamp. Varför?
Tillhör vi rastlösheten och längtans generation? Och vad är det i så fall vi längtar efter? När jag pratar med klienter, läser mail och kommentarer från er, verkar 99 % INTE ha några som helst verklighetsflyende och orealistiska behov. Ingen måste lista på George Clooney/Amal Alamuddin bröllopsatmosfär (även om tilltalande betrakta). Snarare vackert lågmäld längtan efter naturliga självklarheter: tillitsfull kommunikation, kunna vara sig själv och känna sig älskad för den man är.
När jag skriver dessa rader kommer tanken upp: har majoriteten kvinnor tagit nästa steg i evolutionen, och vi män halkat efter? Är ni kvinnor på en annan plats? Jagar vi med kromosom Y alltför mycket efter tillbehören vi tror skall imponera på er? Det är som jag ser det absolut inget fel på att önska materiell skönhet omkring sig, MEN som med så mycket annat är balansen mellan frihet och slaveri hårfin.
Tankar?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Rastlöshet tror jag är en stor del till att relationer spricker. Det har gått 12-13 år och det är inte så spännande längre. Är det här allt? Finns det något mer? Ska jag leva med denna människa tills jag dör? Sen så kommer irritation krypande och intoleransen för den andres svagheter så är separationen ett faktum. Där tror jag både vi med X och Y kromosomer kan känna igen oss. Skillnaden verkar snarare vara att Y (nästan alltid) springer in i nästa relation medan X (oftare) upptäcker att det var rätt skönt att vara själv. Jag ser min föräldrageneration (30-talister) som håller ihop för det är det som förväntas. Dom har satt sig i båten och sitter kvar även när det gungar. Hur lyckliga har dom varit genom åren? Jag vill så gärna få höra hur vi ska lyckas behålla oss själva i en relation. Det kommer ju alltid finnas två med olika förväntningar och behov.
Tror det är många faktorer..
Socialt arv & möjligheten att kunna välja idag.. Stressen i att få det att funka och allt vad det innebär…
Men kanske också att kvinnan ska hitta en ny identitet i ett ökat jämlikt samhälle.. Vi ska vara både näpna, blyga och beroende samtidigt som vi ska ta ansvar ekonomiskt och vara starka och lyckade… Någon att visa upp men inte vara för uppseendeväckande..
Samma kanske gäller mannen också som ska forsatt beskydda, ”leverera” och samtidigt vara hemma med sina barn och sköta hushållet.
Det sociala arvet är mäktigt..
Och samtidigt vet vi idag att vi inte behöver stanna kvar i det.. Men hur man bryter det och hittar rätt i sig själv lämnas åt oss själva..
Budskapen om den magiska och förlösande kärleken via böcker och filmer mm har en historiskt fortsatt trend att visa att om och när vi hittar den rätte så är det pang och blixtrar som kommer att förlösa våra instängda jag. Någon kommer att älska det vi själva har svårt med.. Då utlovas vi förlösning av smärtan.. Och vi blir äntligen upptagna i de lyckades värld där vi också är i ett vi..
Detta präntas in i våra sinnen från de att vi är små, hos både pojkar och flickor.. Och plötsligt slår drömmen in och vi tror att vi upplever något unikt, något stort & enastående.. Tills förälskelsen lägger sig.. Och kvar är?
Kanske borde vi omvärdera och mordernisera vad vi ska tro att kärlek är?
Ligger väldigt mycket i det du skriver Eva. Vi har en massa omedvetna och medvetna koder som vi lever efter. Undrar ibland: hur fri är den fria viljan?