Separation och sörja för att kunna läka

//Separation och sörja för att kunna läka

Separation och sörja för att kunna läka

Du pratar med vänner om vad han eller hon sa och gjorde. Hur orättvist behandlad du känner dig och sveket som satt sig. Du vänder ut och in på allt i ett försök att förstå: ”hur kan någon göra så!? Efter allt jag gjort, offrat och ställt upp med?”

Att få älta, analysera och ställa frågor är en del i processen att komma vidare. MEN vi kan också fastna om vi inte tar det ett steg vidare genom att fokusera på oss själva och vad vi vill med framtiden.

ATT ENBART PRATA OM DET SOM HÄNT ”DÄR UTE” ÄR SÄKRARE OCH GÖR MINDRE ONT ÄN ATT KÄNNA DET SOM PÅGÅR HÄR INNE.

När vi koncentrerar energin på exet och hans/hennes nya, vad de gör och planerar, familj och vänners misstag, liksom våra egna, förskjuter och fördröjer vi den egna läkningen. Vi är så sysselsatta av yttre omständigheter att vi missar det som behöver tröst på insidan.

Hur vi reagerar inför orättvisa, svek och händelser som inte går att påverka, KAN hjälpa oss att se såret som behöver plåstras om. Gamla oläkta trauman kommer upp i dagen, så att vi en gång för alla kan förstå dem genom en vuxens ögon.

Några steg för att sörja sig igenom:

– Titta inåt med ödmjukhet och omtanke. Säg till dig själv: ”det här gör mig ledsen (var konkret), det som hänt gör att jag känner mig…” Ta några djupa andetag och låt allt få vara precis som det är.

– Hur känns det i kroppen? Vilka fysiska upplevelser är kopplade till det som hänt? Kroppen talar sanning och den ärligheten hjälper dig vidare till nästa steg.

– Förlåt dig själv för misstag som begåtts. Känslostormar av rädsla, ilska, frustration etc. gör att vi reagerar irrationellt. Vi säger och sms:ar sådant som vi ångrar. Misstag är en oundviklig del i att vara människa. Var en god vän till dig själv och ha överinseende. Lär från snedstegen.

– Vilken självbild vill du ha? Hur önskar reagera och agera inför utmanande situationer? Tonläge, kroppsspråk, handslag, hållning och känsla i ansiktet? Hur ser den bästa varianten av du ut?

Det är inte farligt att känna och släppa fram känslor, så länge vi gör det i en trygg miljö med tillgång till mänsklig support. Vi är här för att leva så stort vi bara kan och du vill säkert också resa med lätt bagage.

Behöver du någon att prata med? Kontakta mig på 0761 81 48 88 eller maila till michael@separation.se

Michael Larsen – relationscoach

By |2018-11-14T19:43:08+00:00november 14, 2018|Blogg|2 Comments

2 Comments

  1. Marie 14 november, 2018 at 20:12 - Reply

    Känner igen mig mycket väl i texten du skriver.
    Jag har satt så stor fokus på en anhörig att jag blivit blind för mig själv. Att prata om det och ventilera är helt okay, men inte när man fastnar i det, som jag gjorde. Jag ville nog inte känna av det som pågick på insidan. Genom vägledning från en vän som kan se in i mig, pratade vi om hur jag ska ta mig vidare. Jag har brutit med min mor och behöver nu gå vidare. Dock satte jag fel fokus, nu blir det på mig själv istället. Jag har öppnat upp för en förlåtelse till mig själv och henne med. Ska ta fram lilla flickan i mig själv och försöka försonas med henne och att vi kan läka tillsammans. Förhoppningsvis gör det ryggsäcken lättare.

  2. Pernilla 16 november, 2018 at 08:53 - Reply

    Tack för ett fint inlägg med stödjande ord!
    Jag befinner mig i en separation från mina barns far, vi har levt tillsammans i 14 år dvs nästan hela mitt vuxna liv. Vi har haft våra svårigheter och tyvärr slutat kämpa för förhållandet. Ändå kom det som en chock för mig när han för exakt 2 månader släppte bomben att han vill att vi separerar. Sedan kom det fram att han förälskat sig i en annan men han menade att det inte var orsaken till hans beslut. Utan att han inte känner igen sig själv längre och mår dåligt av vårt förhållande.
    Jag vägrade först att acceptera det han sade och ännu svårare blev det då han fortsatte ge mig (falska) förhoppningar. Sedan uppdagades det att han ljugit gällande den andra kvinnan, för han hade sagt att inget hänt mellan dem. Men jag upptäckte lögnen när jag (skämmigt nog) läste hans mess.
    Jag bor nu i egen lägenhet sedan en månad, men varje dag är en kamp. Jag älskar honom fortfarande och han säjer att han älskar mig. Men att han inte vet om han vågar tro på en framtid då han har svårt att tro att saker och ting kan bli bättre. Men jag VET att det kan bli bättre; jag vet ju att jag hade gett upp och slutat försöka. Pga eget illamående efter att ha förlorat två nära anhöriga under fjolåret, utmattningsproblematik, m.m. I detta var min sambo inte till stöd, men jag tror inte att han förstod vikten av det. Istället blev jag ännu mera sur och tvär i bemötandet, han var borta hemifrån allt mer.
    Tror du att det finns någon chans för oss framöver? Kan man hitta tillbaka till varann om kärleken finns där? Fastän man sårat varandra mycket? Jag vet att jag behöver gå vidare med mitt liv och jag kämpar vsrje dag, varje minut med att inte höra av mig till honom. Inte ens hur ont det än gör att veta att han har en annan i sitt liv. Han har sagt att det dels var en tillflykt för att han måste bort från mig, att han inte vet vad han känner för henne men att han slappnar av när de umgås. Men jag vet stt min enda chans är att lämna dem ifred och ge honom det utrymme han behöver.
    Hälsningar från ett brustet hjärta

Leave A Comment

X